Ekononomipriset till Alfred Nobels minne tilldelas i år förre centralbankschefen Ben Bernanke för hans tidigare forskning om orsakerna till den stora 30-talsdepressionen. När han diskuterade orsakerna med nobelpristagaren Milton Friedman tillstod han att centralbanken Fed hade orsakat mycket av eländet genom att minska penningmängden. Men nu skulle detta inte upprepas. Trots detta höll en allvarlig depression på att bryta ut 2008 sedan investmentbanken Lehman Brothers gått i konkurs.

Läs även: Gustavsson: Vänsterliberala lögner om julen och Jesus födelse

En finansiell kollaps inledde också 30-talsdepressionen när börsen på Wall Street kraschade den 29 oktober 1929 efter den ”svarta torsdagen” den 24 oktober. Men börskraschen var inte orsaken till depressionen även om några ekonomer hävdat detta. Om inte det första världskriget hade orsakat en svängning i ekonomin hade någon depression sannolikt inte inträffat – i varje fall om politikerna hade låtit bli att förvärra de problem som uppträdde.

Bostadsbyggandet hade legat nere under kriget och ökade sedan kraftigt under början av 20-talet, vilket gav upphov till en kraftig högkonjunktur. Till denna bidrog bilindustrin och konsumentvaruindustrin (radioapparater, dammsugare, brödrostar, tvättmaskiner etc). Men redan efter 1925 började bostadsbyggandet att sjunka. Bilar och konsumentvaror visade mättnadsfenomen. Industriproduktionen sjönk från augusti 1929 och låg år 1930 17 procent lägre än 1929.

Till följd av missväxt i Mellanvästern fick bönderna problem och hundratals av deras små banker fallerade 1930. En missnöjd affärsman i Bronx spred under hösten ett rykte att hans bank, där han var kund, med det imposanta namnet The Bank of United States var på obestånd. En bankrusning blev följden och den 11 december stängdes denna bank som i själva verket inte var så betydelsefull som namnet gav sken av.

Någon hjälp av Fed fick inte bankerna – tvärtom uppmuntrade finansminister Andrew Mellon att svaga banker skulle rensas ut som ogräs. Fler bankrusningar följde och under 30-talet gick 9 000 banker omkull. Nu skulle de lastbara medborgarna få sitt straff för sitt omoraliska leverne under 20-talets excesser, menade Mellon. Penningmängden minskade.

Ben Bernanke har särskilt påtalat vikten av att ha insättningsgarantier för att förebygga bankrusningar. Om bankerna får svårigheter i mera modest mening kan också det leda till problem för näringslivet. Bankerna försöker konsolidera sig genom att säga upp krediter till även sunda företag och naturligtvis inte bevilja nya krediter. Detta fenomen kallas ”credit crunch” och drabbade Sverige under 90-talskrisen då tiotusentals företag gick i konkurs i onödan.

På det globala planet finns det ytterligare en risk att politiska åtgärder bidrar till att fördjupa och förlänga en ekonomisk kris. Under 30-talet försökte politikerna stimulera det egna landets företag genom att införa protektionistiska åtgärder. Men handelshindren i olika länder bidrog till att öka arbetslösheten som i sin tur minskade efterfrågan på landets varuproduktion och förvärrade krisen.

En paradoxal politisk risk demonstrerade president Franklin D Roosevelt med sitt program ”New Deal” 1933. Mytbildningen kring detta har gått ut på att syftet var att genom underbalansering av den statliga budgeten öka efterfrågan och sätta vilande resurser i arbete. Men lånefinansiering var inte Roosevelts syfte. Tvärtom arbetade han målmedvetet för att eliminera det uppkomna budgetunderskottet. Genom att tredubbla skatterna lyckades han 1938 att så gott som helt få den federala budgeten i balans. Men följden blev att återhämtningen förbyttes till en konjunkturnedgång. Depressionen gick över först med rustningarna inför andra världskriget.

Läs även: Gustavsson: Vänsterliberala lögner om julen och Jesus födelse

Så hur kan vi undvika, eller i andra hand bekämpa, uppkomsten av stora depressioner? Bernankes forskning verkar vara något obestämd – exempelvis som den framställs på Nobelkommitténs hemsida. En gång i tiden hade jag tänkt doktorera i nationalekonomi kring denna problematik. Därför är jag beredd att dra slutsatsen att det i första hand är viktigt att inte låta stora svängningar i investeringarna uppstå. Detta gäller särskilt bostadsinvesteringarna som både inför 30-talsdepressionen och inför ”den stora recessionen” 2008 minskade i flera år. Och nu ser det enligt branschföreträdare ut att bli en byggkrasch i Sverige nästa år...

I andra hand gäller det att tidigt kunna bekämpa en allvarlig nedgång. Om till exempel en viktig del av byggandet fallerar borde färdiga planer på annat byggande finnas till hands. Det sägs att man på 90-talet hade velat bygga skolor och sjukhus för att kompensera bortfallet av ordinarie byggande. Men det visade sig att det inte fanns några färdiga planer och därför skulle det ta så lång tid att komma igång att det skulle sammanfalla med nästa högkonjunktur.

I praktiken verkar det vara svårt att förebygga ekonomiska nedgångar. Och att bekämpa dem när de väl är under uppsegling är också svårt. Då återstår att avstå från att göra ont värre när klåfingriga politiker vill visa handlingskraft. Mellon är förhoppningsvis en anomali idag. Men Roosevelt spökade i Sverige så sent som i mars 2009 när socialdemokraterna Mona Sahlin och Thomas Östros föreslog stora skattehöjningar för att bekämpa krisen – bland dessa förmögenhetsskatt och fastighetsskatt.

En balanserad budget är enligt denna syn ett medel för att bekämpa sjunkande BNP och ökande arbetslöshet så som Roosevelt och hans företrädare Herbert Hoover trodde. Jag bedömer dock att denna syn har övergetts, så det finns visst hopp.

Läs även: Gustavsson: Vänsterliberala lögner om julen och Jesus födelse