För socialister har företagens vinster alltid varit något som borde bekämpas. Åtminstone sedan Karl Marx på 1800-talet lanserade tanken att vinsterna skapades på bekostnad av arbetarna. Som bekant påstod han att kapitalägarna ”sög ut” arbetarna så till den milda grad att lönerna skulle sänkas under existensminimum. Detta var en fundamental ingrediens i Marx teorem att kapitalismens inneboende motsättningar med nödvändighet skulle leda till revolution.

Läs även: LO-medlemmar kritiska efter Gideonssons besked: ”Odemokratiskt”

Under en stor del av 1900-talet höll svenska LO de marxistiska kommunisternas idéer i giftskåpet. Revisionismens idéer härskade. Det skulle vara möjligt att förbättra för arbetarna utan att göra revolution. Högre löner inom det rådande systemet var att föredra i motsats till Lenins idé att sådana förbättringar skulle förleda arbetarna att nöja sig med sin lott och avstå från revolutionen. Men med renässansen för Marx idéer på 1960-talet blev det återigen viktigt för den ”nya vänstern” att angripa företagens vinster.

LO fick nu konkurrens från kommunistiska celler på arbetsplatserna som agiterade för högre löner och vilda strejker. Det började med LKAB i Malmfälten. Det triggade LO att låta sin gamla lönepolitiska idé om ”branschfonder” övergå till ett förslag om löntagarfonder som på sikt skulle överta ägarmakten över näringslivet och dess vinster.

När Rudolf Meidners förslag om löntagarfonder stötte på motstånd genomfördes enbart ett urvattnat system på 1980-talet som innehöll ett inslag om övervinstdelning. Vid sidan av detta infördes också en övervinstskatt och en omsättningsskatt på aktier och värdepapper. Syftet var att detta skulle lugna LO-medlemmarna så att de inte krävde samhällsekonomiskt äventyrliga löneökningar. På så sätt skulle en ny kostnadskris, som på 1970-talet, undvikas.

Läs även: Dahlman: Bli vd själv i stället för att klaga på deras lön

Ett kuriosum i sammanhanget är polisens hypotes att omsättningsskatten på aktier skulle ha kunnat bidragit till mordet på Olof Palme 1986. En fördubbling beslutades av regeringen några dagar före mordet med påföljd att aktiebörsen sjönk påtagligt. En högt belånad aktieägare, som både var en psykiskt obalanserad Palme-hatare och innehavare av en Magnum .357, kan ha gjort en avsevärd förlust och han hade inget alibi. Men han viftade flera år senare bort att han skulle ha lidit stora förluster. Polisen fullföljde aldrig detta uppslag.

Efter löntagarfondernas avskaffande 1991 återkom inte synen på företagsvinsterna som ett samhällsekonomiskt problem. Kritiken mot vinsterna har på senare år begränsats till ”vinster i välfärden”. Men LO:s hetsande mot näringslivet har nu tagit sig formen av en i huvudsak emotionell kritik mot näringslivstopparnas höga ”löner”. Man undersöker regelbundet 50 storbolags VD-löner och ställer dem i relation till industriarbetares löner.

Nu senast i början på februari gick LO:s ordförande Susanna Gideonsson ut i en artikel i DN drypande av indignation över att det nu krävs 65 industriarbetarlöner för att motsvara ”lönen” för en av de 50 VD:arna och koncerncheferna i de största företagen. Detta är något ont i sig och ”sticker ut”. Detta gap måste minskas, menar hon, men inte för att det skulle ge mer i plånboken för arbetarna eller för att lönerörelsen skulle bli lugnare nästa år.

Syftet är istället moraliskt: att öka jämlikheten. För skams skull presenterar Gideonsson också ett pragmatiskt argument: ”Jämlika samhällen är tryggare, friare och starkare.” Men något som skulle underbygga detta fluffiga påstående struntar hon i att redovisa. Härutöver hävdar hon att ”mycket tyder på” att tillväxten blir högre när låg- och medelinkomsttagare får högre inkomster.

Så vitt jag förstår bygger detta på tanken att dessa grupper sparar mindre än höginkomsttagarna, vilket skulle innebära att högre inkomster för dem resulterar i ökad konsumtion. Onekligen intressant att LO skulle ha anammat den tvivelaktiga synen att mindre investeringar och högre konsumtion är bra för tillväxten...

Läs även: Nordling: Oxfams förmögenhetsskatt vore ekonomisk apokalyps

När det kommer till kritan har nog Susanna Gideonsson inga intellektuella motiv för att hetsa mot näringslivstopparna. Syftet verkar mest gå ut på att göra LO relevant i ett vänsternarrativ. Dessvärre missar hon även detta syfte genom det metodfel som vidlåder LO:s statistiska analyser. För detta har LO fått allvarlig kritik från experthåll. Det är Novare Pay Consulting som påpekar att man inte kan jämföra löner för arbetare med löner och kapitalinkomster för företagsledarna. Sålunda var alltså löneökningen endast 2,4 procent för ledande befattningshavare i de 30 största bolagen 2020 – ”betydligt lägre än tidigare år”.

Experternas dom är hård: ”LO presenterar statistik som är direkt felaktig och vilseledande”. LO:s ordförande Susanna Gideonsson tycks sakna kompetens för att sätta sig emot sina medarbetare när de har fel. För henne verkar det vara viktigare att i sann socialistisk anda delta i en oöverlagd klappjakt på Sveriges viktigaste företagsledare. Vad är det sakliga syftet med detta?

Danne Nordling
Nationalekonom och fri debattör