Nu har vetenskapsjournalisten Emma Frans i SvD slagit fast att begåvning till stor del är ärftlig. Hon refererar ett antal vetenskapliga studier och drar slutsatsen:

De här resultaten tyder på att den gemensamma familjemiljön påverkar intelligensen i barndomen, när vi bor hemma. När vi blir äldre och världen vidgas blir effekten av uppväxtmiljön försumbar. Liknande effekter har setts när det gäller skolresultat tidigt i livet och på universitetsnivå. SvD 21/7-21.

De flesta har väl på känn att det förhåller sig så även om det ständigt kommer ifrågasättanden om sambandet mellan arv och begåvning till förmån för miljöns påverkan. Det verkar vara, åtminstone implicit, vad svensk skolpolitik numer bygger på. Raka motsatsen gällde dock till för inte så länge sedan på de relativa betygens tid, där utfallet strikt deterministiskt skulle bli normalfördelat enligt en Gauss-kurva. Jag ska testa dessa båda synsätt i det följande.

Den svenska utbildningspolitiken under efterkrigstiden kan på ett pregnant sätt sammanfattas med den valaffisch från 1948 som Socialdemokraterna och kommunisterna i valsamverkan under beteckningen ”Arbetarepartiet” gick fram med. Huvudrubriken var ”begåvad men fattig” med tillägget ”ge honom lika chans”, vilket syftade på det avbildade cykelbudet som måste åse de glada, nybakade studenterna i bakgrunden utan att själv ha möjlighet att studera.

Läs även: Stabila betyg och fler behöriga till högskolan – bör tas med en nypa salt enligt facket

Genom olika studiesociala reformer och byggandet av fler skolor kom sedan alla begåvade i skolåldern verkligen att få chansen att studera. Föräldrarnas bristfälliga ekonomi blev inte längre ett hinder och klassamhället med ekonomiska barriärer kunde avvecklas. Men vad hände sedan? Metallarbetarens barn blev inte själv också metallarbetare lika ofta som förut. En del blev civilingenjörer och höginkomsttagare. Och om begåvningen gick i arv blev också barnbarnen akademiker och höginkomsttagare.

Denna urlakningsprocess av begåvningar från arbetarklassen har ibland setts som ”hotet mot arbetarrörelsen” – det blir inte kvar så många smarta arbetare att det räcker för att t.ex. rekrytera fackliga funktionärer och ombud. Och dagens arbetares barn får i brist på abstrakt begåvning inte chansen att bli högavlönade akademiker, utan hamnar i kategorin som inte klarar gymnasiebehörighet, eller som avbryter gymnasiestudierna i brist på teoretiska framgångar. Det är ett svårt problem för svenska utbildningspolitiker att brottas med.

Det första politikerna då tar till tycks vara att förneka begåvningens betydelse för skolframgångarna. ”Du kan bara du vill” blir då det nya mantrat. Och eftersom politikerna misstänker att höginkomsttagarna pluggar med sina barn hemmavid så att de får höga betyg, satsar politiken på extra läxhjälp och extralärare så att också barn från svagare socio-ekonomiska miljöer ska klara skolan.

Läs även: Betyder jämlik skola ”lika dålig skola för alla”?

Samtidigt har skolpolitikerna sänkt kraven för att genomgå gymnasiet och grundskolan kan man gå igenom utan att vara riktigt läskunnig. Det bidrar åtminstone i formell mening till en ”likvärdig skola”. Men om en stor del av varje årskull ändå inte lyckas klara den nya studentexamen blir det bekymmersamt för politikerna. Det kan fortfarande påstås att skolan befäster ”klassamhället” när det visar sig att barn från socio-ekonomiskt svaga grupper inte klarar skolan i lika hög utsträckning som barn till högavlönade.

Vad hjälper det då att förklara att begåvning inte beror på ärftliga egenskaper? Eleverna utan fallenhet för abstrakt tänkande slår ändå bakut. De som har tur kan få ett mer praktiskt inriktat arbete. De som har otur blir långtidsarbetslösa och riskerar att slås ut från arbetsmarknaden och bli bidragstagare.

Läs även: Fler söker sig till högre utbildning – rekordsiffror på flera håll i landet

Borde inte utbildningspolitiken istället sadla om och ära Arbetaren och hedra det praktiska arbetet istället för att vilja göra nästan alla till akademiker? En förändrad attityd till vad som är ett klassamhälle borde kunna minska mycket av frustrationen och vantrivseln i utbildningsingenjörernas Sverige.

Danne Nordling
Nationalekonom och fri debattör