Nu kan det bli stagflation som på 1970-talet. Vi riskerar att priserna stiger samtidigt som tillväxten i ekonomin stagnerar. Vad som kan göras för att motverka detta verkar vara oklart. Den kände amerikanske ekonomen Larry Summers, som länge varnat för en ny inflationsperiod, karaktäriserar dagens situation som ”en makroekonomisk röra”.

Enligt konventionell keynesiansk makroteori, som var förhärskande till mitten av 1970-talet, beror inflationen på att den totala efterfrågan är för hög i relation till produktionsförmågan. Högkonjunkturen har slagit över till överhettning. Det borde därför inte kunna uppstå tillväxtproblem så länge som inte högkonjunkturen övergår till lågkonjunktur eller rentav depression.

Sådana risker finns förvisso, speciellt genom den så kallade accelleratoreffekten. Den går ut på att i en överhettad högkonjunktur ökar näringslivets investeringar så mycket att det inte finns kapacitet att bemanna de nya produktionsanläggningarna vilket medför att nya investeringar läggs på is. Då sker en produktionsminskning i investeringsvaruindustrin, som sprider sig till hela ekonomin med en recession som följd.

Läs även: Nordling: Oxfams förmögenhetsskatt vore ekonomisk apokalyps

Men den keynesianska synen kunde inte inkorporera att en lågkonjunktur kunde uppstå utan att det samtidigt förenades med sjunkande priser. Receptet hade annars varit att stimulera ekonomin för att motverka stagnationen. Men när det redan registreras högre priser skulle stimulanspolitik kunna befaras höja inflationen. Resultatet blir då handlingsförlamning och just stagflation. En orsak till ekonomernas vilsenhet är kanske det inflytande som fortfarande utövas av den svenske ekonomen Knut Wicksell som i ett inlägg på Nationalekonomiska föreningen 1898 lade fram sin teori om den ”naturliga räntan”.

Det rör sig om den ränta som matchar utbudet av sparkapital med efterfrågan på investeringskapital. Teorin ligger på en hög abstraktionsnivå och är enligt min mening i hög grad beroende av att makrostatistiken på 1800-talet främst redovisade bankernas räntesatser. Ett aber är också att utbudet av sparkapital numera knappast är bestämt av enskilda individers sparbenägenhet. Bankernas utlåning är inte längre beroende av sparkonton utan av upplåning på kapitalmarknaden.

Med denna alternativa syn blir inte heller Milton Friedmans monetaristiska perspektiv relevant i alla avseenden. I sin enkla form säger monetarismen att penningmängden och dess omsättningshastighet måste motsvara prisnivån och produktionsvolymen (MxV=PxT). Jag skulle säga att monetarismen är präglad av erfarenheterna från den tyska hyperinflationen i början av 1920-talet då den tyska regeringen tryckte pengar för att betala de strejkande arbetarna i Ruhrområdet, som hade ockuperats av Frankrike och Belgien i syfte att tvinga fram pengar av Tyskland i krigsskadestånd. En sidoeffekt blev att sympatierna för Tyskland i de anglosaxiska länderna främjades vilket underlättade för Hitler att senare upprusta Tyskland.

Självklart måste omåttliga ökningar av penningmängden leda till inflation. Men det tycks inte gälla måttliga ökningar i form av statliga budgetunderskott finansierade med lån i centralbanken. Det konventionella synsättet på inflationen är inte oproblematiskt. Nu när priserna stiger genom att olja och gas blir dyrare, liksom elen i Tyskland som görs med dyrare gas från bland annat Ryssland, talar många bedömare om att inflationen stiger. Skräcken för hyperinflation skymtar fram. Men inflation innebär inte enbart att konsumentprisindex stiger. Inflation innebär allmänna prisstegringar. I praktiken är det fråga om en process eller ”spiral” där olika aktörer försöker kompensera sig för stigande priser utan att kunna visa någon ökad produktion som grund för kraven.

Läs även: Damberg: Regeringen har beredskap för att stötta svensk ekonomi

Vi kan gå tillbaka till 1970-talet och fråga oss hur svenska löntagare skulle ha kunnat kompensera sig för att Opec höjde oljepriserna eller att USA finansierade Vietnamkriget genom att utnyttja dollarn som hårdvaluta. Synen hos speciellt LO var då olyckligtvis marxistisk, vilket innebar att arbetsgivarna ”sög ut” arbetarna genom ohemult höga vinster. Det var med denna syn inte mer än rätt att få kompensation för att priserna steg.

Som lök på laxen hade arbetsmarknadens parter dessutom genom sina utredningschefer Edgren, Faxén och Odhner just lanserat den så kallade EFO-modellen för lönebildningen, vilken gick ut på att löneutrymmet bestämdes av produktivitetsutvecklingen i den utlandskonkurrerande sektorn med tillägg för de importerade prisstegringarna. Följden blev inflationsdrivande lönekrav som dessutom kraftigt sänkte industrins vinster i slutet av 1970-talet.

Att energipriserna stiger av opåverkbara skäl gör svenskarna fattigare. Det är inget tecken på en dundrande högkonjunktur som borde hindras från att slå över till överhettning genom efterfrågeminskande ränte- eller skattehöjningar. Men med det förenklade synsätt som nu förmedlas av massmedia ökar trycket främst på Riksbanken att räntan borde höjas.

Och sannolikt kommer Riksbanken snart att göra detta – om inte annat så med motiveringen att man måste dämpa inflationsförväntningarna. Det är rimligtvis ett svepskäl. Men det finns ett korn av sanning i denna syn. Det gäller att stävja alla försök att lönevägen kompensera sig för de höjda priserna. Annars kan en spiral av lönekostnadsökningar med åtföljande prisökningar utlösas.

Läs även: Rekordhöga inflationsförväntningar

Det tragiska i sammanhanget är att Riksbanken och media inte har lyckats förmedla synen att prisstegringar inte är lika med inflation och därför inte alltid är lämpade att bekämpa med räntehöjningar. Följden kan bli att svenskarna först blir fattigare av de höjda priserna, sedan av de höjda räntorna och därefter också av den stagnation som följer. Stagflation är ett otyg som jag inte tror att ekonomerna riktigt kan hantera. Makroekonomisk röra, som sagt.