Det är en missvisande beskrivning eftersom det saknas en sammanfattning av Pikettys stora teori om kapitalet i tjugoförsta århundradet vilken ursprungligen gjorde honom berömd. Teorin, som dagens recensenter tycks ha glömt, går ut på att kapitalismen är långsiktigt ohållbar eftersom allt viktigt ägande tenderar att koncentreras till några få procent av befolkningen. Det beror på att Piketty med sin teori menar att kapitalavkastningen långsiktigt är högre än tillväxten i samhället så att återinvesteringen av avkastningen ger upphov till allt större relativa kapitalinnehav.

Det är denna hotbild som skulle kunna utgöra en rationell grund för de omvälvande reformer som Piketty gång på gång förordar i den senare delen av boken. Istället presenterar han 100 sidor om kolonialismen, slaveriet och den graderade rösträttens historia, som bortsett från att vara tradig i sig, inte är uppenbart relevant för dagens strävanden efter ökad jämlikhet.

Läsaren kan också undra varför Piketty inte har med ett avsnitt om jämlikhetens (utjämningens) idéhistoria. Hans bok har som centralt budskap att en mer progressiv beskattning borde införas. Varför nämner han då inte den inflytelserika riktningen inom den politiska filosofin som kallas utilitarism? Denna lära har länge använts för att motivera just progressiv beskattning med argumentet att en omfördelning från rika till fattiga skulle öka ”lyckan” i samhället. Slutpunkten är likainkomst för alla.

Kanske ett omnämnande av utilitarismen skulle fordra att också John Rawls och hans bok ”En teori om rättvisa” (1971) behövde behandlas. Där vingklipper Rawls utilitarismen och hans teori tillåter stora inkomstskillnader om dessa bara också är till fördel för de sämst ställda. Han bedömde personligen dessutom att hans teori skulle vara förenlig med proportionell skatt, vilket försvagar Pikettys budskap. Rawls omnämns bara i en fotnot i Pikettys bok.

Likaså saknas det socialmedicinska argumentet att ojämlikhet gör oss sjuka och de fattiga överfeta. Detta resonemang framfördes för ett halvtannat årtionde sedan av forskarna Wilkinson och Pikett. Alltför halsbrytande för att passa Piketty?

Varför vill då Piketty driva på utjämningen? Förvånansvärt nog finns det ingen argumentation för att olikheterna i inkomster och ägande behöver minska. Piketty tycks anse att stora skillnader i sig måste utjämnas utan närmare motivering och hänvisar till Platon som förordat skillnader på 1 till 5. Trots att en viss utjämning skett sedan början av 1900-talet tillåter sig Piketty att slå fast att ”å andra sidan fortsätter ojämlikheten likväl att befinna sig på en extremt, eller till och med outhärdligt, hög nivå”. Hur vet han det kan man fråga sig.

Den utjämning av ägandet i Frankrike som skett sedan 1920 presenterar Piketty som misslyckad och pekar på att den rikaste procenten av medborgarna 1920 ägde 55 procent av egendomarna, vilket minskade till 24 procent år 2020. De fattigaste 50 procentens andel ökade samtidigt från 2 till 6 procent.

Läs även: Grattis älskade danskjävlar

För de fattigaste 50 procenten (arbetarklassen) var inkomstutvecklingen knappast misslyckad under samma tid. Piketty visar i ett diagram att de 50 procenten ökade sin andel av inkomsterna från cirka 14 procent i början av 1900-talet till 23 procent idag. Samtidigt har lönerna i absoluta tal kanske femdubblats. Marknadsekonomin är till fördel även för den fattigare halvan av befolkningen och det är svårt att se varför Piketty förordar att ekonomin ska ”avmarknadifieras”. Ett element i detta program är inrättandet av någon form av löntagarfonder (Meidnerfonder kallar han dem efter den svenske LO-ekonomen Rudolf Meidner). Ett annat är införandet av basinkomst.

Det är oklart hur Piketty ställer sig till hur hans radikala utjämningsförslag skulle påverka tillväxten. Han föreslår en starkt progressiv inkomstskatt, förmögenhetsskatt och arvsskatt som alla ska ha 90 procent som högsta skattesats. En svårighet som inte alls slagit Piketty är att en inkomstskatt på 90 procent av hela inkomsten rimligtvis fordrar en marginalskatt långt över 100 procent för att ta igen de lägre skatteuttagen i de lägre skikten av inkomsten. Att tjäna mer pengar och få lägre inkomst borde alla vara överens om skulle döda tillväxten. Piketty framstår som okunnig.

Men inte heller enbart höga marginalskatter skulle vara bra för tillväxten vilket visades av den skatteekonomiska forskningen när jag höll på med denna fråga på 90-talet. Till och med finansdepartementets ekonomer på den socialdemokratiska tiden kom fram till att den svenska värnskatten sannolikt gav upphov till en statsfinansiell förlust genom försämring av incitamentsstrukturen och ett underblåsande av skatteundvikande planering.

Piketty underbygger sitt förslag till progressiv inkomstskatt med en hänvisning till att USA hade marginalskatter på 70–80 procent mellan 1930 och 1955. När sedan den högsta marginalskatten sänktes till 35 procent 1990–2020 halverades tillväxten denna period och blev 1,1 procent per capita. Ett så enkelt bevis för den progressiva skattens förträfflighet övertygar knappast någon seriös bedömare.

Slutligen vill jag nämna Pikettys skeva tolkning av sina globala utjämningssiffror och inkomstklyftorna mellan länder. Han jämför medelinkomsten för de 10 procenten av jordens befolkning som bor i de rikaste länderna med de 50 procenten som bor i de fattigaste länderna. Vid mitten av 1800-talet var de rikaste ländernas inkomster 4 gånger större för att sedan stiga till 16 gånger större på 1960-talet. Därefter har skillnaderna minskat till en faktor 8.

Sannolikt hänger detta ihop med att världens industrialisering förutsatte att kapitalägarnas inkomster ökade kraftigt för att investeringarna skulle kunna finansieras. För enskilda länder sammanfattades utvecklingen av Simon Kuznets i hans berömda Kuznetskurva som bidrog till nobelpriset 1971 (liknar ett omvänt U). Piketty har i andra sammanhang varit skeptisk till Kuznetskurvan men visar nu att den globala utvecklingen ökar jämlikheten när länderna blir rikare.

Jag tycket att Piketty undergräver sin framställning genom att inte nämna Kuznetskurvan. Men framför allt framträder han som propagandist genom att denna halvering av klyftan mellan fattiga och rika lakoniskt beskrivs med orden ”Trots en klar nedgång sedan 1980 spänner klyftan 2020 fortfarande från 1 till över 8”.

Läs även: Går det att förebygga lågkonjunktur?

Att Piketty inte framstår som riktigt seriös visas också av hans förslag att de föreslagna konfiskatoriska skatterna ska finansiera en utdelning av ett ”gratisarv” på 120 000 euro till alla som fyller 25 år. Det innebär att nuvarande ägare måste sälja en del av sin egendom som sålunda omvandlas till konsumtion. Vem ska köpa all denna egendom och för vilka pengar? Är Piketty ens en riktig ekonom eller kanske bara en populistisk statistikinsamlare?

Thomas Piketty, En kort historia om jämlikhet (svensk översättning: Mondial, 2023).

Danne Nordling