STANFORD – I USA håller centralbanken, Securities and Exchange Commission (som granskar värdepappershandeln), samt finansdepartementet på att förbereda sig på att införliva klimatpolitik i det finansiella regelverket. Detta följer på att Europa redan tagit ännu djärvare steg. Motiveringen är att ”klimatrisk” utgör en fara för det finansiella systemet. Men det påståendet är absurt. Det finansiella regelverket används för att smyga in klimatpolitik som annars skulle förkastats för att den är impopulär eller ineffektiv.

”Klimat” är vädrets sannolikhetsfördelning – de möjliga väderförhållandenas och väderhändelsernas hela variationsbredd och deras sannolikheter. ”Risk” syftar på det oväntade, inte förändringar som alla vet håller på att ske. Och ”systemisk finansiell risk” är möjligheten att hela det finansiella systemet kollapsar, vilket nästan hände 2008. Det betyder inte att någon någonstans kanske förlorar pengar för att en tillgångs pris sjunker, även om centralbanker snabbt håller på att utvidga sina befogenheter i den riktningen.

Således är en ”klimatrisk för det finansiella systemet” enkelt uttryckt en plötslig, oväntad, stor och omfattande förändring i vädrets sannolikhetsfördelning som är tillräcklig för att orsaka förluster som underminerar kapital- och långtidsskuldbuffertar och på så sätt provocerar fram en systemomfattande rusning där långivare plötsligt kräver tillbaka kortfristiga skulder. Vi talar om den fem, eller som mest tio, år långa horisonten över vilken tillsynsmyndigheterna ens kan försöka uppskatta riskerna i finansiella institutioners balansräkningar. Lån för år 2100 har ännu inte gjorts.

Ett dylik utfall ligger dock bortom klimatvetenskapen. Orkaner, värmeböljor, torka och bränder har aldrig ens varit nära att orsaka systemiska finansiella kriser, och det finns ingen vetenskapligt belagd möjlighet att deras frekvens och allvarsgrad skulle förändras tillräckligt drastiskt under de kommande tio åren för att ändra på detta faktum. Vår moderna, diversifierade, industrialiserade och tjänsteinriktade ekonomi är inte så påverkad av väder – inte ens av händelser som skapar stora rubriker i tidningar. I USA flyttar företag och människor ännu från det kalla rostbältet till hettan i orkandrabbade Texas och Florida.

Läs även: Marknadsdesignens kraft

Om tillsynsmyndigheterna var lika oroliga för alla okonventionella risker som äventyrar det finansiella systemets säkerhet, skulle deras lista också inkludera krig, pandemier, cyberattacker, statsskuldkriser, politiska kollapser och till och med asteroidnedslag. Alla vilka, utom den sistnämnda, är mer troliga än klimatrisk. Och om vi nu är så oroliga för kostnaderna för översvämningar och bränder, så bör vi kanske sluta understödja byggande och återuppbyggande i områden som ofta drabbas av översvämningar och bränder.

Risk som har sitt ursprung i klimatregleringar är en något mer trolig källa till problem. De ansvariga tillsynsmyndigheterna kan visa sig vara så inkompetenta att de skadar ekonomin så till den milda grad att de skapar en rusning på det finansiella systemet. Men det scenariot förefaller till och med mig långsökt. Dock, för att återupprepa, om det är frågan om risk som har sitt ursprung i regleringar, så bör opartiska tillsynsmyndigheter kräva ett mer omfattande erkännande av alla politiska risker såväl som regleringsrisker. Mellan Biden-administrationens nya tolkningar av konkurrenslagen, den förra administrationens handelspolitik, och den genomträngande politiska viljan att ”bryta upp” big-tech i mindre beståndsdelar, så finns det ingen brist på regleringsfaror.

Naturligtvis är det inte omöjligt att en fruktansvärd klimatrelaterad händelse skulle kunna provocera fram en rusning på det finansiella systemet under de kommande tio åren, trots att en sådan händelse inte beskrivs någonstans i den nuvarande klimatvetenskapen eller nationalekonomin. Men om det är detta vi är rädda för, så är det enda logiska sättet att skydda det ekonomiska systemet att dramatiskt höja andelen eget kapital, vilket skyddar det ekonomiska systemet mot all sorts risk. Riskmätning och teknokratisk tillsyn av klimatinvesteringar kan per definition inte skydda mot obekanta faktorer som vi inte känner till eller icke-modellerade ”brytpunkter.”

Men, vad med ”övergångsrisker” och ”strandade tillgångar”? Kommer inte olje- och kolbolag att sjunka i värde i övergången till koldioxidsnål energi? Naturligtvis. Men alla vet det redan. Olje- och gasbolag kommer bara att sjunka i värde om övergången sker snabbare än väntat. Och äldre tillgångar av fossila bränslen finansieras inte av kortfristiga skulder, till skillnad från bostadslån och inteckningar 2008, så deras aktieägares och obligationsinnehavares förluster äventyrar inte det ekonomiska systemets säkerhet. ”Finansiell stabilitet” betyder inte att ingen investerare någonsin förlorar pengar.

Läs även: Inflationens återkomst?

Dessutom har fossila bränslen alltid varit riskfyllda. Oljepriserna blev negativa förra året, utan mer omfattande ekonomiska konsekvenser. Kol och dess ägare har redan blivit hårt ansatta av klimatregleringar, utan en tillstymmelse till finansiell kris.

Mer allmänt har finansiella problem i de teknologiska förändringarnas historia aldrig kommit från utdöende industrier. Börskraschen år 2000 orsakades inte av förluster inom skrivmaskins-, film-, telegraf- och räknesticksindustrierna. Det var teknologiföretagen som var något före sin tid, som gick i konkurs. Likaså var det inte den sjunkande efterfrågan på hästdragna vagnar som orsakade börskraschen år 1929. Det var de nya radio-, film-, bil- och elektronikindustrierna som kollapsade.

Om man ska vara orolig för de finansiella riskerna förknippade med en energiomställning, är det de nya astronomiskt värderade älsklingarna som Tesla som är faran. Den största finansiella faran är en grön bubbla, liksom tidigare högkonjunkturer pådriven av subventioner från regeringar och uppmuntran från centralbanker. Dagens framgångssagor är känsliga för föränderliga politiska nycker liksom nya och bättre teknologier. Om ”elbilskrediter” stoppas eller vätebränsleceller ersätter batterier, skulle Tesla få problem. Ändå vill våra tillsynsmyndigheter bara uppmuntra investerare att fortsätta investera.

Läs även: Ett globalt incitament för att minska utsläppen

Klimatrelaterad finansiell reglering är ett svar på jakt efter en fråga. Poängen är att pracka på en specifik uppsättning riktlinjer som inte kan införas genom vanlig demokratisk lagstiftning eller vanlig utformning av miljöregler, vilket kräver åtminstone en ansats till lönsamhetsanalys som förevändning.

Dessa riktlinjer inkluderar att avbryta finansiering av fossilbränslen innan ersättningar tagits i bruk, och att understödja batteridrivna elektriska bilar, tåg, vindkraftverk och solceller – men inte kärn-, koldioxidlagrings-, väte-, naturgas-, planetär ingenjörskonst- och andra lovande teknologier. Men, eftersom de finansiella tillsynsmyndigheterna inte har befogenhet att bestämma vart investeringar ska riktas och vilka tillgångar som ska strypas, hopkokas och upprepas ”klimatrisk för det finansiella systemet” tills människor tror på det, med syftet att klämma in dessa klimatpolitiska riktlinjer i de finansiella tillsynsmyndigheternas begränsade rättsliga mandat.

Läs även: Nordling: Utsläppsrätter och koldioxidskatter är två olika saker

Klimatförändring och ekonomisk stabilitet är pressande problem. De kräver sammanhängande, intelligenta, vetenskapligt baserade politiska svar och det snabbt. Men klimatrelaterad finansiell tillsyn kommer inte att hjälpa klimatet, utan den kommer att ytterligare politisera centralbanker och förstöra deras värdefulla självständighet, alltmedan den tvingar finansföretag att tänka ut absurt uppdiktade klimatriskbedömningar som kommer att underminera den finansiella tillsynen. Nästa kris kommer att ha ett annat ursprung. Och våra klimatfixerade tillsynsmyndigheter kommer återigen att storligen misslyckas med att förutse detta – precis som ett helt decenniums stresstestare aldrig övervägde möjligheten att det skulle bli pandemi.

John H. Cochrane är Senior Fellow vid Hoover Institution.