För en dryg månad sedan, i Wien den 29 november, återupptogs samtalen om det så kallade JCPOA-avtalet (Joint Comprehensive Plan of Action) mellan å ena sidan Iran och å andra sidan Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Kina, Ryssland och USA. USA, under förre presidenten Trump, drog sig ur avtalet 2018, men president Biden har aviserat intresse av att återansluta sig till avtalet och var därför närvarande. Sedan 2018 har Iran gradvis, i praktiken, lämnat avtalet genom att förnya anrikningen av uran samt hindrat inspektörer från IAEA (som ska övervaka avtalet) från att undersöka kärnanläggningar.

I maj 2021 fick Iran en ny president som har en betydligt mer hårdför syn på JCPOA-avtalet och i samband med valet av honom frystes de förhandlingar som påbörjats tidigare under våren.

Läs: DEBATT: Inga drastiska förändringar när Irans nye president installeras

Inför starten i november lade Iran fram förslag som i princip innebar att Iran drog tillbaka alla kompromissförslag angående ett förnyat avtal som man tidigare hade lagt fram. Bland annat krävde Iran att samtliga sanktioner skulle hävas innan något nytt avtal ens kunde börja diskuteras, samt att garantier måste lämnas för att inga nya sanktioner skulle införas. Följaktligen avbröts de nyligen påbörjade samtalen i Wien efter bara några dagar utan att något resultat uppnåtts, men återupptogs senare och har sedan dess pågått med diverse avbrott.

De iranska utspelen tolkades allmänt som att Iran inte var intresserat av ett nytt avtal, eller i alla fall att den nya regimen i Teheran inte såg det som akut med ett nytt avtal.

Enligt diverse underrättelserapporter har Iran kortat tiden fram till att kunna färdigställa ett kärnvapen betydligt sedan 2018. Detta är något som till exempel Israel har påpekat under viss tid och det är ingen hemlighet att Israel förbehåller sig rätten att militärt motverka att Iran får kärnvapen. Iran har ända sedan den islamiska revolutionen 1979 utmålat Israel som en huvudfiende vars utplåning man säger sig eftersträva.

En tämligen synlig illustration till detta är den digitala klocka på en husvägg på Palestinatorget i Teheran som räknar ner dagarna till dess Israel ska förintas, vilket ska ske 2040. Ett lagförslag i det iranska parlamentet i samma ärende röstades också igenom i maj 2021.

Läs även: Gästkrönika: Regimen i Iran beskriver svenskar som barbariska vikingar i ny dokumentär

Att Israel misstror JCPOA och inte gärna vill chansa på ett nytt avtal är kanske därför inte så märkligt. Enligt den så kallade Begindoktrinen kommer Israel inte att tolerera att någon fiendestat i regionen får tillgång till kärnvapen, och vid två tidigare tillfällen – 1981 i Irak och 2007 i Syrien – har Israel använt militära medel för att förhindra en sådan utveckling. Israel har också tagit fram och förnyat planer på ett militärt ingripande mot Iran för alla eventualiteters skull. Den israeliska regeringen har sagt att den inte är emot ett avtal i sig, men då under förutsättning att ett nytt avtal täpper till de kryphål som fanns i det ursprungliga avtalet.

Läs även: Israel hotat – två nationella nyhetssidor attackerades av pro-iransk hackare

Det som skiljer dagens situation från tidigare tillfällen är framför allt att det iranska kärnvapenprogrammet är mer utvecklat och utspritt på fler anläggningar, vilket försvårar eventuella militära angrepp. En attack mot Iran från Israel riskerar också att leda till att ett större krig bryter ut, något som dessutom säkerligen kommer att medföra att fler länder dras in.

Slutsatsen blir därför att en eventuell amerikansk återgång till JCPOA, för att bli effektiv och för att i grunden minska spänningen i regionen, måste innehålla klausuler som på allvar hindrar Iran från fortsatta konkreta initiativ riktade mot Israel i syfte att faktiskt förinta landet. Om så inte sker ska vi nog inte vara förvånade över om Israel tar saken i egna händer.

Magnus Norell
Adjunct scholar vid The Washington Institute och Senior policy advisor vid European Foundation for Democracy (EFD) i Bryssel.