Facebook noscript imageNorell: En ny era för Afghanistan, eller upprepar sig historien?
Krönikörer
Norell: En ny era för Afghanistan, eller upprepar sig historien?
Talibanernas vice premiärminister Mullah Abdul Ghani Baradar (mitten). Foto: Gustav Mårtensson / Alexander Zemlianichenko/AP/TT
Talibanernas vice premiärminister Mullah Abdul Ghani Baradar (mitten). Foto: Gustav Mårtensson / Alexander Zemlianichenko/AP/TT

USA:s uttåg ur Afghanistan lämnar ett maktvakuum efter sig, och Kina och Ryssland står beredda i kulisserna. Talibanerna själva ska styra över en befolkning som klarat sig utan dem under en generation. Så vad väntar nu? Magnus Norell analyserar.

När talibanerna åter tågade in i Kabul i augusti och ännu en gång etablerade sig som den starkaste aktören i Afghanistan, utlöste det en mediacirkus. Det var lätt att få känslan av att vi var tillbaka till 1996 då rörelsen senast tog kontrollen över huvudstaden.

Men så är det inte riktigt. Afghanistan, regionen och omvärlden har förändrats sedan 1996. Det betyder inte att Talibanrörelsen blivit moderat eller mindre ortodox i sin uppfattning om religion, politik eller könsroller. Vi kan förvänta oss segregerade samhällen där kvinnor får mycket mindre utrymme och där införda juridiska förändringar för att förbättra rättssäkerheten, kommer att få stryka på foten till förmån för en betydligt mer intolerant och shariabaserad rättskipning. Inte heller finns det anledning att tro att korruption, opiumodling och smuggling skulle minska nämnvärt. Dessa inkomstkällor är alltför värdefulla.

Men vi kan förvänta oss en något nyktrare inställning till omvärlden än sist det begav sig. Vetskapen om att det är skillnad på att ta makten och att behålla den, helst utan alltför mycket bråk, finns där. Inte så att Talibanrörelsen är anti-våld. Tvärtom kommer den senaste utvecklingen att stödja tanken på att om det är nödvändigt ska och bör våld användas för att lösa konflikter. Som top-dog i Afghanistan kan de också utnyttja detta faktum.

Läs även: CIA-veteranen: Al-Qaida kommer att återuppstå i Afghanistan

Men pengar måste in och då är det nödvändigt att skapa förutsättningar för att detta, helst utan alltför mycket våld. Utöver odling av opium och smuggling behövs det investeringar. Väst har dragit sig ut med svansen mellan benen och även om visst bistånd kommer att fortsätta (av vilket den nya regimen kommer att roffa åt sig en väsentlig andel) är det bättre med aktörer som inte ställer svåra frågor eller har alltför besvärliga villkor.

Då är det främst två aktörer som blir intressanta: Ryssland och Kina. Den ryska björnen, som i den forna sovjetiska klädedräkten fick sina tassar brända i landet, ser det amerikanska och västliga debaclet i augusti som en chans att få inflytande på nytt i Afghanistan. Kanske inget nytt The Great Game á la Kipling, men Västs död är ofta Moskvas bröd. Ökad rysk involvering således.

Men den stora skillnaden mot 1996 är Kina, en aktör som knappast fanns med i alls i spelet om Afghanistan på 1990-talet. Kina har redan börjat förhandla med Afghanistans nya ledare och då handlar det om de stora naturtillgångar som finns i landet. Kina har både den brist på skrupler och moral samt kontanta medel som behövs för att förmodligen ganska snabbt kunna etablera sig som en god vän till Talibanerna. Exakt hur detta kommer att utvecklas är naturligtvis omöjligt att säga, men Afghanistans naturtillgångar är alltför intressanta för att lämnas åt sitt öde. Den svårt sargade nation som är Afghanistan idag kommer därför inte att lämnas ifred av grannarna och så länge talibanerna kan hålla sig kvar vid makten lär de inte säga nej till den hjälp de kan få från utomstående.

Läs även: Uppgifter: Mulla Baradar ska leda Afghanistan

Även det faktum att talibanerna satte sig i förhandlingar med USA överhuvudtaget är ett tecken på att det är delvis nya tongångar i rörelsen. Avtalet, som slöts i oktober 2020, slog fast att amerikanerna skulle vara ute senast sista augusti i år. Man kan naturligtvis ändå kritisera president Bidens regering för att hålla avtalet och därmed tvingade fram ett ganska hastigt uttåg. Men det var förre presidenten Trump som skrev under ett avtal där talibanerna enbart lovade att inte skjuta på eller attackera amerikanska och allierade trupper, något som inte gällde för den afganska armén. Under hela tiden sedan avtalet skrevs på har talibanerna också fortsatt sina militära framryckningar. I och med avtalet fanns det också ett slutdatum för den västerländska närvaron, vilket gynnade även andra islamistiska aktörer, som IS.

Så har också Biden fått mycket kritik sedan talibanernas snabba övertagande av Kabul. Ett övertagande som tvingade fram en delvis improviserad och i början kaotisk evakuering av utlänningar och en del av deras afghanska allierade. Det kan vara värt i det sammanhanget att påminna om att Biden var en av de tidigaste kritikerna av den del av den amerikanska närvaron i Afghanistan som inte handlade om att slå mot al-Qaida (och senare mot IS). Biden var före många andra med att varna för konsekvenserna av mission creep och vad nation building utan strategisk tanke kunde leda till.

Läs även: Musiken har tystnat i Afghanistan

När detta skrivs i september 2021 har talibanerna och deras anhängare (som Haqqani-nätverket) kontroll över större delen av landet. Det betyder dock inte att det är helt slut på kriget. Tvärtom kan vi förvänta oss fortsatta små uppblossande strider då det finns ett utbrett motstånd mot talibanerna på många håll. Med det amerikanska uttåget ligger dessa krafter lågt just nu, men det ska inte ses som ett tecken på att motstånd inte finns. En krigstrött nation vill ha fred, men talibanerna behöver ta hänsyn till den misstänksamhet som finns mot dem, samt det faktum att en generation har vuxit upp ned ett Afghanistan där talibanerna inte styrde och där stora ansträngningar gjorts för att lyfta t.ex. utbildningsnivån för flickor. Det återstår att se hur långt det räcker.

Oaktat ovan sagda så kommer hela uttågsprocessen att tas som intäkt av andra islamister, utanför Afghanistan, att våld lönar sig i kampen mot det förkättrade Väst. Det är också här som eventuella konsekvenser av det talibanska maktövertagandet kommer att märkas rent terrormässigt. I det ljuset blir evakueringen från Kabul ett tecken på att om man är uthållig och slår tillräckligt hårt kommer Väst att vika ner sig.

Det kan bli ett av de mer destruktiva resultaten av det afghanska äventyret.

Magnus Norell
Adjunct scholar vid The Washington Institute och Senior policy advisor vid European Foundation for Democracy (EFD) i Bryssel.

Stöd oberoende journalistik och prenumerera på Bulletin.

Sverige förtjänar det bästa!