Terrordådet i Istanbul gav Ankara den ursäkt som behövdes för att brutalt angripa kurdiska YPG-kontrollerade områden i Syrien, trots att YPG har noll intresse av terrordåd i Turkiet. Erdoğanregimen kommer att mjölka sitt veto i Natofrågan hårdare för varje svensk eftergift, och det är dags att lägga på luren i örat på den turkiske presidenten, skriver Magnus Norell.
Efter terrorbomben i Istanbul 13/11 gick det inte ens ett dygn innan turkisk polis hade arresterat flera personer och identifierat den kvinna som sades vara skyldig till att ha detonerat bomben. President Erdoğan var vidare snabb med att anklaga PKK (eller snarare de syriska kurderna i YPG) som ansvariga. För Erdoğans regim är alla kurder som på något sätt är kritiska till regimen i Ankara terrorister styrda av PKK.
Läs även: Erdogan hotar Grekland öppet – påminner om blodigt krig för hundra år sedan
Några direkta bevis på den anklagelsen presenterades aldrig, men det hindrade inte turkisk militär från att angripa kurdiska mål inne i Syrien, attacker som även dödade syriska militärer. Och dessa attacker har fortsatt och lär fortsätta. Både PKK och YPG hävdade bestämt att de inte hade något med attacken att göra, och åtminstone för YPG är det svårt att se några som helst fördelar med att attackera turkiska mål inne i Turkiet.
PKK är sedan flera år terrorstämplat av både EU och USA (och Turkiet naturligtvis), men YPG är det inte och är inte heller någon styrd underavdelning till PKK, även om Turkiet hävdar detta och även om det funnits, och naturligtvis finns, band mellan kurderna i Turkiet och Syrien (samt Irak och Iran).
För Turkiet blev attacken i Istanbul också snabbt ännu ett verktyg med vilket Erdoğan kunde kräva stöd för sin politik mot YPG (och kurderna i allmänhet). Det budskapet blev klart och tydligt när regeringen i Ankara vägrade att godta amerikanska kondoleanser för attacken. För Ankara är det amerikanska stödet till YPG en nagel i ögat och man gör sitt bästa för att Washington ska ändra den politiken.
Och här blir det komplicerade läget tydligare: YPG var (och är) en oerhört viktig aktör när det gällde att besegra Islamiska Staten (IS) och USA har fortfarande en liten styrka i området, vilket har hindrat Turkiet att iscensätta den större militära offensiv mot det kurdiska självstyret i Syrien man aviserat sedan länge. Jämfört med Turkiet självt var de syriska kurderna betydligt mer pålitliga i kriget mot IS. Under IS styre i norra och nordöstra Syrien användes Turkiet som en Jihadi Highway (som termen löd) för att föra in material och pengar till IS, samt föra ut olja som såldes med hjälp av turkiska mellanhänder.
Detta mindre ärbara kapitel försöker nu Turkiet få omvärlden att glömma och en taktik är att pressa hem budskapet att YPG är PKK under annat namn och inte drar sig för terrorattacker.
Läs även: Inför mötet med Erdogan – regeringen tar avstånd från YPG och PYD
Det märks naturligtvis också i Sverige och Finland eftersom Ankara vägrar godkänna våra Natoansökningar innan vi rättat in oss i ledet och – som det heter – ”tar avstånd från YPG”. Det har både den förra regeringen under Andersson och den nya under Kristersson gjort. Det kommer dock inte att hjälpa Ankara att skynda på processen. Tvärtom ses varje försök från Stockholm (och i mindre grad Helsingfors) att gå Ankara till mötes, som ett tecken på att Turkiet kan fortsätta att kräva allt fler eftergifter för att godkänna ansökningarna.
Det här underströks redan någon vecka efter terrorattacken i Istanbul, när turkiska UD kallade upp svenska ambassadören för att protestera mot en kurdisk demonstration utanför turkiska ambassaden i Stockholm. Demonstranterna anklagades bland annat för att ha förolämpat president Erdoğan och Turkiet krävde svensk hjälp i att identifiera demonstranterna. Turkiet är naturligtvis fullt införstått med att detta bisarra krav inte kommer att uppfyllas, men det är en närmast övertydlig signal om hur långt Ankara är berett att gå för att pressa fram eftergifter.
Det är vidare troligt att turkiska parlamentet inte kommer att godkänna de nordiska Natoansökningarna innan de allmänna valen i Turkiet i juni 2023. För svensk del (det handlar mest om Sverige; Erdoğan har redan sagt att han är beredd att godkänna Finlands ansökan) vore det bättre att sluta försöka blidka Erdoğan, lägga på telefonluren och säga sig vara beredda att svara när Turkiet ändrar sig, samt, under tiden, bygga ut den militära koordinationen med Finland och det redan befintliga samarbetet med Storbritannien. I slutändan, om Ankara överskattar sin roll alltför mycket, kommer säkerligen Washington och Turkiets europeiska Natogrannar att agera.
Ankara under Erdoğan kommer att vrida ut så mycket det går ur det faktum att Turkiet skaffat sig en nyckelposition både i regionen, och i och med kriget, i Ukraina, där Ankara varit en viktig aktör i det spannmålsavtal som gjort export från Ukraina möjligt trots kriget. Svenska eftergifter förstärker bara den positionen, utan att snabba på den svenska ansökan det minsta.
Den turkiska något nymornade insikten om att man sitter på en geopolitisk nyckelposition visar sig också i att den offensiv man bedrivit mot kurderna i norra Irak (Operation Claw-Lock) har fortsatt med oförminskad styrka. Så fort den är avslutad kan vi räkna med upptrappade attacker mot Syrien, trots den amerikanska närvaron (som dock än så länge hindrar alltför långtgående militära operationer).
Framöver kan vi således tyvärr räkna med mer våld från Turkiets sida riktat mot diverse kurdiska mål, både i Irak och Syrien.
Läs även: Altstadt: Dags att sluta dalta med islamisten Erdoğan
