När Turkiet bombar samhällen i nordöstra Syrien så vill jag påminna om en annan hårdför strid. Satirkriget mellan Tyskland och Turkiet 2016.

Det började med en tevesänd musikvideo där man skojade till det om Erdoğans osmanska drömmar och brott mot mänskliga rättigheter, vilket förutsebart ledde till att den tyska ambassadören i Ankara blev uppkallad till turkiska UD för allvarliga samtal om Erdoğans oförvitliga vandel versus tysk yttrandefrihet.

Läs även: Brinkemo: Har Gud partipolitiska sympatier?

I den efterföljande heta debatten ville komikern Jan Böhmermann testa det här med Erdoğan, Merkel och yttrandefrihetens gränser med en skruvad dikt som kanske inte var någon direkt höjdpunkt i genren satir. Bosporens härskare beskylldes på rim bland annat för olika slag av sexuella preferenser och ovanliga intima specialintressen.

Det hela slutade med att förbundskanslern med sin omvittnade omsorg om diktatorers känslor gav klartecken till en förtalsprocess mot komikern som sedan åklagaren lade ner.

Idag när Erdoğan-skötsel som bekant även blivit en svensk idrottsgren kan de tysk-turkiska turerna av diplomatiskt underhållningsvåld belysa den feta tumme med vilken den turkiska despoten håller väst på mattan.

Vår ambassadör har nu också han kallats till turkiska UD då en demonstration i Stockholm ”förolämpade” Erdoğan, och häromdagen projicerades dessutom “kränkande” bilder på honom inklusive ”terrorpropaganda” på turkiska ambassadens fasad.

Vissa till höger anklagar vänstern och kurdiska grupper för medvetna försök att sabba vårt Natointräde. Men fatta nu först som sist: Den här förnedrande behandlingen kommer bara att fortsätta så länge Erdoğan får strutta i täten med taktpinnen i hand.

Inför despoter som Putin och Erdoğan kan man inte agera förstående och följsam humanitär stormakt. Och även den mest borgerligt inbitna Natosupportern måste väl förfäras över utrikesministerns knäkrypande inför den maktspelande islamisten.

Först Billströms skämmiga medgivande att Turkiet skulle vara en demokrati och nu sist den hariga kritiken mot Erdoğans syriska bombningar av civila mål med dödsoffer. Turkiet måste enligt Billström få försvara sig efter terrordådet i Istanbul, lått vara att våldet enligt ministern kanske inte var helt proportionerligt.

Men varken jag eller Billström har för ögonblicket en aning om vilka som låg bakom det förfärliga attentatet i Istanbul. Kurdiska extremister, islamister eller turkiska högernationalister? Vi vet dock att Erdoğan bara väntade på en anledning att expandera i Syrien och bomba det kurdiska mångkulturella och frihetligt autonoma självstyret Rojava.

Billströms uttalande beror dock inte på att han lider av en särskild moderat längtan att pleasa Erdoğan. En socialdemokratisk utrikesminister hade så klart tvingats till samma foglighet inför utsikterna om Natomedlemskap. Men frågan är om Sverige verkligen måste anstränga sig till det yttersta för att bli så här förödmjukat av den anatoliska varianten av Putin? Tillåt mig tvivla.

Hur ska man egentligen hantera denne hala ål till maktspelare som kan ockupera hur många sittplatser som helst samtidigt, utan att någon allierad drar undan stolarna? Erdoğan kan utifrån Turkiets strategiska superläge utpressa både öst och väst utan att bry sig om varken vän eller fiende. Putin framstår i det geopolitiska sällskapet som en famlande full amatör i den lägre ligan.

Läs även: Makram: Salafism är inte lösningen på gängkriminaliteten

Man brukar ju säga att man hellre ska ha ett ärkesvin inne i sitt eget tält så att han pissar ut, istället för utanför och pissandes in. Erdoğan urinerar dock i alla riktningar som det behagar honom, och bygger samtidigt sina egna tält där det passar hans syften. Han var både för och emot IS, han hotar ständigt europeiska regeringar med flyktingströmmar och säljer vapen till Ukraina samtidigt som han göder ryska intressen.

Erdoğan finansierar islamistiska grupper och klan- och krigsherrar runt om i världen. Han stödjer olika parter i de forna sovjetrepublikernas konflikter och varenda turkisk moské i Sverige fungerar som en underrättelsecentral. Allt glaserat och toppat med ambitionen att vara ledande muslimsk stormakt i det geopolitiska trasslet.

I Istanbul har Hagia Sofia jämte en bysantisk urkyrka förvandlats till moskéer. För Erdoğans mål är att svepa bort det västerländska, moderna och sekulära till förmån för det muslimska arvet à la osmanska rikets väldiga territorium med kontroll över naturtillgångar och handelsleder.

Och Erdoğan får allt att verka så lätt då det finns en särskild plats i den säkerhetspolitiska värmen som bara Turkiets suveräna geostrategiska läge kan förläna. Oppositionella kastas i finkan, tusentals har dömts för konventionell journalistisk verksamhet och det för oss exotiska brottet att ha förolämpat honom som person, men Natoländerna som inte borde kunna leva med Erdoğan kan av uppenbara strategiska skäl inte leva utan honom.

Vårt vapenembargo från 2019 kommer nu antagligen att ryka samtidigt som Erdoğan i sin skyddade geopolitiska frizon som bäst funderar på att sätta in marktrupper mot kurder och andra folkgrupper i nordvästra Syrien. Och våra diplomatiska krumbukter ger honom finfina chanser att flexa musklerna inför den inflationstyngda hemmapubliken med sikte på nästa års val.

Men varför egentligen måste Sverige agera lydig lekboll i hans smutsiga maktspel?

Jag föreslår att vi helt enkelt slutar fjäska för Erdoğan. Ge honom inte en millimeter och säger han nej till svenskt medlemskap så får han väl stå där med sin nakna maktambition i vädret.

USA och de andra Natoländerna kommer säkerligen att tvinga Erdoğan att förr eller senare böja sig, oavsett om hans ambition är att hålla Sverige utanför eller att fula med strategispel. Men om det blir nej så låt det ske. Vi är i praktiken redan med i Nato och kan med de andra medlemsländerna utveckla och precisera det redan klubbade och implementerade värdlandsavtalet.

Bättre att stupa på sista formalia med flaggan i topp än krypa inför en svinig sultan med sunkiga neo-ottomanska stormaktsdrömmar.

Läs även: Altstadt: Kyrkans varumärkesstrategi är under all kritik