Regeringen har fallit i en misstroendeomröstning för första gången i svensk historia. Jag vill fokusera på den större kontexten och symboliken bakom händelsen, istället för den direkta politiska orsaken. För det är inte bara regeringen som fallit, utan en charad – det är en nedtagning av lögner och maktgirighet.

”Han är en politiker”, “Han talar som en politiker” har blivit vanliga uttryck som speglar människors syn på politik och politiker. Det kan kanske låta cyniskt men det finns ändå en sanning i det. Människor har kommit att acceptera att en politiker är en person som inte menar vad hon säger och bara försöker vinna över folk med tomma ord snarare än handling – försöker lura folket helt enkelt. Eller i bästa fall bara en som inte vågar tala sanning av rädsla för att provocera. Det som kallas politisk korrekthet är ofta mer politiskt hyckleri och politisk feghet än det är korrekt.

Men folk verkar ha tröttnat på denna teater. Arketypen för en ledare lyser med sin frånvaro och det leder till att samhället inte mår bra. Den arketypiske ledaren är en ledare med principer och en vision som inspirerar och får folk att samlas runt den – mobiliseras för att förverkliga visionen. En ledare som är modig och talar sanning oavsett konsekvenserna. En som sätter folkets intresse ovanför sitt eget eller makten. Förutom att bry sig om folkets bästa, bör den arketypiske ledaren ha både viljan och förmågan att förverkliga det goda, och inte bara avsikten.

Läs även: Gudmundson: En sosse lämnar inte makten frivilligt

När jag observerade den senaste debatten kunde jag inte låta bli att lägga märke till reaktionerna på två politiska personer som varit intressanta, eftersom de förhöll sig så olika till de ideologiska linjerna: Nooshi Dadgostar och Annie Lööf.

Vänsterpartiet hade dragit en röd linje och förklararat att de inte skulle acceptera att den passerades, men nästan alla trodde att de bluffade. Men när det visade sig att Dadgostar menade allvar väckte det förvåning, men också beundran, även inom högern.

I det dramat kan man säga att Annie Lööf framstår som Dadgostars antites. Hon har brutit sina löften och principer och verkar dessutom vägra att acceptera verkligheten och vill isolera både V och SD, något som i princip alla förstår är omöjligt i det nuvarande politiska landskapet. Därför väcker hon ilska hos många, även inom högern.

Socialdemokraterna å andra sidan verkar i princip stå för ingenting annat än viljan till makt. De är villiga att kompromissa om allt och att sälja ut sina principer så länge de får behålla makten. Deras strategi har blivit att attackera och isolera SD istället för att fokusera på sin egen politik.

Miljöpartiet verkar som om de lider av Don Quixote-syndrom eller lever i ett parallellt universum och i ett heligt krig mot olika mer eller mindre verkliga monster. De uppfattas av många som verklighetsfrånvända. Även om de kanske har goda avsikter, saknar de viljan eller förmågan att omsätta sina goda intentioner i politik för verkligheten.

Läs även: Lööf om högerskon: ”Det har jag aldrig sagt” – men gamla TV4-klippet spökar

Allt detta kan delvis förklara det ökande stödet för de så kallade ytterkantspartierna eftersom de åtminstone verkar mena vad de säger och ha fastare principer. Och om de andra partierna vill minska ytterkantspartiernas popularitet är det inte isolering och smutskastning som de bör tillgripa – de bör snarare följa dessa partiers exempel. Detta är inte populism, det är inte att berätta för folk vad de vill höra, utan att berätta för folk vad man själv tycker är rätt och våga stå för det.

Men så länge våra politiker inte vågar tala sanning kan vi inte veta eller lita på deras vision. Det är uppenbart att det saknas förtroende för våra politiker, och en demokrati i avsaknad av detta förtroende kommer att vara ömtålig och ge utrymme för förbittring och till och med extremism.

Därför behöver vi återkomsten av den arketypiska ledaren.