Jag står till förfogande, sade Stefan Löfven (S) med spelad ödmjukhet efter att ha förklarat att han inte tänker utlysa extra val, utan i stället låter riksdagens talman undersöka möjligheterna för en ny regering.

Stefan Löfvens möjligheter att återinträda som statsminister är nämligen utomordentligt goda.

Sveriges styre bygger på så kallad negativ parlamentarism. Det innebär med andra ord att den som vill bli statsminister inte behöver aktivt stöd av en majoritet, utan bara behöver undvika att få en majoritet emot sig.

En första talmansrunda kommer att visa att Moderaternas Ulf Kristersson skulle få en majoritet emot sig. Vänsterpartiet röstade visserligen med högern i misstroendeomröstningen, men har samtidigt sagt att partiet aldrig kommer att släppa fram en ”högernationalistisk” regering. Centerpartiet kommer likaledes att rösta emot varje regering som vilar på Sverigedemokratiskt stöd. Hur Socialdemokraterna och Miljöpartiet ställer sig, som varande regeringspartier, behöver knappast utvecklas. Det rödgröna blockets 175 mandat sätter således stopp för Kristersson.

Högerblocket samlar tillsammans 174 mandat. Moderaterna har 70, Sverigedemokraterna 62, Kristdemokraterna 22 och Liberalerna 20 mandat. Vid en statsministeromröstning räcker inte det för att stoppa Löfven.

Det finns i och för sig en osäkerhetsfaktor. Centerpartistiska ledamoten Helena Lindahl bröt partilinjen i januari 2019 och röstade faktiskt emot Stefan Löfven när han skulle tillträda i samband med januariavtalet. På Facebook skrev hon i midsommarhelgen att hon inte har fått anledning att ändra uppfattning. Lindahl menade att samarbetet med den rödgröna regeringen inte har gett tillräcklig utdelning i faktiska Centerreformer. Många har tolkat detta som att Lindahl skulle rösta emot Löfven igen. Men en minst lika trolig tolkning är att uttalandet är en del av förhandlingarna; ett sätt att mjölka ur regeringen lite mer C-politik. Talmannen lär i vilket fall knappast kunna utgå från annat än att ledamöterna följer sina respektive riksdagsgruppers uttalade linjer.

Såväl V som C har efter misstroendeomröstningen sagt sig vara beredda att kompromissa på avgörande punkter för att få till stånd en lösning på regeringskrisen. Det gör att det finns all anledning att anta att Löfven kommer reda ut situationen.

Talmansrundan kommer därför troligen att visa att det saknas förutsättningar för en högerregering, medan en ny rödgrön regering, Löfven III, skulle kunna tolereras.

Läs även: Politik är ett enkelt spel

Talmannen tar också hänsyn till huruvida en ny regering har möjlighet att få sin budget antagen i riksdagen. Men eftersom Sveriges budgetprocess närmast är riggad för att förenkla för minoritetsregeringar är inte heller detta ett oöverstigligt hinder för Löfven.

Högeroppositionen kommer med all sannolikhet inte att lägga ett gemensamt budgetalternativ. Samtliga partier till höger vill gå till val på egen politik, och vill inte på förhand förknippas med tvivelaktiga kompromisser. Regeringsalternativet M/KD lade ju inte gemensam budget senast, exempelvis.

Vad som skulle kunna hända är möjligen att Sverigedemokraterna, på pin kiv, röstar på Moderaternas budgetmotion när den egna har fallit. Det skulle i så fall betyda att Löfven behöver försäkra sig om att den egna budgeten får fler än deras 132 röster. Han behöver då att antingen C eller V aktivt stöttar budgeten. Det stödet är knappast omöjligt att köpa.

Så när Stefan Löfven i dag på förmiddagen meddelade att han tänker be talmannen om entledigande, var det i tämligen trygg förvissning att han strax kommer att få återinträda som statsminister. Tro inget annat.

En socialdemokrat lämnar aldrig ifrån sig makten frivilligt.

Läs även: Annie Lööf räddar Stefan Löfven igen