Denna text handlar inte om att definiera eller attackera islam. Denna text handlar om tanke- och yttrandefriheten, muslimer som infantiliseras och ett samhälle som utsätts för en passiv aggressiv attityd från etablissemanget om islamfrågan. Anklagelser om ”islamofobi” i Sverige påminner mig ofta om anklagelser om ”blasfemi” i Egypten.

Vid flera tillfällen har jag fått höra: ”Omar du får inte kritisera islam här, vi har religionsfrihet i Sverige”, och ibland funderar jag över ironin att jag tvingades lämna mitt land på grund av min islamkritik och har kommit till ett land där det är långt ifrån problemfritt att kritisera islam.

Det finns en attityd om att alla religioner får ogillas, satiriseras och kritiseras utom islam, som en typ av ”positiv särbehandling”. Detta blir i sin tur en form av diskriminering mot andra religioner, men också en diskriminering mot muslimer, genom att betrakta dem som oförmögna att exponeras för kritik eller satir av islam utan att bryta ut i våld.

Visst, i de flesta muslimska länder är folk inte vana vid att islam kritiseras, men vi borde inte reproducera samma modell här i Sverige.

På en tidigare arbetsplats har jag blivit tillsagd att inte tweeta sarkastiskt om islam.

Att stigmatisera kritik av islam skickar en signal till muslimer om att den som kritiserar islam har gjort något fel och att muslimerna borde känna sig kränkta.

Nyligen, när SD:s partisekreterare Richard Jomshof sa att ”islam är en avskyvärd religion och ideologi” såg jag oroligt på upprördheten som följde på sociala medier och i tidningar, men mest oroande var reaktionerna från politiker som kom till islams försvar och ville signalera att det är oacceptabelt att tala negativt om islam i det svenska samhället.

Att vara emot SD är en sak, men denna attityd gör det allt svårare för människor som råkar ogilla islam att fungera i samhället, inte bara socialt utan också i arbetslivet.

På en tidigare arbetsplats har jag blivit tillsagd att inte tweeta sarkastiskt om islam, och nyligen på en jobbintervju har jag fått höra att mina åsikter om islam gör dem nervösa. I vissa fall kan det gå så långt att även kritik av IS kan orsaka konflikt på arbetsplatsen.

Dessutom har fokus i denna fråga oproportionerligt lagts på muslimer och mindre på samhället i stort. Faktum är – oavsett om detta är bra eller dåligt – att de flesta svenskar är kritiska till islam, och även om vi skulle medge att tolkningar av islam kan variera, har de som ogillar islam också rätt till sin tolkning.

2019 visade DN/Ipsos opinionsundersökning att 51 procent av svenskarna har en negativ syn på islam och endast tio procent har en positiv syn på den. Ändå finns förnekelse av och fientlighet mot detta faktum från etablissemanget.

Denna klyfta mellan folket och etablissemanget i denna fråga kommer bara att orsaka förbittring och alla försök att undertrycka detta kommer så småningom att slå tillbaka.

Det måste finnas ventilering i form av en rimlig diskussion som är fri från dygdsignalering och anklagelser om rasism och islamofobi. Distinktionen måste göras mellan islam som en uppsättning idéer och muslimer som människor, och att inte att blanda ihop kritik av islam med muslimhat.

Läs även: Bullförsäljaren som byggde ett miljardföretag: ”Kamprad är min idol”

Lyssna även: Bulletins helgintervju: Magnus Ranstorp: Har funnits en enorm beröringsångest

De åsikter som framförs i krönikan är skribentens egna.