När Ardalan Shekarabi (S) twittrade om ofrivillig ensamhet häromveckan var mottagandet överlag positivt. Agnes Wold, professor i klinisk bakteriologi och rikskändis under pandemiåret, såg dock i Shekarabis beklagande över människors ensamhet en dold förhoppning om att få hemmafrun åter. Hur den logiska linjen såg ut från en lågmäld önskan om att bryta ofrivillig ensamhet till hemmafruns återtåg är oklart, men ett välbekant förakt för (kvinnlig) omsorg gjorde sig påmint i nästkommande tweets från Wold där hon upprepade sin käpphäst om hur kvinnor blir ”fast” med barn och hushåll när de väljer att arbeta deltid eller att ta ut en större del av föräldraledigheten. 

Wold är långt ifrån ensam om att beskriva ett liv med fokus på barn och familj som att vara ”fast”. Många är de debattörer som genom åren gått ut i strid mot exempelvis föräldraförsäkringens vara och ickevara – till vänster de som endast vill tillåta millimeterrättvis delning i jämställdhetens namn, och till höger de liberaler som helst vill sätta bebisar i förskolan så att mammor kommer tillbaka i arbete så fort som möjligt. Båda sidor hävdar att det är av omtanke om de kvinnor som annars är hemma alldeles för mycket med sina barn. För mycket för att hinna jobba heltid, göra karriär och tjäna mer pengar till konsumtion. 

Men det är inte bara barnens omsorg man kan fastna i. Åldrande föräldrar eller sjuka partners är andra belastningar som kan drabba en och som det gäller att se upp med. Att ha en önskan att ta hand om sin gamla mamma på ålderns höst är inte att bevaka sin frihet, det är att vara ”fast”. 

Vi lever i ett samhälle där värdet av omsorg degraderats till intet i förhållande till värdet av produktion. Att producera är att vara nyttig: att tillverka och att generera monetärt välstånd ur intellekt och kreativitet. Den som producerar tjänar pengar, erkänns social status och får makt. Att producera är att ha ögonen på den personliga framgången, det är en utåtriktad handling i jakt på bekräftelse och belöning. Produktionens värde kan mätas och utvärderas i siffror, i framgångar och misslyckanden. 

Omsorg är en mer svårvärderad handling – hur sätter man ett mätbart värde på att ta hand om sitt barn? Omsorg utgörs av ett osjälviskt givande istället för produktionens transaktioner. Att ge omsorg till sitt barn är, för att låna ett begrepp från en tidigare ledarkolumn av undertecknad, att svara inför något utanför sig själv. Omsorg är en djupt meningsfull aktivitet med andliga undertoner, vars enda syfte är att gynna andra människor. 

Där deltagande i produktionen kräver formell kompetens är omsorg en aktivitet som kan utövas utan examina. Och det är just omsorgens avsaknad av profitjakt och statusmarkörer som ger den ett löjets skimmer i vår tid av produktionsfanatism. För vad är det för enfaldig människa som slänger bort sitt liv på att oavlönat fostra barn när det finns karriärstegar att klättra på? Att läsa sagor och plåstra om skrapade knän ger inga doktorshattar. 

Och ändå behövs omsorgen. Små barns ömma knän behöver plåstras, åldrande mammor och pappor behöver hjälpas till och från toaletten. För att undkomma omsorgens samtida ”värdelöshet” har det således skapats en finurlig lösning: omsorgen har blivit en del av produktionen. Om du avlönas för att ta hand om mitt barn och jag avlönas för att ta hand om din mamma har omsorgen plötsligt fått ett produktionsvärde. Så rationellt, så praktiskt! 

Det är något mycket dystopiskt över hur det hela har arrangerats. Den enda strävan som har legitimitet är den att vara fullständigt individualistisk, en fristående atom. Det ömsesidiga beroende som bottnar i kärlek är fult och oönskat. Endast i ett samhälle som fullt ut ersatt familjen med staten kan en så perverterad syn på mänskliga relationer uppstå. 

Vi behöver ett återupprättande av omsorgens inneboende ovärderlighet och av jämvikten mellan omsorg och produktion. Det finns inget som är fult i att människor är beroende av varandra. Tvärtom – omsorgens gåva är det vackraste vi har. Och alla vill inte ha en doktorshatt.