Facebook noscript imageÖppna drogscener i utsatta områden är här för att stanna
Fokus
Öppna drogscener i utsatta områden är här för att stanna
Pettersberg är en av många stadsdelar i Västerås där droghandel sker öppet och tystnadskultur sprider sig. Trettonåriga Ramandan Faysal Omar vill bli polis, även om det inte är populärt. ”Jag vill hjälpa folk.” Foto: Jonas Gratzer.
Pettersberg är en av många stadsdelar i Västerås där droghandel sker öppet och tystnadskultur sprider sig. Trettonåriga Ramandan Faysal Omar vill bli polis, även om det inte är populärt. ”Jag vill hjälpa folk.” Foto: Jonas Gratzer.

Runtom i landet finns stadsdelar som präglas av öppen droghandel, missbruk och våld.

Narkotikapolisförbundets ordförande Lennart Karlsson säger att ”det är ett helt nytt läge, ett helt nytt samhälle, där narkotikan har slagit sitt grepp om oss på ett sätt som inte setts i historisk tid.”

Det här är del 2 i Bulletins reportageserie om narkotikasituationen i Sverige. Del 1, om narkotikadödligheten, kan läsas här.

Första gången Linus åkte till ”orten” för att köpa cannabis gick han i gymnasiet. Han och hans kompisar hade tidigare testat att ta några bloss hemma i Åkersberga, ett medelklassområde strax utanför Stockholm, men de hade inga egna kontakter. 

– Stereotypen är ju att invandrare säljer, säger han. Så vi tänkte ”var finns det flest invandrare,” och så åkte vi dit.

Resan norrut längs tunnelbanans blå linje var läskig, men till slut lyckosam, i ett dunkelt hörn bland Tenstas höghus.

– Säljaren kallade mig ”bror”, säger Linus (som egentligen heter något annat). Det var coolt för mig som blyg och stel svensk. Jag gick iväg med känslan av att vara med i en Latin Kings-video.

Fler besök följde. Rädslan fanns alltid där. Vissa langare var paranoida, men han stötte aldrig på problem. En gång stoppades han av nattvandrare med orange västar.

– De frågade vad jag gjorde där och jag berättade, säger Linus. Då erbjöd de mig att köpa gräs från dem. Men jag hade redan min säljare och kände att jag borde vara lojal.

”Linus” tänder en joint utanför sitt hus i Åkersberga. Foto: Jonas Gratzer.

”Förlorad terräng”

Tillgången på narkotika i Sverige har kanske aldrig varit större. Det visar ökade tullbeslag, låga gatupriser, och en stor mängd anmälningar om narkotikaproduktion. Tiden då Elin i filmen Fucking Åmål frustrerat skrek ”jag vill knarka” in i sin kudde är passé. För den som vill köpa finns Darknet endast ett par klick bort. Och storstadsförorter som Tensta är långt ifrån de enda platser där mer eller mindre öppen försäljning pågår. Var och varannan mellanstor stad har åtminstone en stadsdel där knarkhandeln slagit rot. 

Även om polisen skulle försöka tror jag aldrig att vi kan ta oss tillbaka till där vi var innan millennieskiftet.

För Linus mamma i Åkersberga gick det att blunda för narkotikans utbredning och konsekvenser. Åtminstone tills Linus behövde lämna urinprov på skolan. Men bland invånarna i många utanförskapsområden är det omöjligt att vara ovetande. Polisen har gjort insatser mot de öppna drogscenerna. Men insatserna är inte tillräckliga. Endast i Stockholm beräknades de vara 48 stycken år 2017. Narkotikapolisens ordförande Lennart Karlsson talar om det som ”förlorad terräng.”

– Även om polisen skulle försöka tror jag aldrig att vi kan ta oss tillbaka till där vi var innan millennieskiftet. Det är ett helt nytt läge, ett helt nytt samhälle, där narkotikan har slagit sitt grepp om oss på ett sätt som inte setts i historisk tid.

 Pettersbergs fritidsgård i Västerås. Efter att en sjuttonåring knivhöggs här 2017 har ytterdörren hållits låst. Foto: Jonas Gratzer.

Ta inte upp den där om Snoop Dogg igen

En isande kväll i slutet av sportlovet ringer dörrklockan på Pettersbergs fritidsgård i Västerås. Ljudet bryter in bland tv-skval och klapprandet från ett pingisbord. För fyra år sedan var det bara för besökare att kliva rätt in, men sedan en tonåring knivhöggs av en jämnårig här, har dörren varit låst. När den nu öppnas kommer Per-Erik Lundberg in. Han hälsar familjärt på dem som jobbar där.

– Hey, Per-Erik, kan du inte berätta om när du haffade Snoop Dogg, hojtar en av tonåringarna i soffan.

– Den där kommer alltid upp, suckar den civilklädda narkotikapolisen om historien då han arresterade den amerikanske rapartisten för cannabisbruk i Uppsala 2015. Men det är inte så intressant, vi har viktigare saker att prata om.

Per-Erik Lundberg är narkotikapolis i Västerås, och uppvuxen i Pettersberg. Han är oroad över utvecklingen med ökat våld, narkotikabruk och allt yngre gärningspersoner. Foto: Jonas Gratzer.

Per-Erik Lundberg har hängt med genom en stor del av Pettersbergs historia. Då hans familj flyttade hit på sextiotalet var det ett rejält lyft – egna sovrum och varmt vatten året om. Nu ser hans mamma öppen droghandel då hon tittar ut genom fönstret.

– De räcker över kokainpåsar fullt synligt här vid centrum, säger Per-Erik Lundberg. Vi skulle behöva gatulangningsgrupper som jobbar konstant för att komma åt det. 

Samtidigt har vi trettonåringar som säger ”varför är du på mig, att bli knarklangare är min affärsidé.”

Knivvåldet följer i spåren. Ett par veckor tidigare höggs en man ner framför Ica, mitt bland kvällshandlare. Liknande dåd handlar oftast om skulder som inte betalts, konkurrens om marknader och personliga vendettor, berättar Per-Erik Lundberg.

– Samtidigt har vi trettonåringar som säger ”varför är du på mig, att bli knarklangare är min affärsidé.” Det gör mig lika bedrövad varje gång. Jag har varit polis i över fyrtio år, och jag är riktigt oroad över utvecklingen just nu.

Problemen i Pettersberg varierar över tid, men området tillhör ofta en handfull ”hotspots” för droghandel i Västerås. Foto: Jonas Gratzer.

Ohälsosamma klasskillnader växer

Utanför fritidset sträcker sig en rad tiovåningshus i tegel. Pettersberg är långt ifrån det värst utsatta området i Västerås. Men i den mån invånare vågar prata med oss vittnar flera av dem om hopplöshet. 

– Det är maffia, och alla är barn, säger en man som vi kan kalla Hamid. Men jag kan inte säga till dem, eller berätta för polisen, för jag är rädd att de ska döda mig eller förstöra min affär.

De här killarnas pappor har inga jobb. De ligger och sover och kan inte språket. Hur kan de fortsätta att få bidrag år efter år?

Hamids röst är hög och ögonen arga. Han tog hand om en kund då vi började prata, men nu får kunden vänta. Hamid uttrycker sin frustration över polisen, som enligt honom inte gör någonting, men framförallt mot socialtjänsten.

– De här killarnas pappor har inga jobb. De ligger och sover och kan inte språket. Hur kan de fortsätta att få bidrag år efter år?

En frisör i Pettersberg, inte den verksamhet som ”Hamid” driver. Foto: Jonas Gratzer.

Vladimir Ahmed, som driver en föreläsningskurs för integration av nyanlända, har vuxit upp i området. Han säger att det är på väg att utvecklas till Rinkeby.

– Ge det ett par år till och det finns inga anständiga människor kvar.

Narkotika slår extra hårt mot personer i socioekonomiskt utsatt ställning. Dels bor de oftare i områden med narkotikahandel. Dels brukar de själva narkotika oftare, de hamnar oftare i beroende och annan sjuklighet, och de dör i större utsträckning än personer med högre inkomst och utbildning. Dessa klasskillnader för ohälsa kopplat till narkotika har alltid funnits, men har växt. Och de socioekonomiska klyftorna i samhället har vidgats

I dag tillhör Sverige de europeiska länder med lägst materiell fattigdom – men inget annat land har en större andel medborgare födda utanför EU som ligger i riskzonen till fattigdom, enligt EU:s definition. Skillnaden mot inrikesfödda är större än någon annanstans i unionen. Och den arbetslöshet som följt i pandemins spår riskerar att göra situationen än värre.

Ica-butiken i Pettersberg, där en man knivhöggs två veckor tidigare. Foto: Jonas Gratzer.

I Rinkeby är gräs lika normalt som lösgodis

I Stockholm var Rinkeby-Kista den stadsdel där arbetslösheten ökade mest under 2020. Droghandeln fortsätter däremot oförtrutet. Lokalbon ”Ernesto” menar att försäljningen kryper ner i åldrarna.

– Nuförtiden börjar de sälja gräs i femman eller sexan. Det behöver inte ens röra sig om dem som är dåliga i skolan, alla gör det. Killar, tjejer. Att köpa gräs är normalt, som att köpa godis i affären.

Sedan får man skulder till fel folk, anklagas för att ha lurat någon, det blir krig och de hotar ens familj. 

Pengar är en lockelse, säger han, status och tuffhet andra. Somliga dras in utan att märka det. De gör en liten tjänst här och en liten tjänst där, sedan är de fast. Eller så blir de ambitiösa och vill tjäna mer. Och då lurar problemen inte långt bort.

– I början ser allt fint ut, man köper dyra kläder, lägger upp videos med massa kompisar bakom sig och sånt, säger Ernesto. Sedan får man skulder till fel folk, anklagas för att ha lurat någon, det blir krig och de hotar ens familj. Eller så åker man i fängelse. Det är ständig stress.

I dag har Ernesto två barn. De bor mest med sin mamma i en annan stadsdel, och han skulle inte vilja att de växte upp i Rinkeby. Risken är för stor att bli vän med någon som drar in en i kriminalitet, menar han. 

– Det enda sättet att leva lagligt är att hålla tyst. Om jag ser någon bråka går jag bara förbi, låtsas som att jag inte ser något.

En polisbil på parkeringen vid Pettersbergs centrum. Foto: Jonas Gratzer.

Andra generationens kriminella

Från mitten av 60-talet till mitten av 70-talet utmärkte sig Sverige för sin liberala hållning till narkotika. I Stockholm fanns till exempel ett program, den svenska legalförskrivningen, där narkotika delades ut till brukare. Tanken var att mottagarna var sjuka och på detta vis skulle hjälpas bort från ett kriminellt liv. Experimentet blev dock misslyckat, och attityden till narkotika svängde snart helt. År 1978 deklarerade riksdagen att ”allt bruk är missbruk”. Sex år senare slog de fast att målet med svensk narkotikapolitik är skapa ”det narkotikafria samhället.” 

Nu är ungarna andra generationens kriminella. De säljer vad som helst till vem som helst och skjuter varandra för ingenting.

Fokus vände från hjälp till straff. Strategin var att ”göra livet svårt” för missbrukarna. Om efterfrågan ströps skulle narkotikamarknaden kollapsa, tänkte man. 1988 blev narkotikabruk ett brott och 1993 skärptes straffsatsen till fängelse. Detta gav polisen möjlighet att ta urin- och blodprover, och jaga både brukare och langare, vilka tidigare mest lämnats i fred. I Stockholm drev riktade satsningar iväg en stor del av droghandeln från stadskärnan. Istället befäste den sig i förorterna. 

Samir Tanttu sålde droger i Tensta, Stockholm, i flera årtionden. Han säger att stämningen idag har blivit betydligt råare. Foto: Jonas Gratzer.

Vid den tiden var Samir Tanttu ung tonåring i Tensta.

– Mina föräldrar tappade kontrollen över mig sommaren innan högstadiet. Vi var så många som hängde ihop, hade sammanhållning kring centrum.

Internat i Södertälje och somrar i Finland gjorde ingen skillnad. Snart ledde moppestölder och haschrökning till grövre saker. Idag bor femtioåringen på ett av kommunens genomgångsboenden, han har varit nykter i ett år och förhoppningsvis avtjänat sitt sista straff. Utvecklingen i Tensta följer han numera från sidlinjerna.

– På min tid ansågs andra droger än cannabis vara smutsiga. Ville man ha dem fick man hänga med pundarna. Vi tog också heder i att inte sälja till barn. Nu är ungarna andra generationens kriminella. De säljer vad som helst till vem som helst och skjuter varandra för ingenting.

Fler straff, men också mer våld

Sedan drogbruk kriminaliserades har antalet narkotikabrott exploderat. Tre gånger fler grips idag jämfört med 1990, och en tredjedel av alla som tas in på anstalt har narkotika eller smuggling som huvudbrott, jämfört med en knapp tiondel för trettio år sedan. Samtidigt har kostnaderna för rättsväsendet mångdubblats. Enbart polisens utredningar, vilka är enklare än för de flesta andra brott, gick på två miljarder kronor förra året. Frågan är vad vi får för pengarna.

Samir Tanttu och kompisen Christian Gustafsson har stor erfarenhet av att bli stoppade av polisen. ”Är du redan känd räcker det att du vinglar lite på gatan så pissar de dig,” säger Christian Gustafsson. ”Då kan ditt körkort, bostad och jobb vara kört.” Foto: Jonas Gratzer.

Nio av tio narkotikabrottsanmälningar gäller eget innehav eller bruk, ringa brott som endast ger böter. Polisen menar att just dessa insatser är ett viktigt verktyg för att komma åt kriminella element. Dels kan man få fatt i andra ledtrådar och bevis, dels så stör man marknaden. 

De som utsätts tänker ”varför skulle jag ställa upp i det här samhället om de bara trakasserar mig?”

Men det är också en metod som kan föda våld, eftersom den skapar instabilitet bland gängen. Och den vinner knappast allierade i förorten, där visiteringar sker i högre grad än i andra områden. Henrik Tham, professor emeritus i kriminologi på Stockholms universitet, säger att insatserna ofta upplevs som orättvisa och diskriminerande utifrån klass och etnicitet.

Forskning har visat att detta får den icke avsedda konsekvensen att öka brottsligheten och bidra till tystnadskulturen. De som utsätts tänker ”varför skulle jag ställa upp i det här samhället om de bara trakasserar mig?”

Somliga årskullar har en brist på positiva förebilder

Då narkotikapolisen Per-Erik Lundberg var barn var de kriminella gängen fiktiva. ”Salt och pepparligan,” kallade han och kompisarna ett av dem, ”Vallbyligan” ett annat. Nu är problemen alltför verkliga.

– De som är bäst på att vara sämst blir ofta idoler. Ibland kan det räcka att inkapacitera en person för att stämningen ska lugna sig. Det beror på årskullarna, och hur mottagliga de är.

Trettonåriga Houman Suleimanzadeh är en av fritidsvärdarna på Pettersbergs fritidsgård. Foto: Jonas Gratzer.

Houman Suleimanzadeh står och krånglar på sig en rosa väst av det slag som alla ”värdar” på Pettersbergs fritidsgård bär. Först fastnar den på ena hållet, sedan på andra. Han står lugnt med armarna i vädret medan en av fritidsledarna hjälper honom. 

– Jag har snitchat många gånger på dem som säljer droger. De har sagt att de ska slå mig, men det har de aldrig gjort.

Han petar upp glasögonen på näsryggen på ett sätt som för tankarna till Karl-Bertil Jonsson.

– Min pappa kom till Sverige för friheten. Vi måste våga säga vad vi tycker. Annars blir vi också en diktatur.

TEXT: Per Liljas

per.liljas@bulletin.nu

Per Liljas

Stöd oberoende journalistik och prenumerera på Bulletin.

Sverige förtjänar det bästa!