Vi har fått sexuell frihet, men förlorade samtidigt tvåsamhetens trygghet. Uljana Akca läser Kierkegaard och menar sig ha funnit ett tredje alternativ.
Den moderna attityden till kärlek och sexualitet kantas av en rad smärtpunkter, från ”ghosting” till oförmågan att binda upp sig i långvariga relationer. Man vill vara fler än en, men två blir snabbt för många.
I sin omtalade studie Därför tar kärleken slut: de negativa relationernas sociologi, som förra året utkom på svenska (Daidalos) menar Eva Illouz att detta framför allt beror på den liberala friheten, men även synen på den privata kärlekskänslan som en av de viktigaste formerna för självförverkligande.
Mellan friheten från yttre normer kring hur man bör organisera sitt kärleksliv, och det högt värderade projektet att gå upp i en kärleksförbindelse med en annan människa, uppstår en motsättning. När möjligheten att när som helst kunna lämna en förbindelse prioriteras, blir öppenheten för kärleken, som krävs kontinuitet och tillit, allt svårare att förverkliga.
Illouz bok, liksom andra diskussioner på temat de senaste åren, uttrycker därför ofta en tyst oro över att den sexuella friheten gått för långt . Även när man inte likt Ebba Witt-Brattström efterlyser en ny ”sedlighetsdebatt” (Expressen, 29 oktober 2020), så problematiseras till sist ändå själva friheten i termer av ett alltför vidlyftigt handlingsomfång hos subjektet. Den tycks ha svämmat över anständighetens breddar, vill för mycket och nöjer sig aldrig.
Men det finns ytterligare ett perspektiv på denna frihet och därmed det kärleksproblem den skapar, om vi betraktar den existensfilosofiskt. Här vill jag vända mig till den danske filosofen Sören Kierkegaards Förförarens dagbok (Forførerens dagbog), som är en del av samlingsverket Antingen – Eller (Enten – Eller) från 1843.
Denna brev- och dagboksroman är sannolikt en av de äldsta undersökningarna av kraftspelet i en modern kärleksrelation. De flesta av Kierkegaards verk speglar något av de tre livsstadier som han menade att människan kunde välja att leva efter: Enklast är det estetiska, den hållning som obekymrat njuter av det sinnliga och tillfälliga i livet.
Det står i kontrast till det etiska stadiet, där ansvar och plikter kommer in, i form av exempelvis arbete och äktenskap. Den analys av kärlek i moderniteten som Illouz och Witt-Brattström gör, kan sägas se det hela som en konflikt mellan den estetiska och den etiska frihetsnivån.
Men för Kierkegaard finns även ett tredje stadium – det religiösa. Det religiösa innebär upprättandet av en direkt, intim relation till Gud, och är en möjlighet som kan öppna sig för den som erfarit att varken det estetiska eller det etiska kan ge människan en fullständig livsmening. En sådan religiositet var för Kierkegaard alltså varken liktydig med den organiserade kristendomen, eller det sedliga, utan ett eget sätt för livet att relatera sig till sig självt.
I Förförarens dagbok är perspektivet estetens och ironikerns. Den utstuderade förföraren Johannes förlovar sig under stor beräkning med den unga Cordelia. Syftet är att lyckas erövra henne utan att giftermålet blir av. Genom suggestiva samtal leder Johannes Cordelia in i ett ifrågasättande av äktenskapet som etisk institution och norm, och ett förespråkande av den sexuella – eller den estetiska – friheten.
Trots sin kärlek bryter hon till sist själv deras förlovning, varpå hon tar initiativet till att fullborda relationen sexuellt, just som han förutsett. Hon väntar sig därefter en ny begynnelse på förbindelsen, men Johannes överger henne, utan så mycket som ett ord, för gott.
Det som ramar in boken utan att avhandlas direkt, är den kris Cordelia genomgår efter att ha blivit lämnad. Romanen inleds med Cordelias förtvivlade och obesvarade brev till Johannes efter brytningen, där hon både förebrår honom och fortsätter att förklara sin kärlek. Hon säger sig ha förlorat allt.
Johannes har visat Cordelia vad den liberala friheten innebär i praktiken. Den har gett henne spelrummet att hänge sig sexuellt åt Johannes utanför samhällets norm. Men den har samtidigt gett honom tillåtelsen att när som helst lämna Cordelia. De är inte längre förlovade. Inte heller kan hon hävda sig ha blivit pressad, då hela manövern gått ut på att vänta in hennes samtycke och initiativ – hennes frihet.
Läs även: Från socialistisk realism till ”sunda och patriotiska banor”
Läser man romanen mot bakgrund av Kierkegaards filosofi, framträder att detta iscensatta svek presenterar mer än bara ett etiskt dilemma. Johannes syfte med att överge Cordelia, tycks också vara att låta henne erfara friheten som ett existentiellt gränsfenomen.
Att denna läsning är möjlig blir tydlig om man jämför Förförarens dagbok med Kierkegaards avhandling Begreppet ironi (Om begrebet ironi med stadigt hensyn til Socrates) från 1841. Här framgår att gestalten Johannes delvis är skapad med Sokrates som förlaga.
Johannes sätt att leda Cordelia mot ett brott med ett etiskt arrangemang som äktenskapet, kan liknas vid den grekiske tänkarens ironiska samtals- och argumentationskonst. Denna gick ut på att genom en filosofiskt reflekterande dialog förmå samtalspartnern och lärjungen att ifrågasätta vedertagna sanningar, ofta just etiska sådana.
Adepterna fick lära sig att lösgöra sina begär och sin subjektivitet från alla antaganden om verkligheten och lämnades därmed hängande i luften, i dragningen till det obundna självt. I förvirringen och ovanan att hålla sig i denna nya frihet, kastades den inte sällan tillbaka på Sokrates själv, som kärlek. Då var han redan borta.
Så visas hur friheten i grund och botten är en fråga om lösgörande och omfördelning av begär, av Eros. I sin högsta form hålls den så öppen att begäret inte längre behöver riktas mot någonting särskilt utan istället förvandlas till det Kierkegaard kallade för ”oändlig passion”. Passionen var också en passage till det religiösa, eller själva dess materia.
Med detta kan också Cordelias idag så välbekanta situation läsas på ett annat sätt: Den är inte bara ett ”fall” under det etiska, utan på samma gång en erfarenhet som gränsar till det bortom-etiska – till det andliga. Friheten visar sitt väsen när den begär, när den framträder som Eros.
Men det verkliga eldprovet kommer om Eros, i sin tur, tvingas förbli obunden och fri. Skiftet uppstår om denna kraft, som för grekerna var en av gudarna, inte kan fullbordas genom ömsesidig kärlek, eller avbryts i en pågående relation. Den frihet som inte får jordas i ett kärleksobjekt, är också den som radikalast lösgörs som kraft.
Läs även: Älg i parti och minut
För vad visar förtvivlan i Cordelias brev om inte just en oväntad intensitet? Hon är inte tomhänt, utan har snarare händerna alltför överfulla. Kärleken har tagits ifrån henne, och ändå inte, eftersom Eros är närmare och mer närvarande i henne än någonsin.
Han tränger sig på henne utan skydd av människogestalt, som en materialisering av djupen i hennes egen frihet. Det är i denna mening som hon utsätts för sin frihets mest uppdämda och samtidigt sublima form.
Men även den som inte lyckas stilla sin frihets oro genom en kärleksrelation, kan erfara sig lika trängd. Ta Elise i Isabelle Ståhls roman Just nu är jag här från 2017, för vilken både det estetiska och det etiska livet visar sig vara otillräckliga. Tinderlivet rör sig i cirklar som ingenstans leder och är en upprepning utan betydelse.
Men det fasta förhållande hon sedan går in i visar sig också rymma mindre mening än väntat, när det mest verkar gå ut på att cementera vardagsrutiner. Elise söker uppenbarligen någonting annat och mer i friheten än såväl det estetiska som det etiska, men hittar inte fram. Då skruvar hon istället upp det estetiska: sadomasochism blir ett tillfälligt sätt att åtminstone skapa illusionen av en förlösande kraft i det redan stagnerade.
Vad både Elise och Cordelia upptäcker från två olika håll, är hur friheten drar oss mot någonting som inte kan säkras av en mänsklig förbindelse. Båda två demonstrerar ett överflöd av passion och längtan som inte kan förverkligas i världen. Den erfarenheten kan inte göras i ett liv som instängd fröken.
Illouz ser ett problem i att den romantiska kärleken en gång slet sig lös från religionens sammanhang, och blev världslig och individuell. Men kanske är det verkliga problemet snarare att kärleksrelationen blev uppvärderad till det heligas nivå och att vi således tycks förvänta oss frälsning av varandra.
Med mindre än så kunde vi inte längre nöja oss, och kraven för att stanna i en relation blev följaktligen alltmer orimliga. Det friheten nu vittnar om är ju att den i sina anspråk på gränslöshet och perfektion egentligen strävar efter gudarna, att människorna med sin ändlighet, inte räcker hela vägen. Därför blir vi så besvikna på varandra.
Att friheten idag skapar etiskt kaos, är därför ingen förlustaffär existentiellt sett – tvärtom. Det är istället ett tecken på att vi åter börjar inse att människan inte kan vara det högsta för människan.
För den som lämnas rastlös eller sviken i kärleken, trött på såväl det osäkra slentriandejtandet som den begränsade tvåsamheten, men likväl sökande efter passion, pekar så Kierkegaard ut en tredje väg.
