Under sin livstid var Bejerot initialt kraftigt motarbetad för sin syn på hur narkotikapolitiken skulle föras, för att med tiden, efter att ha författat en mängd debattböcker, hundratals artiklar och hållit ett otal föreläsningar och utbildningsdagar, uppskattats som en viktig folkupplysare. Mot slutet av sitt liv fick hans idéer inflytande och han blev nästintill folkkär. Vid begravningen i Klara kyrka 1988 samlades cirka 900 personer.

I dåtidens eftermäle av akademiledamoten Lars Gyllensten beskrevs Bejerot som en ”folkupplysare med osentimental realistisk medkänsla med de utsatta på samhällets botten” och poeten Bodil Malmsten, en av Bejerots alla patienter, förärade sin doktor en hyllningsdikt. Men tre decennier senare beskylls Bejerot för att vara maoist, rasist, fascist, och för att vilja skicka narkomaner till koncentrationsläger och ha orsakat tusentals narkomaners förtida död, utöver det påstådda brottet att avsky serietidningar. Vad är det som ligger bakom denna rockad?

Omkring 2006 sågs början på en stigande kurva av narkotikarelaterad död, efter att Sverige bara något år dessförinnan hyllats som ett föregångsland avseende den förda narkotikapolitiken. Överdödligheten förklarades nu plötsligt av den så kallade restriktiva svenska modellen. Trots att orsaken knappast kunde förklaras av förbudet mot att ha cannabis eller heroin på fickan fick argumentet stor spridning.

Läs även: Tage Lindbom - en konservativ svensk i tiden

Det postuma mediadrevet mot Bejerot var strax i full gång, stött av politiska ungdomsförbund, en akademisk elit, den drogliberala vänstern samt högerliberala skribenter, företrädesvis manliga. Att någonsin ha omfamnat drömmen om ett narkotikafritt samhälle uppfattades nu som naivt, reaktionärt och moralistiskt. Tongångarna var att vuxna som vill ”ta en trip”, injicera sig med heroin eller röka cannabis ska kunna få göra det, och att alla restriktioner leder till ökad dödlighet.

Att skribenterna själva kunde undersöka vad Bejerot faktiskt skrev tedde sig uppenbarligen överflödigt. Man får därför tacksamt ta emot sociologen Björn Johnsons nyutkomna bok Nils Bejerot och den svenska narkotikapolitiken (2021), där han faktiskt har gått till källorna, och på det stora hela ger en någorlunda rättvisande bild. Man får särskilt imponeras eftersom det framkommer i ordval och reflektioner att författaren inte är alldeles förtjust i sitt studieobjekt.

Johnson återkommer till att Nils Bejerot saknar vetenskapliga bevis för sina teorier, alternativt att teorierna inte uppfyller kriterier för att kunna betecknas som teorier, eller om de nu är teorier så har Bejerot möjligen plagierat dem. Vidare beskrivs Bejerot som alarmistisk, underförstått att narkotikaanvändning inte är något särskilt allvarligt samhällsproblem.

Men Johnson ger också Bejerot rättvisa, han poängterar Bejerots försvar av välfärdsstaten, omtanken om samhällets svagaste invånare, avståndstagandet gentemot kommunismen, fascism och rasism. Boken Barn – serier – samhälle, publicerad 1954, var en uppgörelse med den fascistoida människosyn, rasism, våldsromantik och stereotypa kvinnoroller som grasserade i den tidens serietidningar.

Nils Bejerots syn på narkotikapolitik var att erbjuda vård snarare än straff, att narkomaner bör ha tillgång till rena sprutor för att undvika hepatit och hiv, och att substitutionsbehandling vid opioidberoende (till exempel heroin) bör ges under kontrollerade former för att undvika läckage. Han motsatte sig inlåsning och stränga straff och menade att omfattande polisinsatser endast har en kortvarig effekt på narkotikatillgången. Han pläderade för att man borde sätta in begränsade tvångsinsatser (till exempel urinkontroller, anmälningsplikt, arbetsplikt) i ett tidigt stadium för att undvika ett negativt förlopp.

Han menade att samhällets sanktionsmöjligheter behövde förbättras. Tvång i vården såg han som en nödvändighet eftersom behandlingsmotivationen hos narkomaner generellt sett är bräcklig. Han ansåg att korta vårdinsatser snarare underhåller och möjliggör ett fortsatt missbruk, det behövs därför ett yttre tvång för att balansera drogsuget.

För den grupp av äldre narkomaner som varken kan eller vill upphöra med drogen förespråkade han behandlingsbyar där de kunde förses med legalt förskrivna droger. Sammantaget är det en humanistisk syn och hoppfull bild Bejerot har på möjligheten att komma åt narkomanin. De insatser han förespråkar liknar den modell med vårdinsatser parat med konsekvenser vid fortsatt drogmissbruk som åtminstone initialt ledde till minskad dödlighet bland narkomaner i Portugal.

Nils Bejerot menade själv att ett av hans viktigaste bidrag till kunskapen om narkomani var förståelsen för dess spridningsmekanismer. Det är väl känt att en mängd beteenden är kulturellt betingade och därmed socialt smittsamma. När en illegal drog initialt introduceras sker en spridning mellan individer som känner varandra. Man introducerar sina kamrater. Denna första fas är därför, för att låna ett epidemiologiskt uttryck, epidemisk.

Björn Johnson citerar kritiker som menade att Bejerots epidemiteori saknade prediktionsförmåga, till skillnad från exempelvis beräkningar av virussmitta (som inte heller alltid är så lätt att predicera). Men Bejerots teori var inte en molekylärbiologisk modell utan en sociologisk där han menade att graden av smittsamhet beror på tillgänglighet och personlighetsfaktorer. Störst risk för att fastna i missbruk har de unga, psykiskt instabila och impulsstyrda personer som vågar bryta mot normerna, de som har problematiska hemförhållanden och de som bor i områden med god tillgång till droger och där den sociala kontrollen brister.

Läs även: Henrik Jönsson: Kulturkrigarens skäl

I sin forskning kunde Bejerot visa att injektionsmissbruket under fem års tid fördubblades var trettionde månad, vilket svårligen kunde förklaras av en tilltagande social misär under svenskt 60- och 70-tal. När ett visst missbruk väl är etablerat går det över till att vara endemiskt, det vill säga kulturellt sanktionerat, vilket alkohol är i västvärlden, och numera även cannabis. En tredje form är den terapeutiska, som orsakas av läkares oaktsamma förskrivning till exempel av opiater mot diverse smärttillstånd, vilken framkallat en enorm opioidrelaterad överdödlighet i USA.

Ett annat viktigt bidrag var Nils Bejerots beskrivning av kraften i drogberoendet. Insikten baserades på de slutsatser han drog efter otaliga patientmöten på allmänna häktet i Stockholm där han var verksam som konsultpsykiater under ett kvarts sekel. Bejerot skilde drogmissbruk från drogberoende, eftersom det är först i beroendefasen som personen förlorar kontrollen över drogen.

Han menade att narkomanin är av driftsmässig karaktär och styrka och därför oerhört svår att bryta när den väl har blivit etablerad. För att beskriva styrkan jämförde han narkomani med sexualdriften; heroin leder till nedsatt lust och förmåga, vilket innebär att sexualiteten upplevs som underordnad drogen. Bejerot beskrev också den personlighetsförändring som narkomani orsakar eftersom narkomanen till varje pris försöker möjliggöra en fortsatt droganvändning oaktat priset i form av höga sociala och fysiska kostnader.

Han motsatte sig sjukdomsbegreppet och menade att narkomani (i likhet med nikotinberoende) snarare skulle betecknas som en artificiellt framkallad drift. Han var klar över att narkomani orsakar kraftiga störningar i hjärnans belöningssystem, vilka utgör de primära biologiska styrmekanismerna för mänskliga beteenden. Denna driftsmodell anser Björn Johnson som uråldrig eftersom den inte tar hänsyn till dagens molekylärbiologiska forskningsrön. Emellertid beskrev Bejerot de kliniska fenomen som karaktäriserar ett beroendetillstånd, först långt senare har forskare lyckats klarlägga de neurobiologiska mekanismerna för dessa samband.

Visst är ett narkotikafritt samhälle en utopi, liksom ett självmordsfritt, fossilfritt och trafikolycksfallsfritt samhälle. Ändå hånas inte företrädarna som arbetar mot dessa utopiska mål på samma sätt som de som inte accepterar en liberal narkotikapolitik. Men hånandet är en effektiv metod; människor vill inte gärna kölhalas i media och bli utskrattade. Hellre håller man tyst i frågor där medieetablissemanget har en stark samstämmig åsikt.

Nils Bejerots förhållande till media var ansträngt. Ett växande medieetablissemang med stor makt och genomslagskraft, men utan ansvar för konsekvenserna av sin opinionsbildning, tog över den idémässiga och kulturella spelplanen från 1960-talet och framåt. Nils Bejerot kritiserade deras ”ultraliberala och ansvarslösa förhållningssätt” och, inte minst, dess förakt för folkliga värderingar.

Han ansåg att eftersom endast ”legitimerade tyckare” erbjöds medieutrymme hotades demokratin. Han problematiserade den intolerans som möter den som inte delar samtidens ”inneföreställningar”. Själv fick han sammanlagt fyra minuters TV-tid mellan 1965 och 1969 för att framlägga sina åsikter om narkomani, och det tog närmare 15 år innan han släpptes in i dagspressen.

Nils Bejerot ansåg att narkomani inte är den enskildes ensak utan angår hela samhället. Den enskilda individens drogsug ska inte ha företräde framför medborgarnas önskan att leva i ett välordnat samhälle. Den otrygghet och kriminalitet som följer droghanteringen, utöver ekonomiska kostnader och enskilda tragedier, riskerar att väcka reaktionära och fascistiska strömningar.

Nils Bejerots storhet låg i hans bredd, iakttagelseförmåga och självständiga tänkande. Till skillnad från andra narkotikadebattörer och forskare inom fältet hade Bejerot en grundläggande kännedom om personerna som hamnar i missbruk, han träffade tusentals narkomaner under sitt yrkesliv. I egenskap av socialläkare var han förtrogen med epidemiologi och samhällsfrågor och i egenskap av politiskt intresserad forskare var han beläst inom politik, psykiatri, sociologi och beroendeforskning.

Som orädd debattör och skicklig skribent konfronterade han ”etablerade sanningar” utifrån både individ- och samhällsperspektivet. Hans röst hade behövts idag.

Susanne Bejerot är professor för psykiatri vid institutionen för läkarutbildningen vid Örebro universitet och dotter till Nils Bejerot.