Många svenskar har nog läst författaren Dan Browns bästsäljare Änglar och demoner (2000) och Da Vinci-koden (2003). Romanerna kretsar kring forskaren Robert Langdon och utspelar sig inte sällan i dammiga arkiv. En annan fiktiv forskare och äventyrare i samma genre är Indiana Jones som kretsar kring professorn i arkeologi, Dr Henry Walton, ”Indiana / Indy” Jones, Jr.

Vi får följa dessa personers jakt på sanning eller skatter, där delar av förloppet är förlagda till arkiv och bibliotek, en lite udda miljö för äventyrsromaner och filmer. Men i dessa miljöer kan man verkligen uppleva rafflande äventyr. Till det yttre kanske det ser stillsamt ut, men spänningen kan vara gastkramande. Biblioteken är vårt kollektiva minne och som sådant kan det spela oss spratt samtidigt som många har intresse av att manipulera minnet.

Idag ska varje bok som ges ut i Sverige erhålla ett så kallat ISBN-nummer och lagras för tid och evighet på sju svenska bibliotek, för att på så sätt vara tillgänglig för framtidens forskare. De biblioteken är Kungliga Biblioteket i Stockholm samt universitetsbiblioteken i Göteborg, Lund, Linköping, Stockholm, Uppsala och Umeå. Detta för att kunna garantera tillgång om nu något exemplar skulle förstöras av brand eller motsvarande. Samma regelverk gäller de flesta tidskrifter. Men denna ordning är inte vattentät. Det förekommer systematisk vandalisering av vårt kollektiva minne. Det finns människor som vill radera i historien.

Det kollektiva minnet blir skörare om ett förslag till en ny bibliotekslag blir verklighet under nästa mandatperiod. Regeringens utredare vill minska antalet pliktexemplar av böcker och tidskrifter från sju till två. Hur hotet på detta vis ökar fick jag nyligen själv bevis för, då jag kände mig som Browns fiktive forskare Langdon.

Jag är sysselsatt med att skriva en fortsättning till min bok Islamismen i Sverige (2020). Jag har flera muntliga vittnesmål om den verksamhet som pågick i källarmoskén på Ringvägen 137 i början av 1990-talet, men sådana vittnesmål i all ära, de beskriver företeelser som ligger ett kvartsekel tillbaka i tiden. Minnet kan spela människan spratt. Därför är givetvis en samtida källa mer värdefull än många vittnesmål.

Det visade sig att det kunde finnas en sådan samtida källa. Marco Strömberg, idag verksam på tidningen Världen Idag, berättade för mig att han besökte källarmoskén i början av 1990-talet och skrev ett reportage om det för Livets ords tidskrift Magazinet för ett segerrikt liv. Strömberg ville minnas att artikeln publicerades någon gång under 1994.

Med den informationen började jag med att beställa fram årgång 1994 av Magazinet från Kungliga Biblioteket. De svarade att hela årgången fanns reserverad för mig, men ett nummer saknades. Det saknade numret låg i just den period som Strömberg bedömde att artikeln hade publicerats i. Jag ställde sedan samma fråga till universitetsbiblioteken och mediearkiven i Göteborg, Lund, Linköping, Stockholm och Umeå. Samma svar inkom, alternativt att exemplaret var utlånat sedan lång tid och de visste inte när det skulle återlämnas.

Till slut fick jag svar från Uppsala, efter att jag omformulerat frågan och efterfrågade tre hela årgångar; 1993, 1994 och 1995. Uppsala universitetsbibliotek reserverade hela årgångarna för mig och jag var välkommen dit till läsesalen.

Läs även: Kafka lär oss att tänka fritt

Hur stor chans är det att ett visst tidskriftnummer av misstag skulle ha tappats bort på så många bibliotek? Jag bedömde den som praktiskt taget obefintlig. Någon var ute efter att förinta detta nummer, uppenbarligen därför att det dokumenterade saker som man inte ville skulle vara kända. Uppsala universitetsbibliotek var alltså det enda biblioteket i Sverige där tidskriftsnumret fortfarande skulle finnas kvar. Ett tidskriftsnummer från 1990-talet hade blivit lika sällsynt som en medeltida pergamenthandskrift! Spänningen steg.

Med en vilopuls gott och väl över 100 satte jag mig i bilen en vintermorgon för att åka de åtta milen till Uppsala. Det kändes som om det var en kapplöpning med tiden, för sannolikheten att just ett och samma tidskriftsnummer skulle ha lånats ut eller blockerats av andra skäl än att någon ville förhindra att det lästes, är osannolik. Känslan av att en osynlig hand låg före mig var påtaglig.

När jag så äntligen står framför informationsdisken på Carolina Rediviva i Uppsala möts jag av en bibliotekarie som med ett ursäktande leende lämnar över de tre årgångarna och säger:

– Här har du alla nummer du efterfrågade utom ett. Det visade sig vara reserverat för en annan låntagare. Nummer fyra 1994.

Det kändes som om marken gav vika för mig. Den osynliga handen hade hunnit före mig. Då berättade jag för bibliotekarien att just detta nummer var antingen blockerat eller försvunnet från de övriga arkiven och jag var i det närmaste desperat efter att få tillgång till det; att det var orimligt att just detta enskilda nummer slumpmässigt börjat raderas från vårt kollektiva minne, med det säkerhetssystem som finns med sju pliktexemplar.

Hon nickade och tittade på mig. Lyssnade in vad jag sade. Tittade en gång till på sin skärm och sade:

– Om du vänder dig om tills jag kommer tillbaka, ska jag se vad jag kan göra.

Jag såg sedan hur hon gick bort mot postfacken som är reserverade för de forskare som är knutna till Uppsala universitet. Efter bara någon minut var hon tillbaka med exemplaret och sade kort att bara jag satte mig i fåtöljen några meter bort från disken, kunde jag gå igenom exemplaret. Någon forskare vid Uppsala universitet hade helt enkelt blockerat just det nummer som jag efterfrågade.

Men inte heller i detta exemplar fanns den artikel som Strömberg hänvisade till och exemplaret var intakt. Inga sidor var bortskurna, utan det visade sig att även Strömbergs minne spelat honom ett spratt. Jag hittade bara några minuter senare rätt nummer, intakt och inte bortgallrat, i en annan årgång och i en bilaga i den skriftliga urkund jag behövde för att komma vidare.

Min egen erfarenhet är kanske inte lika dramatisk som Robert Langdons i Änglar och demoner eller Indiana Jones äventyr, men ändå sätter det ljuset på med vilken lätthet vårt kollektiva minne kan manipuleras och lobotomeras för den som vet hur systemen är uppbyggda, något som inte minst fallet Anders Burius, chefen för handskriftsavdelningen vid Kungliga bibllioteket, belyser. Denne betrodde bibliotekarie stal inte bara värdefulla böcker ur många biblioteks samlingar, utan raderade även dessa från flera söktjänster. Inte alla, men vissa.

Läs även: Utställningen vann på dröjsmålet

När regeringen nu har för avsikt att eventuellt försvaga skyddet för vårt kollektiva minne, borde fler än jag reagera. Detta minne är precis som vår hjärna, en skör blomma, som lätt kan skadas och manipuleras till att få oss att tro att saker inte ägt rum, som faktisk har ägt rum och som fått konsekvenser långt in i vår tid.

Det var alltså ingen som var intresserad av att sudda ut dokumentationen av källarmoskén på Ringvägen som förstört eller blockerat tidskriftsnumret. Men numret innehöll en artikel om en organisation som verkligen satt i system att manipulera vårt kollektiva minne, nämligen Scientologikyrkan. Om det finns det mycket mer att säga, men det får vänta till en annan gång.