Vikingarna har blivit lite av en kulturhistorisk seismometer i Sverige. De mullrar olika vid olika tider. Ibland betonas blodtörstiga rövare, ibland bönder, fridfulla handelsmän eller upptäcktsresande. Några mer positiva vibrationer av vikingarna har knappast märkts i officiella sammanhang sen 1800-talet och sådant förknippas rätt tydligt till ”högerpolitik” och ”Sd-varning”.

Däremot har ett negativt muller av vikingarna varit mainstream på senare år, och det kännetecknade också Historiska museets utställning ”History Unfolds” från 2016, som ännu pågår. Då framställdes vikingar som något som egentligen inte funnits på riktigt utan en falsk kliché och manschauvinism från 1800-talet, något som banade väg för nazism och högernationalism. Perspektivet i ”History Unfolds” hade en stark slagsida åt identitetspolitik och normkritik i den förra kulturministern Bah Kuhnkes anda.

Läs även: Novus: Ökat förtroende för Nooshi Dadgostar

Men nu är det en betydligt mer balanserad syn på vikingarna som Historiska museet presenterar, vilket känns bra och givande. Den nya utställningen är närmare tusen kvadratmeter stor. Den sägs innehålla 2500 originalföremål, men även om den är världens största hinner man se den rätt väl på en timme. Just fokuset på museets egna samlingar är roligt eftersom man som besökare på senare år inte märkt att man lyft fram originalföremålen. Det är betoning på kunskap och information, och egentligen inga pekpinnar om ”rätta” slutsatser.

Vid öppningen i dag var det genast fullt till Corona-maxgränsen 60 personer. Så fort man kommer in på utställningen syns det att man lagt mycket resurser på att göra det estetiskt tilltalande. Det finns massor av märkliga föremål i montrarna. Nytt för mig är de så kallade völvestavarna, som antas ha tillhört kvinnliga religiösa ledare. Det är många dyrbara smycken, prestigeföremål och runstenar, men även bruksföremål som jordbruksredskap, husgeråd och gravrester med skelett och brända ben.

Läs även: Locket på från L om Trollmor och de romska rättegångarna

Till i stort sett varje monter finns en pekskärm på svenska och engelska, och det fungerar hyfsat om man tar sig lite tid. Det blir lätt att det tar mer tid att bläddra på skärmen än att titta i montern, och det hade varit mycket tidsbesparande med en infoskylt direkt intill föremålet. En genomtänkt sak är att innehållet på utställningens pekskärmar tycks finnas på museets hemsida, så att man kan både börja och återkomma med besök på hemsidan.

Det sägs att det finns tio övergripande teman: Gränslösa möten geografiskt, Släkt och hierarki, Gudomligt hantverk, Midgård, Tro och traditioner, Levande och döda, Vattenvägar, Handel och härjning, Stadslika platser, samt Kristna monument. Men som besökare är det inte riktigt tydligt hur dessa teman fördelar sig i lokalen och det blir att man strosar hit och dit utan någon viss slinga. Det är markerat en slinga i golvet i form av Asken Yggdrasils grenar, men de spretar åt alla håll.

Informationen på skyltarna är som sagt saklig och kunskapsorienterad. En del tolkningar läggs fram och ibland presenteras olika tolkningar, vilket känns respektfullt mot besökaren. Kvinnans historia har man särskilt försökt lyfta fram, även om föremålen i sig inte säger så mycket. På utställningen får man intrycket av att vikingatiden hade ”starka kvinnor”, till skillnad mot medeltiden då kvinnan ska ha fått en svagare ställning, men där är nog forskningen splittrad.

Läs även: Filippinerna: Vaccinvägrare hotas med fängelse

Likaså har utställningen inte någon riktigt stabil grund när det gäller kristnandet. Det vinklas att kristendomen kom via missionärer från väst och som en tung institution flyttade fram sina positioner. Men samtidig sägs på en av skyltarna att det parallellt fanns kristna influenser från öst, underförstått att vikingarna assimilerades till kristendom utomlands.

På utställningen finns en så kallad liljesten, som vissa forskare säger har koppling till öst och vikingatid, medan andra säger väst och medeltid. För säkerhets skull säger Historiska ingenting alls. När utställningen talar om vikingatidens rättskipning anförs medeltidslagarna, som var uttalat ojämlika beroende på vem man var och kom ifrån. Men den slutsatsen kan ifrågasättas, då alla medeltidslagar bär kristen prägel och inte alls behöver gå tillbaka på förkristna förhållanden.

”Vikingarnas värld” är en bra utställning med fokus på föremål och fakta, och har befriande nog inga pekpinnar och tendenser till uppfostran, som man kan se på andra utställningar, exempelvis Nationalmuseum. Det som jag tycker saknas är just perspektivet ”vikingarnas värld”, utställningens namn till trots. Dels i meningen hur Europa och Asien såg ut politiskt och religiöst, dels hur nordborna under vikingatiden mer mentalt såg sin omvärld.

Nordborna var ju det första ”folket” i vid mening i världshistorien som satte sin fot i alla fyra världsdelarna, Europa, Asien, Afrika och Vinland/Amerika. De vi kallar vikingar hade en i mitt tycke fascinerande nyfikenhet och oförskräckt anda av att våga resa ut i världen. Det finns inte ens en ordentlig karta över den vikingatida världen, men det kan säkert Historiska lätt fixa i efterhand.

Leif Gren är arkeolog och fri skribent