Klockan 02:00 natten till fredagen ingick Israel och den palestinska terroristorganisationen Hamas i Gaza ett informellt eldupphör efter elva dagars intensiva strider.

Överenskommelsen nåddes via egyptisk medling, men exakt vad parterna kom överens om råder det delade meningar om.

Israel hävdar att överenskommelsen är ”ömsesidig och villkorslös”, medan Hamas påstår att Israel har gått med på vissa eftergifter i sin policy gentemot Sheikh Jarrah och Tempelberget (av muslimer kallat Haram al Sharif) i östra Jerusalem.

Exakt vilka eftergifter det skulle röra sig om har inte specificerats, och uppgifterna har kategoriskt tillbakavisats av Israel, men påståendet gjorde det möjligt för Hamas att omedelbart utropa seger när eldupphöret trädde i kraft.

I Gaza utbröt därför jubel fram på småtimmarna, och feststämningen spreds sedan snabbt till Östra Jerusalem och Västbanken.

Ledarskapet i Hamas och i de övriga 14 mindre terroristorganisationerna som också deltog i de senaste elva dagarnas massiva raketbeskjutning av södra och centrala Israel kröp fram ur sina gömställen och anslöt sig till de firande folkmassorna av nästan uteslutande unga män, som ropade ”Allahu Akbar” och sköt i luften med pistoler och automatkarbiner.

I Israel var stämningen däremot dämpad när fredagen grydde och det politiska ledarskapet har medvetet undvikit att beskriva landets militära framgångar som en seger. Man betonar istället att terroristorganisationerna i Gaza med Hamas i spetsen kraftigt har försvagats, att de har förlorat omfattande strategiska tillgångar och att det kommer att ta flera år för dem att återhämta sig.

Israels försvarsstyrkor uppgav samtidigt att man har uttömt alla befintliga militära insatser, det vill säga att man i princip har förstört alla militära mål som var värda att förstöra. Nästan exakt samma fraser har dock använts av israeliska företrädare efter varje våldsam urladdning mellan Israel och Hamas, vilket också har påpekats i både media och av den långa lista av politiker som är kritiska till eldupphöret.

På denna lista finner man företrädare för både högern, vänstern och alla partier däremellan. De enda partierna i Knesset (Israels parlament) som välkomnade eldupphöret – och då med stora reservationer – var det övervägande arabiska samlingspartiet Hareshima Hameshutefet och det liberala vänsterpartiet Meretz.

Det som förenar kritikerna är besvikelsen över att ingenting egentligen har förändrats och att nästa sammandrabbning därför bara är en tidsfråga.

”Israels medborgare, särskilt medborgarna i gränsområdet till Gaza, utstod kraftig eldgivning och fick ingenting i gengäld”, sa Yair Lapid, ledaren för centerpartiet Yesh Atid, på fredagsmorgonen. Han betonade att landets försvarsstyrkor framgångsrikt fullföljde alla sina mål, men att regeringen ändå hade misslyckats.

Företrädare för det ultranationalistiska partiet Hatzionut Hadatit krävde för sin del att judar omedelbart ska få besöka Tempelberget igen, vilket de har varit förbjudna från att göra sedan den 10 maj.

Det tillfälliga förbudet var en av de åtgärder som den israeliska gränspolisen tog i syfte att lugna ner stämningen i Jerusalem timmarna innan kriget bröt ut. Bara genom att återigen tillåta judar att besöka denna deras heligaste plats kan regeringen trovärdigt tillbakavisa Hamas påstående att Israel gjorde eftergifter i utbyte mot eldupphöret, menade partiets företrädare.

En definitiv och otvetydig israelisk seger över Hamas och övriga terroristorganisationer i Gaza skulle sannolikt kräva en markoffensiv och en återockupation av området, som Israel lämnade sommaren 2005.

Även om detta vore teoretiskt genomförbart skulle det bli extremt kostsamt för Israel, både politiskt, diplomatiskt och i antalet skadade och dödade soldater, för att inte tala om det många gånger högre antalet dödade palestinier en sådan militär operation skulle medföra.

Det skulle dessutom tvinga landets politiska och militära ledarskap att erkänna att evakueringen av Gaza för snart 16 år sedan var ett strategiskt misstag, vilket vore ett mycket surt äpple att bita i. Inga israeliska företrädare med någon form av inflytande har därför hittills förespråkat detta, och det är därför tveksamt om en regering under ledning av någon annan än Benjamin Netanyahu skulle ha agerat annorlunda än vad som nu är fallet.

Men trots att de mer än 4 000 raketer Hamas och övriga palestinska terroristorganisationer avfyrade mot Israel krävde tolv dödsoffer, tvingade ner miljontals människor i skyddsrum i elva dagar och till och med lyckades stänga ner Ben Gurion-flygplatsen utanför Tel Aviv är det mycket svårt att betrakta Hamas situation som en seger.

Stora delar av Gaza ligger nu än en gång i ruiner och över 230 människor har förlorat sina liv. Det muslimska kalifatet som terroristerna strävar efter att etablera i Jerusalem förblir en onåbar feberdröm.

Kontrasten till Israel kunde inte vara skarpare: redan på fredagen började israeler återgå till sin vardagsrutin, och även om besvikelsen och förbittringen är påtaglig i landet drar nu många en lättnadens suck att lugnet har återvänt. Så länge det varar kommer livet i Israel fortsatt vara tusen gånger bättre än livet i Gaza, ett faktum som både israeler och palestinier är mycket väl medvetna om.

Krigets verkliga förlorare – förutom alla döda och skadade på båda sidor – är dock varken Hamas eller Israel, utan den palestinska myndigheten i Ramallah, och det var egentligen mot denna som kriget var riktat.

När dess president Mahmoud Abbas tidigare i år utlyste val, för att sedan ställa in det på obestämd tid när han insåg att han sannolikt skulle förlora det, insåg Hamas sin chans att förödmjuka och marginalisera sina rivaler i Ramallah. Genom noga uträknade provokationer och delvis påhittade förevändningar lyckades man utmåla sig som al-Aksamoskéns och Jerusalems försvarare.

Det palestinska ledarskapet i Ramallah har nu därför ännu svårare att göra anspråk på att vara just det palestinska folkets ledarskap: Hamas har nästan helt övertagit det politiska initiativet och det är i nuläget mycket svårt att föreställa sig hur den palestinska myndigheten ska kunna återvinna sin relevans.

Läs även: Paul Widen: Miljoner israeler i skyddsrum efter Hamas raketattacker

Paul Widen är journalist med bas i Israel.

Det här är en analys. Slutsatserna är skribentens egna.