Det är som en tyst pandemi, säger Christoffer Rahm, överläkare i psykiatri och forskare vid Karolinska institutet i Stockholm.

– Problemet med övergrepp på barn via nätet är större än vad jag tror att många kan föreställa sig. Det är ett globalt fenomen och de utsatta barnen har inte någon röst.

Rahm har de senaste åren lett flera studier kring behandling av personer med pedofili, sexuellt intresse för barn. Genom att sänka testosteronnivåerna med injektioner av läkemedlet degarelix, från början en medicin mot prostatacancer, har man kunnat minska risken för sexuella övergrepp redan efter två veckor. Resultaten av den fyraåriga svenska studien har bland annat publicerats i den amerikanska medicintidskriften JAMA Network.

– Det finns väldigt få studier av medicinsk behandling av pedofili. Vår är den enda som publicerats de senaste tio åren och som forskare är jag glad att det nu faktiskt går att få fram bra kunskap. Med den här typen av kemisk kastrering minskar risken för att de behandlade personerna ska begå övergrepp. De vill också själva fortsätta med medicineringen.

Just nu utvärderas resultaten av en nätbaserad psykoterapeutisk behandling kallad Prevent It (på svenska: förhindra det). Den riktar sig till personer som tittar på barnpornografi och förhoppningen är att anonymiteten ska få fler att söka vård och att vara mer öppna än de skulle ha varit i ett fysiskt möte med en terapeut.

Under pandemin det senaste året har aktiviteten ökat på de fora på nätet dit förövarna söker sig. På det så kallade darknet kan användarna lättare vara dolda och begå olagliga handlingar utan att myndigheterna kommer åt dem. Genom Prevent It har drygt 130 personer från olika länder sökt sig till en behandling enligt en given modell, där forskarna hoppas att kognitiv beteendeterapi (KBT) ska visa sig leda till minskad konsumtion av barnpornografi.

– Nordiska studier pekar på att tre-fyra procent av den vuxna manliga befolkningen har sexuella tankar om barn. Räknar man på det blir det ganska många individer, men det är väldigt svårt att veta hur många av dem som går till handling, säger Christoffer Rahm.

Rakt ut i trafiken

Häromåret intervjuade jag poliser från en grupp hos myndigheten som utreder brott mot barn på nätet. Pedofiler på internet är enligt dem som färglösa fiskar i havet, som aldrig hamnar i de vanliga näten som trålarna kastar ut. De anonyma förövarna simmar runt där barn samlas för att spela och chatta och ska man hitta dem, och fånga dem, måste man veta hur kroken ska agnas.

Skrapar man på ytan hittar man dessutom nästan alltid grövre brott än vid första påseendet, berättade Morgan Neijnes, poliskommissarie i den här gruppen. Internetövergreppen omfattar olika former av utnyttjande av barn, från ofredande till posering till kontakt med barn i sexuellt syfte, nätvåldtäkter och fysiska våldtäkter.

– Mot en enda person som vi nu tittar på har vi 439 brottsmisstankar som berör 89 målsägande i hela Sverige.

Neijnes sa sig vara förvånad över hur lätt föräldragenerationen har lämnat ifrån sig kontrollen över barnens nätanvändning, oavsett om det beror på okunskap eller omedvetenhet om riskerna som finns.

– Föräldrar lär sina barn hur de ska bete sig i trafiken så att de inte blir överkörda. Det är naturligt för oss att inte släppa ner våra barn i tunnelbanan eller ut på gatorna utan introduktion. Men på internet går barnen rakt ut i trafiken utan att se sig för.

En av medarbetarna i polisens pedofilgrupp berättade att när man tömmer datorer och annan elektronik vid en husrannsakan finner man som regel väldigt många fler brott än dem man kände till. Och de barn som drabbas av brottsligheten får inte sällan skador för livet; de drar sig undan, låser in sitt lidande.

Följer med resten av livet

Hur kan man då förklara pedofili?

– Den teori som börjar växa fram skiljer sig från det som många antagligen tror, säger Christoffer Rahm på Karolinska institutet. Att förövarna själva skulle ha varit utsatta för övergrepp som barn verkar inte vara det som är gemensamt. Snarare tycks det vara något som är om inte medfött så åtminstone anlagt på ett väldigt tidigt stadium i individens utveckling. Det upptäcks när man kommer i tonåren och sedan har man med sig detta under resten av livet.

Han menar att det inte har gått att hitta några riktigt tydliga miljöfaktorer, och i en tidigare studie intervjuade han 120 män – hälften med pedofili, hälften utan – för att undersöka just betydelsen av arv och miljö.

– Alla fick noggranna frågor om eventuella övergrepp i barndomen. Vi fann inga skillnader mellan de båda grupperna. För den enskilde personen med pedofili kan en sådan bakgrund kännas viktig, men på gruppnivå verkar det inte spela så stor roll. Tittar man däremot på dem som döms för övergrepp mot barn är det vanligare att de har ett trauma bakom sig.

Hänger pedofili ihop med andra antisociala beteenden?

– I en svensk studie i fjol djupintervjuades 57 personer med pedofili. Som psykiater var jag intresserad av vad de hade för andra psykiska profiler med riskfaktorer. Pedofiler visade sig ofta också ha andra empatiproblem. De var inte nödvändigtvis av det psykopatiska slaget utan innebar snarare att man inte riktigt förstod sig på andra människor. Det liknade asperger-typen av nedsatt empati. Personer med pedofili har ibland svårt att tolka signaler och förstå fullt ut att barn far illa av det här.

Det var en viktig upptäckt för oss, menar Christoffer Rahm, eftersom behandlingen måste ta hänsyn till att det finns mycket psykisk samsjuklighet i gruppen.

– Många med pedofili har också haft problem med tidiga tecken på antisocialitet, men då har det inte handlat om övergrepp mot andra barn eller djur utan snarare om snatteri, stölder, utespring och trots mot lärare.

Är personer med pedofili också våldsbenägna på annat sätt?

– I vår aktuella studie frågade vi om andra sexuella intressen och preliminära data tyder på att ungefär en tredjedel har sadism som en sexuell preferens. Kombinerar man intresset för småbarn med att man blir upphetsad av att andra människor smädas och hånas och misshandlas förstår man att de blir intresserade av en viss typ av övergreppsmaterial av utstuderad våldtäktsnatur.

Har pedofiler dålig insikt om vad de håller på med?

– Vi som arbetar med detta talar om kognitiva förvrängningar, som kan göra det svårt för personen att komma till insikt och få terapin att fungera. Många har utvecklat sätt att rationalisera sina tankar och känslor. De är ofta ensamma med det här. De söker sig ut i nätmiljön och hamnar i en filterbubbla, där man sitter med andra pedofiler och pratar utan att få mothugg. En förvrängning kan gå ut på att sexuell kontakt mellan vuxen och barn bara är politiskt inkorrekt och egentligen kan vara bra för barnet. Det är inte oss det är fel på, det är samhället – ungefär så brukar de där resonemangen gå.

Man skriver om verkligheten?

– Exakt. Tidigare har man haft som sin terapeutiska idé att bara man kan få personen att tänka annorlunda, som vi andra, kommer problemet att lösa sig. Men där har man stångat pannan blodig lite för länge. Att ge sig in i kamp med en annan människas världsbild är inte riktigt det som är vägen framåt.

Ingen tvångsbehandling

I den här gruppen finns de som plågas av sitt sexuella intresse för barn och inser att någonting är galet. Enligt Christoffer Rahm förstår de flesta som han får kontakt med att samhället inte accepterar det. Men förstår de själva att det är fel att begå övergrepp?

– De jag träffar som psykiatriker har det vi kallar pedofil störning och den kan ge impulser till att begå övergrepp. Nästan alla jag träffat har haft självmordstankar. Det medför ett stort lidande både för personen själv och för hans närstående. Jag tror att det är många som tar livet av sig utan att det kommer till vårdens kännedom. I vår forskning har vi ställt frågor om deras livskvalitet och där ligger de på samma nivå som personer som har kronisk schizofreni eller vissa cancersjukdomar.

Läs även: Lars Åberg: Förortsspöket har jagat oss i femtio år

Går det att bli av med pedofili?

– Man kan ha olika utopier, men ute i verkligheten kämpar vi för att sänka tröskeln för att personer ska söka hjälp innan övergreppet begås. Vi vill arbeta förebyggande så att barn inte behöver utsättas. Vi vill få in de här personerna i behandling i yngre åldrar, men också förbättra kriminalvårdens behandlingsprogram. Ställer man basala frågor till anställda i sjukvården, som har jobbat med personer med pedofili, får man lika många olika svar som antalet personer man frågar. Det betyder att inte heller vi i vården riktigt begripit oss på det här. Vi behöver bli mer samsynta. Och vi behöver sprida att det finns en nationell hjälplinje som man kan ringa till anonymt för att söka hjälp.

Borde personer med pedofili tvångsbehandlas?

– I teorin skulle man kunna ge behandling mot någons vilja, men det görs så gott som aldrig. Frågan om behandling av en persons sexualitet är ju så infekterad och fylld med etiska problemställningar. Kemisk kastrering har i internationell läkardebatt jämförts med lobotomi, men det finns delstater i USA där det görs på löpande band. Tvångsbehandling splittrar både vård- och forskarvärlden.

Vad tycker du själv?

– Som chefsöverläkare på en stor psykiatrisk klinik arbetar jag med tvångsvård varje dag och ser på det med en praktikers ögon och med erfarenheten från våra studier. Patienterna själva tycker oftast om medicineringen och vill fortsätta med den när de väl har börjat. Samtidigt vet vi att det kan ge en falsk säkerhet. Man kan begå övergrepp även när man får behandling.

Kommer inte förövarnas integritet i andra hand om det viktigaste är att skydda barnen?

– Jag har två intressen att bevaka, barnets rätt att värnas mot övergrepp och den vuxnes behov när han söker min hjälp. Att införa kroppsstraff i vårt samhällssystem, vilket påtvingad kemisk kastrering skulle innebära, är ett steg som vi inte velat ta ännu.

Medicinen botar inte

Frågan om kemisk kastrering av våldtäktsmän har tagits upp i riksdagen, bland annat i december 2005 när dåvarande justitieministern Thomas Bodström (S) hävdade att det redan fanns ”strukturerade behandlingsprogram som är utformade speciellt för denna kategori av brottslingar”. Han menade att endast en minoritet av dem som begår sexuella övergrepp mot barn kan behandlas med kemisk kastrering och att den då endast får ske på frivillig basis.

Riksdagsdebatten föranleddes av att Socialdemokraterna i Danmark då hade föreslagit att personer som begår sexualbrott mot barn bör kastreras kemiskt. Redan för trettio år sedan genomförde man frivillig medicinsk kastrering av dömda sexualbrottslingar på fängelset Herstedvester utanför Köpenhamn.

Någon utvärdering av det danska projektet har Christoffer Rahm inte sett. Det ska också understrykas att mediciner som degarelix, som använts i Karolinskas studie, inte botar någon. För att minska eller trycka ner den sexuella driften krävs kontinuerlig behandling.

– Vi ska inte kräva av barnen att de ska värja sig eller anpassa sina lekar, på nätet eller utanför, säger Rahm. Ansvaret ligger hos dem som går med impulserna och fantasierna om övergrepp, och där finns det nu forskning som visar att en del av dem skulle ta emot vård om de fick. Men man ska inte vara naiv. Det finns de som inte tar emot vård och där behöver sociala medieplattformar och deras ägare ta ett större ansvar för att barn ska kunna vara trygga. Tekniken finns och man behöver nu tvinga ägarna att tillämpa den.

Läs även: Lars Åberg: Den som är mest diskriminerad vinner

LARS ÅBERG

Senior reporter i Bulletin

lars@bulletin.nu