Det svenska systemet, för inte så länge sedan ett av världens mest betrodda, hör nu till dem som är bäst på att så misstro mot sin egen anständighet. I få andra länder arbetar politiker, myndigheter och föreningsliv lika idogt med att skapa intrycket att hela det samhällssystem de själva ingår i är så diskriminerande att det finns anledning att fråga sig om det bör finnas kvar.

Det har gjorts till ett grundläggande problem – strukturellt, förmodligen olösligt – att människor som flyttar till Sverige möter språk, kultur, traditioner och lagstiftning som de inte är vana vid. Vid ankomsten träffar de på en samhällsorganisation de inte känner igen. Så har det visserligen sett ut för migranter överallt i alla tider, men i Sverige kan man få tolkhjälp med att formulera sin upplevelse av att ha blivit diskriminerad av det maskineri för omhändertagande som samhället konstruerat.

Läs även: Ny rapport om skolsegregationen: ”Kvotering får mig att rysa i hela kroppen”

Ju fler som flyttar in i ett främmande land desto mer potential för diskriminering. Därför måste också de antidiskriminerande insatserna ges växande resurser.

Till Diskrimineringsmannen (DO) kan man vända sig med klagomål, men inte alltid få rätt. Häromdagen fattade DO beslut i ett individärende där det konstaterades att det inte var etnisk diskriminering att uppmana anställda att tala svenska på sin arbetsplats. Det intressanta här är att en svensk myndighet över huvud taget tar upp frågan om det kan vara diskriminerande med svenska på jobbet i Sverige.

9 000 Malmöbor har nu under våren fått hem en enkätundersökning om sina upplevelser av diskriminering. Frågorna handlar inte enbart om egna upplevelser utan också om hur vanligt de svarande tror att det är att andra känner sig diskriminerade och var i staden de tror att detta inträffar. Enkäten har på kommunens uppdrag utformats av Origo Group, som på sin hemsida förklarar att företaget med sina undersökningar ger underlag för ”kloka och medvetna förslag”.

Vad människor tror om andras upplevelser ska alltså ge vägledning åt kommunala policybeslut.

Redan för ett par decennier sedan uppmanades cheferna i Malmös olika förvaltningar att registrera de anställdas etniska bakgrund och numera är det en uttalad målsättning att de som arbetar i kommunen ska spegla befolkningens sammansättning. När sådana kvoteringsambitioner konkretiseras uppstår naturligtvis komplikationer, svåra avvägningar mellan grupper – och sannolikt diskriminering. Kan man uppnå statistisk rättvisa? Vem ställs mot vem? Vad försvinner på vägen?

För den som följer svensk samhällsdebatt kan det ibland te sig obegripligt att människor från fjärran länder ens kommer på tanken att ta sig hit.

Den då 23-årige Gustav Fridolin, senare miljöpartistisk utbildningsminister, skrev för femton år sedan i sin lätt självbiografiska bok Från Vittsjö till världen (Ordfront, 2006): ”Hatbrotten ökar, rasismen ökar och islamofobin underblåses i det offentliga samtalet.” Både han och de många som fortsatt att beskriva Sverige som en varböld tycks ha bortsett från att det finns skäl till att människor på flykt eller med längtan efter ett bättre liv söker sig hit. Inte sällan lämnar de inflyttade ännu mer intoleranta samhällen bakom sig.

Diskriminering kan emellertid förknippas med någonting som är mer omfattande än invandrares integration. Svensk lag räknar upp ett antal kategorier som inte får diskrimineras; det är inte tillåtet att behandla någon annorlunda på grund av kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder.

Således är det förbjudet att separera flickor och pojkar i skolan och det bör kunna ses som otillåtet med påbjuden könsspecifik religiös klädsel för flickor och kvinnor. Intressant nog omfattas inte politiska åsikter av diskrimineringslagen. De som bär på konservativa, liberala eller socialistiska tankar måste räkna med att själva försvara sina ståndpunkter, och även bli illa behandlade på grund av dessa, medan de som tror på Gud ges skäl att känna sig diskriminerade om någon i omgivningen har invändningar mot gudens klokskap.

Det enda rimliga vore nog att redigera och förenkla lagtexten och förbjuda all diskriminering, men en sådan förändring skulle rycka undan mattan, och många av bidragen, för hela antidiskrimineringsbranschen.

Eftersom diskrimineringsfrågan är ett gungfly, och en potentiell källa till nya motsättningar, kan den användas till nästan vad som helst. Detta inkluderar identitetspolitiska krav på särbehandling, en form av stigmatisering som har alla förutsättningar att fungera diskriminerande både inom den egna gruppen och i förhållande till andra.

Diskriminering är inte heller nödvändigtvis någonting som produceras inuti det svenska system, som så ofta framställs som sällsynt ogint mot olika minoriteter. Ju mer vi pratar om diskriminering, desto svårare tycks vi ha att se den – och göra något åt den – där den verkligen finns.

För vad är i dagens Sverige mer diskriminerande än hedersförtryck?

Läs även: Brinkemo: De klankriminella bygger imperier via blodsband

LARS ÅBERG

Senior reporter i Bulletin

lars@bulletin.nu