KRÖNIKA. ”Man ska arbeta och göra rätt för sig och inte ligga andra till last.” Talesättet har uttalats av generationer svenskar, utan att någon har tvingat dem därtill. Orden kan förstås som en slags lojalitetsförklaring till det egna landet. De har uttalats av människor som råkar dela landyta och som alla har medborgarskap i samma nation, de har sagts av människor som är socialiserade in i en specifik samhällsidé. Meningen kan ses som en trohetsed mot Sverige och den idé som har varit bärande under hela folkhemsperioden. 

Man hade i stället kunnat säga: ”Man ska arbeta för att själv överleva.” 

Så har vi inte sagt i Sverige. Vi har istället uttalat att vi ska arbeta och göra rätt för oss och inte ligga andra till last. Innebörden är: Jag gör mitt bästa för mig själv – och – det gemensamma. De citerade orden representerar ett ganska anmärkningsvärt synsätt. Och det är ett ovanligt sådant om man blickar ut över världen.

Generationer av svenskar har socialiserats in i idén om att var och en ska göra sitt bästa. Man arbetar och betalar skatt. I utbyte får vi social service; sjukvård, infrastruktur, utbildning och fria boklån på biblioteken. Idén har motiverats med att den möjliggör trygghet och stabilitet; den är en formel för institutionaliserad solidaritet.

Det finns alltid de som fuskar och inte är lojala, det klarar ett sådant här samhällsbygge av att hantera. Men undantagen får inte bli för många. Då krackelerar systemet.

Man kan tycka vad man vill om synsätt som har varit rådande i många årtionden. Men man kan inte förneka att denna tankefigur ligger djupt inpackad i den svenska folksjälen. Det är dessutom svårt att se denna trosbekännelse som något annat än en form av nationalism.

Nationalism?

Ja, faktiskt. Det citerade uttrycket speglar lojalitet, inte i första hand med världen i stort, utan med det ”Vi” som råkar dela landyta och något så abstrakt som medborgarskap. Vi inom landets gränser arbetar tillsammans för att vi ska få det bra som möjligt. Man förstår hur säreget detta samhällskontrakt är om man blickar ut över världen och jämför med andra länder.

Det svenska samhällsbygget har hyllats av många runt om i världen. Då är frågan: Varför gör inte alla som Sverige? Varför bygger inte alla länder en likadan välfärdsstat?

Låt mig ta ett visserligen extremt men just därför talande exempel – Papua nya Guinea. Varför bygger man inte en välfärdsstat där? Först måste man förstå vad det är för ett land vi talar om. Knappt nio miljoner människor bor på ena halvan av ön Guinea (den andra halvan är en del av Indonesien) och på en rad omkringliggande öar. På grund av landets otillgängliga terräng, höga berg (det högsta 4 509 meter över havet), utbredda regnskogar och stora våtmarker är infrastrukturen bristfällig. Det är svårt att resa i landet och därmed krångligt för befolkningen att hålla kontakt med varandra. 

I Papua Nya Guinea bor ett tusental olika folkgrupper, de beräknas tala mer än 800 distinkt olika språk. I genomsnitt går det 7 000 talare per språk. Bara den lilla Stillahavsön Vanuatu, har en större språktäthet i världen.

Sverige är inte världen. Världen ser inte ut som Sverige.

Runt 70 procent av kvinnorna rapporteras ha varit utsatta för misshandel och våldtäkter. Staten har svagt inflytande över befolkningen och den nationella lagen låg legitimitet. Detta bidrar till att många olika grupper är organiserade genom klanstrukturer.

Så här skriver Sweden Abroad: ”Hämnd och blodshämnd utövas fortfarande och ofta i Papua Nya Guinea, även mot utlänningar. Olagliga eller olämpliga finansiella eller sexuella relationer kan bemötas av icke-juridiska vedergällningar. Kompensationskrav för materiella skador, inklusive på boskap, är vanliga.”

Det är svårt att skapa vi-känsla i ett sådant land. Det är svårt att få folk att spontant utbrista: ”Man ska arbeta och göra rätt för sig och inte ligga andra till last.”

Geografi, historiska och demografiska förhållanden ser olika ut i skilda delar av världen. En samhällsmodell är inte per automatik applicerbar överallt. Det finns så många förhållanden att ta hänsyn till. 

Den svenska modellen byggde på en globalt sett extremt homogen befolkning; ett folk med gemensamt språk, en tidig framväxt centralmakt, en gemensam religion att samlas kring. Det är några av de faktorer som skapade sällsynta goda förutsättningar för att bygga ett system med god förankring hos befolkningen. 

Sverige är inte världen. Världen ser inte ut som Sverige. Vi behöver lära oss att alla i världen inte är svenskar och inte har våra erfarenheter. Vi är en plätt på jorden, gynnade i många avseenden och med en hel del att vara tacksamma över.

TEXT: Per Brinkemo 

Journalist, författare och krönikör på Bulletin

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.