KRÖNIKA. 

Jag rodnade.

Kände mig så fruktansvärt dum och naiv. Och bortskämd. Det var i slutet av 1980-talet, jag läste religionsvetenskap vid Lunds universitet och vi var en grupp studenter som fått stipendier för en resa till Sydafrika. Vi skulle intervjua representanter för olika kristna riktningars inställning till den dåvarande apartheidregimen. Nelson Mandela satt fortfarande fängslad, läget var spänt och vi var under andra halvan av vistelsen uppenbart skuggade av sydafrikansk underrättelsepolis. Vi var vid tillfället på landsbygden utanför Durban, där vi träffade munkar och blivande munkar (noviser). Jag mötte en ung novis, en svart kille, och han och jag liksom fann varandra. Vi pratades vid. Mycket och djupt. Det var i ett samtal med honom som jag började skämmas över mig själv och jag ska snart förklara varför.

Mitt och mina studentvänners uppdrag i Sydafrika var alltså att intervjua personer ur olika kristna riktningar. Vid hemkomsten skrev vi ett studiematerial som hette ”Kamp, Kompromiss, Kompanjonskap”.

Följande hade utkristalliserats: Kamp – de kämpar mot apartheid – med bibliska argument. Kompromiss – de hävdar att livet efter detta är det viktiga, inte sociala och ekonomiska frågor i jordelivet – med stöd i Bibeln. Kompanjonskap – de försvarar apartheid – med argument hämtade från Bibeln.

En insikt under resan var att religion inte är en fastlåst entitet. Ur samma textmassa kan argument hämtas för den sociala och politiska position som man förfäktar. Även en skrift som av samtliga anses helig kan alltså läsas på många olika sätt. Det är sådant här som gör det så svårt att diskutera religion. Kanske särskilt för människor i ett sekulariserat land som inte sällan tror att religion bara ”är”. Den inflytelserike franske sociologen Émile Durkheim menar att religionens funktion är att hålla samman den sociala grupp man tillhör. Det är genom religionen som man upplever kollektivet. Olika tider, olika förhållanden kräver olika tolkningar för olika, i vid mening, kollektiv.
Somalier har under århundraden bekänt sig till den sufiska grenen av islam. Men när oroligheterna tog fart i Somalia och allt fler flydde utomlands kom tolkningarna att gå åt en mer sträng och puritansk form av islam – salafismen.

Motsatt resa gjorde människor ur den frikyrkorörelse som jag är sprungen ur – pingst. Begränsningarna under min uppväxt var många, formulerade i en slags syndakatalog: fotboll på söndagar, bio, alkohol, teater, till och med vissa instrument, saxofon, sex före äktenskapet, samboskap – allt var synd. Så ser det inte alls ut i dag. Pingstvänner är numera långt friare att välja efter eget huvud vad de vill ägna sig åt.

Det är något med de sociala förhållandena och förändringarna däri som skapar nytolkningar av samma ursprungstext. Vilka försvarade apartheid alternativt förhöll sig passiva? De privilegierade. Vilka kämpade emot? Jo, sådana som min nyfunne vän, den unge munknovisen.

Jag, som var en grubblande, ganska svårmodig och antagligen pretentiös typ, ställde den pinsamma frågan till honom: ”Vad är meningen med livet för dig?” Han liksom stannade upp, mimiken stelnade, han stirrade på mig, nästan ömkansfullt, lade handen på min axel och sa: ”Min vän, den dag vi har fri tillgång till rent vatten, mat på bordet, har rösträtt och yttrandefrihet och inte behöver frukta polisen och inte längre tvingas undvika parkbänkar, bussar och stränder med skyltar ’Whites Only’, kommer jag kanske också att fundera på den typen av frågor. För mig gäller det mest basala. Det där med alltings mening kan ni i rika demokratiska länder ägna er åt.”

Jag rodnade.

TEXT: Per Brinkemo
Krönikör Bulletin

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.