KRÖNIKA. En gång i tiden fanns det inget större behov av att tala om svensk kultur. Sverige var i ett internationellt perspektiv ett osannolikt homogent land. Varför sätta ord på det självklara? Varför sätta ord på tysta överenskommelser som vuxit fram genom årtionden, för att inte säga århundraden. Alla visste vad som gällde, även om det kunde finnas vissa lokala skillnader i tanke- och levnadsmönster. 

Det är svårt att sätta fingret på och beskriva det liv man själv lever. Det är ju så självklart eftersom man är mitt uppe i det. Jag tror att många som skulle få frågan om vad man lever för liv skulle bli ställda och svara något i stil med; ”tja, ett ganska normalt liv”. Det är först när man hamnar i en radikalt annan miljö som man får syn på ”sitt eget”. 

Om någon berättar om en händelse och ett möte med en person och lyssnaren frågar: ”Vem är den personen?” kan svaret lyda; ”Äh, han är en vanlig Svensson, som vem som helst.”

Vem som helst? 

Uttrycket ”vem som helst” visar att man delar kultursfär och språk. Det ringar in en slags ”tyst” gemenskap. Historieberättaren utgår från att vissa grundläggande referenser delas och dessa behöver inte förklaras. 

Om samma person talar om en resa och händelse i Nepal och ett möte med någon ur lokalbefolkningen och lyssnaren ställer samma fråga: ”Vem var han?” blir det med ens helt bisarrt, att svara: ”Äh, en helt vanlig nepales, som vem som helst.” 

Människan är kontextbunden. Och inte sällan blind för den egna bundenheten. 

Det uppfattades länge, och fortfarande, som provocerande att sätta ord på ”det svenska”. Inte minst därför att idén om kulturella skillnader ansågs kunna leda till exkludering av den som hade flyttat till Sverige och inte ingick i samma språk och kulturella sfär. När det egentligen är precis tvärtom. Hur ska man kunna integreras om inte ens mottagarfolket känner till sin egen kultur och därför än mindre sätter ord på den? ”Vi har ingen kultur, vi är bara helt normala.”

Är det inte så att idén om universella värderingar ytterligare har ställt till det för oss? De värderingar som är uttryckta i FN:s Förklaring om de mänskliga rättigheterna och som Sverige intensivt har omfamnat, har lett till att vi blivit än mer blinda för kulturskillnader. I Sverige gäller universella värderingar, klart alla känner till dem. De är ju för bövelen u-n-i-v-e-r-s-e-l-l-a. 

Dessa värderingar är ett ideal som man kan sträva mot, men är långt ifrån implementerade någonstans. Och där de är det, är de också starkt lokalt tolkade. 

Trots att svenskar är vittberesta, är det som om de flesta sällan på djupet lär känna andra kulturer. Oftast besöker vi tillrättalagda soliga turistanläggningar och fortsätter leva som hemma med enda skillnaden – vädret. 

Att frågan om svensk kultur har plötsligt blivit intressant och alltmer legitim, har så klart att göra med att världen nu har kommit till Sverige. Det är numera oundvikligt för de flesta att uppleva kulturkrockar i mötet med människor från Mellanöstern, Afrika och Asien. Vi har därför nytta av att börja formulera oss kring vad ”det svenska” är och vad som skiljer ut oss från andra kulturer, inte bara kring i sammanhanget trivialiteter som att svenskar står i kö, är tystlåtna och alltid kommer i tid. Utan att vi borrar oss ner i de djupare lagren.  

Ett tankeexperiment: 

Erik och Anna Johansson lever och arbetar under fem år i Jemen. Är det inte ganska osannolikt att de skulle fortsätta leva som i Sverige? 

För det första måste de kommunicera på ett annat språk än svenska. De måste anpassa sig till de rådande systemen i landet, till klimatet, hur man klär sig, vilken roll som kvinnan respektive mannen spelar i samhället, vad man äter, när man äter, hur man äter. De måste lära sig att förstå vad som händer om man krockar med bilen, vilket rätts- och försäkringssystem som gäller. Kanske upptäcker de att man för att klara sig måste muta polisen eller någon annan offentlig person. De måste lära sig hur man argumenterar för sin sak i en tvist, om det är gångbart att höja rösten eller vara ”snäll” och söka samförstånd. De måste lära sig vilken roll myndigheter har eller om det finns andra människor i mer informella strukturer som också är betydelsefulla, kanske till och med mer avgörande. De måste förhålla sig till landets syn på sexualitet och blottad hud, till religiösa högtider, vad som är tabu eller inte, vilka tider människor arbetar och när de är lediga. De måste anpassa sig till ifall landet de lever i sätter tilltro till skriftlig dokumentation eller om en muntlig överenskommelse är lika eller mer giltig. 

Jag har svårt att tro att Erik och Anna efter fem år skulle komma tillbaka till Sverige och säga: Det finns inget svenskt, det är inga skillnader mellan livet här och i Jemen. 

Alla de inhemska skillnader som de ser i Sverige mellan folk i landsbygd och i stad, mellan bemedlade och mindre förmögna, mellan väl- och lågutbildade, skulle de sannolikt se som marginella, i jämförelse med Sverige och Jemen i stort. 

Jag tror sociologen Seymour Martin Lipset är något på spåret när han säger: ”An observer who knows only one country knows no countries.” Med andra ord; Det är i jämförelse med ”det andra” som man får syn på ”det egna” och tvärtom.

TEXT: Per Brinkemo
Journalist, författare och krönikör på Bulletin
 

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.