Fotboll är ett enkelt spel. 22 personer sparkar en boll i ungefär 92 minuter, och till slut så vinner Tyskland.

Gary Linekers sammanfattning av tillvarons yttersta villkor är tillämplig även på andra områden. Sentensen är giltig också i svensk politik, men då med Tyskland utbytt mot Socialdemokraterna.

När Mernoosh ”Nooshi” Dadgostar på torsdagen förklarade att Vänsterpartiet saknar förtroende för statsminister Stefan Löfven var det avspark för ännu en match i det politiska spelet.

Spelöppningen gick som förväntat. Det var redan på förhand givet att mittfältarna Ebba Busch (KD) och Ulf Kristersson (M) skulle släppa igenom den första bollen. De hade bägge signalerat att de inte hade tänkt hjälpa Dadgostar att väcka frågan om misstroende. I stället ryckte högeryttern Jimmie Åkesson åt sig initiativet. Bara en timme efter Vänsterpartiets presskonferens kunde Sverigedemokraterna lämna in ett yrkande om misstroendeomröstning.

Som på givet kommande gjorde Ebba Busch en rusning. Kristdemokraterna stöttar SD i misstroendeomröstningen. I en andra våg störtade Ulf Kristersson framåt. Moderaterna stämmer in.

Nu hänger det alltså på Vänsterpartiet och Nooshi Dadgostar.

Men det är i det här läget som Socialdemokraternas oerhörda rutin kommer att visa sig. Stefan Löfven har flera inövade varianter.

I maj 2019 var det enkelt. Dåvarande socialförsäkringsminister Annika Strandhäll hotades av misstroende efter att ha vanskött Försäkringskassan. Men då gällde det bara för Löfven att ha tillräckligt mycket av regeringsunderlaget med sig. Att Liberalerna röstade med högern var irrelevant. Centern trodde sig ännu ha mycket att vinna på ett fortsatt januarisamarbete. Det kanske såg ut som en knapp seger – med bara tre rösters marginal – men egentligen behövde Stefan Löfven aldrig vara nervös så länge han hade Annie Lööf i sin hand.

Andra situationer har krävt mer kreativitet.

September 2017 spelade Löfven mästerligt. Transportstyrelseskandalen hade visat att regeringen äventyrade rikets säkerhet. I vilket annat västland som helst hade något sådant inneburit regeringens avgång. I Sverige medförde det att tre statsråd riskerade riksdagens misstroende. Stefan Löfven bänkade två av dem, och splittrade motståndet genom att låta misstroendefrågan röra regeringens ende populäre ledamot, försvarsminister Peter Hultqvist. Centerpartiet och Liberalerna veknade. Löfven blev kvar.

Eller genidraget i december 2014, efter att Sverigedemokraterna röstat med Moderaterna och Kristdemokraterna om budgeten. Det var egentligen ett läge där varje demokratisk regeringschef skulle känt sig tvungen att avgå. Men inte Stefan Löfven. Han sade i stället att han skulle utlysa nyval, vilket var nog för att skrämma in alla lösa kor i fållorna igen. Regeringsmakten riskerade han aldrig.

LÄS OCKSÅ: V backar inte om misstroende

Kommande dagar lär visa varför Socialdemokraterna är regerande mästare.

Stefan Löfven lät således lugn på torsdagseftermiddagen. Han kritiserade Vänsterpartiet men utan överord. Dadgostar agerade ”inte ansvarsfullt” och förde in V och Sverige på ”en farlig väg”, sade Löfven.

Löfvens återhållna tonläge ska jämföras med vrålen från det socialdemokratiska apberget. Aftonbladet tjöt högrött att Vänsterpartiets tilltag innebar ”kaos och revolution”.

Också från min åskådarsektion till höger tycks situationen tydlig. Regeringen Löfven har aldrig haft fullt parlamentariskt stöd. Hela regeringen är ett fuskbygge. Äntligen kan den fällas. Domaren borde ha blåst för länge sen!

Men svensk politik är som svensk fotboll. Det handlar ytterst lite om att hålla publiken nöjd.

Från läktarplats kan det se ut som att varje läge och varje domslut gäller liv eller död. Nere på planen har man ett mer krasst förhållningssätt. Det tillhör spelets regler att ibland ifrågasättas. Det är statsministerns jobb att hålla ihop sitt regeringsunderlag, och misslyckas han med det kommer det att komma följder. På detta är statsministern förberedd. Det är som att drabbas av en frispark i närheten av det egna målområdet.

Visst, Stefan Löfven har ett tufft läge efter en tveksamhet på egen planhalva. Men han har övat på fasta situationer varje dag under sju års spel i högsta serien.

Nooshi Dadgostar, däremot, har aldrig gjort mål i en stor turnering.

Gary Lineker blev sedermera tvungen att justera sin maxim. 2012 visade det sig att tyskar vid något enstaka tillfälle kunde förlora till och med en fyramålsledning. Det kan förstås också hända i svensk politik. Men det vore i så fall, ärligt talat, ett undantag.

Det enda som på riktigt kan ändra förutsättningarna på spelplanen är en majoritet för en högerregering.

LÄS OCKSÅ: V kommer aldrig att fälla en S-regering