”Mitt parti har under historien använts som dörrmatta; det ska jag inte sticka under stol med.” Det konstaterade Vänsterpartiets ledare Mernoosh ”Nooshi” Dadgostar i partiledardebatten förra veckan. ”Men vi kommer inte att vara det längre”, fortsatte hon.

På tisdagen reste Vänsterpartiet nya krav gentemot Stefan Löfven och hans rödgröna regering. Vänstern hotar med misstroendeomröstning och regeringskris – om inte regeringen antingen lägger alla planer åt sidan på fri hyressättning i nyproduktion, eller åtminstone förhandlar med Hyresgästföreningen om saken. Vänsterpartiet gav regeringen en tidsfrist på 48 timmar för att ”återkomma med besked”. På torsdag klockan 10 smäller det, om inte regeringen gått kraven tillmötes, menade Dadgostar.

”Då har vi ett helt nytt läge, där Vänsterpartiet inte längre är del av regeringsunderlaget”, sade Dadgostar.

Men, särskilt kraftfullt är inte hotet, tyvärr. Det lär knappast bli någon ny regering. Det finns flera anledningar till att Vänsterpartiets skrämseltaktik inte går att ta riktigt på allvar.

Hade Vänsterpartiet varit seriöst hade Dadgostar agerat nu, på direkten. Tidsfristen på 48 timmar är huvudsakligen satt för att skapa rubriker. Tanken är att nyhetscykeln ska rulla ett varv eller två med Vänsterpartiet som nav. Andra partier ska utfrågas om hur de ställer sig i ett tänkt misstroendevotum, ministrar jagas i korridorerna, ledarartiklar ska skrivas om hyreslagens utformning. Och Vänsterpartiet ska framstå som ståndaktigt.

Tidsfristen ger också möjlighet för regeringen att hitta ett smärtfritt sätt att komma undan. Snart sagt varje form av uttalande kan ju passa in i det nebulösa ”ge besked”.

Om 48 timmar kommer det således att visa sig att regeringen har bokat in en fika med Hyresgästföreningen, och detta kommer V framhäva som en stor seger. Vänsterpartiet har tvingat regeringen att ”ge besked” om ”förhandlingar”.

Läs också: I resten av världen kallas det hyra

Misstroendekortet blir heller inte starkare av att spelas ut för ofta. Bara under de senaste åren har V hotat med misstroende en lång rad gånger. I november 2019 gjorde Vänsterpartiet exakt samma utspel som nu. Det gällde då reformeringen av Arbetsförmedlingen. Tidsfristen var två veckor. I januari 2020 gällde hotet miljarder till kommuner och landsting. Regeringen fick ett dygn på sig att ge besked. I oktober i höstas handlade det om Lagen om anställningsskydd. Betänketiden var tre dagar.

Ibland ger kraven utdelning i konkret politik. Som minst blir det bra rubriker. Men som alla märker heter statsministern fortfarande Stefan Löfven.

Trovärdigheten stärks vidare knappast av att Vänsterpartiet har målat in sig i ett hörn. För att väcka frågan om misstroende i riksdagen krävs det 35 mandat. Men Vänsterpartiet har bara 28, om man inkluderar politiska vildar, och måste alltså samarbeta med något annat parti. Nooshi Dadgostar har dock gjort klart att V inte tänker söka stöd av Sverigedemokraterna. Därmed visar Vänsterpartiets ledning att den, när det verkligen gäller, kommer att välja en Socialdemokratisk regering. Stefan Löfven skrockar belåtet.

Här finns också grunden till Vänsterpartiets olyckliga predikament. Det som är partiets unika försäljningsargument gentemot väljarna – att det alltid står längst till vänster – är också dess svaghet. Vänsterpartiet kan aldrig stötta en högerregering. Därför är Stefan Löfven ohotad.

Vänsterpartiet är en dörrmatta, eftersom alternativet vore att det frånsade sig vinnarpositionen som vänsterparti.

Samma svåra läge har Sverigedemokraterna försatt sig i. Deras löfte till väljarna är att alltid försöka avsätta Stefan Löfven och den rödgröna regeringen. Och deras unika konkurrensfördel är att de står längst ut till höger i invandringsfrågan. Det är därför Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch (KD) så självsäkert kan avfärda varje önskan från Jimmie Åkesson (SD) att ingå i en regering. Sverigedemokraterna har ingen annanstans att gå.

Livet som dörrmatta har sina begränsningar. Men Vänsterpartiet gör det mesta möjliga av det. Sverigedemokraterna borde föra anteckningar.

Läs också: Stalins bensinmackar i Sverige betalade Vänsterpartiets hus