Ett par timmar före tolvslaget. Jag och några vänner höjer glasen. Vi uttrycker våra önskningar inför det kommande året. Samt våra farhågor. Jag sätter ord på min rädsla för att Björn Wiman på DN för länge har varit stationerad i den globala uppvärmningens epicentrum. Sin moraliska kompass har han inte tappat men hur är det med vätskebalansen? Man kan helt enkelt inte kräva mer än en klimatalarmistisk krönika i veckan av kulturchefen på landets största tidning. Jag inser det. Ändå kan jag inte sluta hoppas.