Kriget mot drogerna är över, och drogerna vann. Johan Wickléns föregående bok, Vi ger oss aldrig: Så gick det till när Sverige förlorade kriget mot knarket handlade om detta. Nu har vi gett oss. Men även om de flesta länder ännu inte erkänt att de gett sig och förlorat kriget så gäller det nu att vinna freden. Här kommer Du gröna nya värld in – legalisering med cannabis som inkörsdrog.

SE ÄVEN: Så knarkar Sverige | SVT Play

Med undantag för alkohol och nikotin är cannabis den mest framgångsrika drogen, och i allt fler länder legaliseras den. Särskilt i USA har användandet nästan normaliserats. Detta är kapitulationen för efterkrigstidens narkotikapolitik, även om den är långtifrån villkorslös.

Även här i Sverige går det sakta framåt. (Eller bakåt, om man ogillar utvecklingen). Ett bra exempel är att bokens författare, en respektabel SVT-journalist, redan i förordet berättar om en egen ”knarkupplevelse”. Mycket har hänt sedan hösten 1982, då en annan SVT-journalist symboliskt tömde en nederländsk påse hasch i en vägbrunn.

Boken fokuserar på fyra stora fall av cannabislegalisering. Detta är USA, där ungefär hälften av delstaterna nu legaliserat, samt Kanada, Nederländerna och Tyskland. Alla har infört olika system för att hantera cannabis, och inte ens i USA handlar det om en fria marknad. Det finns många hårklyverier om ”legalisering”, ”avkriminalisering”, ”tolerans” och sådant som det nederländska ”gedoogbeleid”. Resultatet är att cannabis fortsätter att vara en ljusskygg verksamhet.

Boken blandar narkotikapolitik med ekonomi. Detta förvånade mig något, men det borde inte ha gjort det. Kriget mot drogerna var de ekonomiska lagarnas triumf över de politiska och juridiska lagarna. När rättsväsendet vinner en seger över narkotika-hydran leder det till lägre tillgång, vilket i sin tur leder till högre priser, vilket gör handeln mer attraktiv. Vinsten på knarket kan lätt vara tiofaldigt eller hundrafaldigt högre än investeringen, och den bara ökar med repressionen.

Boken består mestadels av intervjuer med och reportage om cannabis-företagare världen över, lagliga, olagliga och någonstans däremellan. Det är intressant att höra om deras vedermödor. Ibland blir det dock lite tjatigt att höra dem prata om den gamla goda tiden, och klaga över dagens pappersarbete. Gamla langare har fått hederlig konkurrens, och deras romantiska anarko-libertarianska hobbyverksamheter med dussinfaldiga vinstmarginaler har förvandlats till slitiga 9 till 5-jobb.

Krig är roligare än fred. Åtminstone att läsa om. Tyvärr har vi nu lämnat de heroiska eran med gryningsräder, helikoptrar, insparkade dörrar, blodiga gängkrig, tungmetaller, sluga producenter och bekämpningsmedel i varorna. Det var väl i och för sig poängen med legalisering. Trots det gör Wicklén ett bra jobb för att göra denna viktiga men mer vardagliga berättelse intressant.

Men varför är just Sverige så negativt till legalisering? Även om det inte är svårt att få tag på gräs i Sverige så finns ingen riktig opinion för legalisering, och inget parti vågar eller vill ta i frågan. Kanske för att vi saknar en liberal tradition – det var ju cargo-kult liberalerna i det gamla Folkpartiet som drev på vår nuvarande strikta narkotikapolitik.

Jag misstänker att något av vår fientlighet kommer sig av att knark är kul. Sverige är trots allt ”världens mest protestantiska land”, som Katarina Barrling uttryckte det. Tobak och alkohol har åtminstone den hedervärda egenskapen att de ofta slutar i katastrof, vilket betyder att karmabalansen återupprättas. Cannabis är alltför odramatiskt – folk ”kommer undan”. Jag påstår inte att det är så vi tänker om narkotikapolitiken, men jag misstänker att det är så vi känner.

SE ÄVEN: Makram: Det är dags att legalisera cannabis

Bör även Sverige legalisera? Wickléns poäng är att vi långsiktigt inte har något egentligt val. Det finns ingen opinion för den brutalitet som krävs för att verkligen slå ned narkotikan. Vi kan ju inte ens utvisa våldtäktsmän och terrorister. Vi bör alltså acceptera vår maktlöshet – ytterligare en knäck för tron på den allsmäktiga välfärdsstaten.

Alltför många ser frågan om drogerna som en fråga om rätt och fel, gott och ont. Som om legalisering betyder att man är för droger. Det följer inte. Man kan vara mot droger och för legalisering på samma gång. För att parafrasera Wicklén: vi behöver inte vara för eller mot. Cannabis är inte en bra eller dålig drog, utan både och – samtidigt.

Visst finns det stora problem med legalisering, och Wicklén döljer inte dessa. Men det finns också stora/större problem med den nuvarande kriminaliseringen. Det är tydligt att vårt nuvarande system inte fungerar. Dags att testa något nytt.

SE ÄVEN: Skogkär: Legalisering rubbar inte gängen

Titeln Du gröna nya värld anspelar på Aldous Huxleys dystopiska Du sköna nya värld. Där används den cannabis-liknande drogen soma för att hålla folket nere. Men Huxleys dystopi handlade om kontroll och design. Problemet var inte drogen i sig, utan snarare statens användning av den. Kanske är det just kaos och frihet vi behöver i denna fråga, för att sopa bort de sista resterna av DDR-Sverige. Frihet är ju rätten att göra fel.

Jag kanske borde ta mig ett bloss. I studiesyfte, naturligtvis.