Just nu pågår en debatt om att det svenska rättsväsendet inte är rustat för att möta de senaste årens tilltagande gängbrottslighet och grova kriminalitet.

Polis och åklagare menar, att trots att deras arbete ofta resulterar i att de kriminella häktas, så räcker det inte för fällande domar. Ofta anser man också att de straff som ges är för lama i förhållande till brottet.

Bo Wennström, professor i rättsvetenskap vid Uppsala universitet uppgav även till Bulletin, att förklaringen till att domstolarna inte gärna dömer till fängelse finns i 1989 års reform av straffrätten. Här var syftet att hålla nere fängelsedomarna och längden på dessa på ett minimum. Problemen skulle i stället lösas inom välfärdsstatens ramar, menar Bo Wennström.

”Man har av mer eller mindre populistiska skäl höjt maxgränsen för straff, väl medvetna om att höjningen inte kommer att slå igenom. Poängen har varit att det ska se bra ut för allmänheten”.

Krister Thelin, före detta hovrättslagman och före detta statssekreterare i Justitiedepartementet, håller med om den förklaringen.

– Den behandlingsideologi som präglat det svenska systemet betyder att man medvetet försökt begränsa straff som resulterar i fängelse. Det är också inskrivet i brottsbalkens 30 kapitel, 4 paragraf*. De som anser att domstolarna dömer till för korta straff tänker inte på att domstolarna är lojala mot den av riksdagen beslutade ordning vi har, som säger att fängelsestraff ska utdömas i sista hand. Domarna kan ju inte hitta på en egen straffrätt, säger han.

”Det går inte att lura folk längre”

Han menar dessutom att detta är något som regeringar, oavsett färg, utnyttjat eftersom de i och med det varit väl medvetna om att det inte kostar något att utlova straffhöjningar.

– Man har av mer eller mindre populistiska skäl höjt maxgränsen för straff, väl medvetna om att höjningen inte kommer att slå igenom, eftersom domstolarna inte ändrar sin praxis på grund av det. Poängen har varit att det ska se bra ut för allmänheten, säger Krister Thelin.

Men med tanke på att brottsligheten får ett allt större fokus i samhället och i debatten, är detta något som Krister Thelin tror kommer att förändras.

– Det går inte att lura folk längre. För det är det man gör när man justerar lite i marginalerna för att det ska se bättre ut. Att folk känner sig trygga när de läser om det i tidningarna. Men folk vet inte att de åtgärderna inte kommer att slå igenom eftersom systemet ser ut som det gör. Men jag tror inte att det håller längre. Nu måste det till en reell ändring som syns och då kommer det att kosta en del.

Fängelsestraff dyr affär för staten

Krister Thelin menar att oviljan att på riktigt reformera systemet till stor del varit en kostnadsfråga. Den svenska kriminalvården är en av de dyraste i Europa, enligt en undersökning av Riksrevisionen från 2020. Enligt kriminalvården kostar det cirka 3 000 kronor per dygn och person att sitta i fängelse och 3 600 kronor per dygn att sitta i häkte. I oktober 2019 var 4 834 personer inskrivna på Sveriges anstalter vilket ger en kostnad på 14, 5 miljoner per dygn och på 5,2 miljarder kronor per år.

– Man ska vara medveten om att en höjning av fängelsestraffen kommer tillsammans med en stor prislapp. Det var till exempel därför man införde halvtidsfrigivning på 80-talet, vilket ändrades under regeringen Bildt till tvåtredjedels villkorlig frigivning. Det var en följd av att fängelsestraff är en väldigt dyr affär för staten och om vi höjer straffen så slår det igenom rätt ordentligt i finanserna, men en sådan reform har varit gångbar utan att få finansdepartementet på sig, säger Krister Thelin.

Han menar att det inte heller går att göra en kostnadskalkyl på skillnaden mellan kostnaden för att höja straffen och en eventuell vinst med att kriminella sitter inlåsta.

”Billigt blir det inte. Men det är värt det.”

– Jag försökte som statssekreterare i Justitiedepartementet 1991–1994 räkna på kreditsidan på den ekvationen. Alltså vad samhället tjänar på att ha kriminella bakom lås och bom. Men det går inte att få fram några mätbara parametrar som övertygar finansdepartementet. Kvar blir bara kostnadssidan. Och om vi exempelvis höjde minimistraff från 6 månader till ett år för vissa brott, skulle vi få ett kraftigt genomslag på kriminalvårdens budget, beräknat på en dygnskostnad på cirka 3 000–4 000 kronor och ca 4 000 fångar i snitt vid varje givet tillfälle.

– Ska man göra något här, måste man alltså ge sig på miniminivån på straffet för olika brott och vara beredd att betala det budgetmässiga priset för det, för billigt blir det inte. Men det är värt det, fortsätter han.

”Domar är naturligtvis inte felfria”

Från åklagarhåll har man även hävdat att domstolarnas beviskrav när det kommer till gängkriminalitet är för höga, att domstolarna har en tendens att gå på försvarets linje i de målen. 

Mikael Swahn är domare vid Attunda tingsrätt i Stockholm.

– Domar är naturligtvis inte felfria, men det är därför vi har ett system, där dels flera personer dömer och domarna går att överklaga till hovrätten. Men det visar att det inte handlar om ett systemfel utan mer är ett utslag av just detta. Att man kan göra olika bedömningar.

Bevisvärdering är ju ingen exakt vetenskap och i Sverige har vi ju så kallad fri bevisprövning. Tror du att det finns en risk för att det finns variationer i hur domare värderar bevisning?

– Eftersom bevisvärderingen är fri är det självklart så att jag kan ha en åsikt om en dom. Att där skulle jag nog ha dömt hårdare med tanke på de fakta som presenterats i målet. På samma sätt som en advokat kan ha åsikter om hur ett försvar lagts upp i ett mål.

– Nu är det fokus på gängvåldet och åklagare menar att beviskraven är för hårda i de fallen. Men vi får inte den kritiken i andra mål som narkotika eller stöldbrottslighet etcetera. Så tiger hälsan still där? Då svarar man att bevisläget är annorlunda, men är inte det att säga att bevisläget är svårare när det kommer till gängvåldet? fortsätter han.

Domen ska hålla i hovrätten

Enligt Mikael Swahn finns det även ofta flera alternativa händelseförlopp och flera möjliga gärningsmän vid till exempel ett mord som begås i gängmiljö.

– I partnervåld är det till exempel oftast bara en person som kan vara gärningsman, medan urvalet av potentiella gärningsmän är större i gängrelaterat våld.

Han menar också att bara för att det finns DNA-bevisning behöver inte det vara avgörande för att peka ut en gärningsman.

– Bara för att man hittat gärningsmannens DNA på en mössa bevisar inte att hen har begått brottet. DNA kan ha fastnat på mössan vid en viss tidpunkt, och alternativet att mössan har lånats ut kanske inte är så sannolikt, men det kanske inte heller kan uteslutas, säger Mikael Swahn.

Ytterligare en säkerhetsventil i systemet är själva skrivandeprocessen av domen.

– Mitt mål är egentligen bara att domen ska hålla i hovrätten. Skrivandeprocessen blir ytterligare en station efter överläggningen att testa slutsatserna. Om det är svårt att få ihop den skrivna motiveringen, kan det tyda på att utgången är fel. Det blir ett kvitto på att jag dömt enligt gällande praxis och likformigt (lika inför lagen). I flera fall inser både åklagare och försvarare detta, vilket då kan göra att domen inte ens överklagas. I så fall besparas alla en kostsam, tidskrävande och påfrestande hovrättsprocess, fortsätter Mikael Swahn.

Bulletin har sökt Justitiedepartementet för en kommentar men man har inte återkommit.

TEXT: Martin Berg  

* Vid val av påföljd skall rätten fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Därvid skall rätten beakta sådana omständigheter som anges i 29 kap. 5 §.