I en debattartikel i Bulletin argumenterar Daron Karaki och Mosa Sebdani för att Iran bör glömma prins Reza Pahlavi och i stället rikta fokus mot minoritetsfrågor. Det är en artikel som tyvärr missar både tidens allvar och folkets behov. Den vilar på historiska misstolkningar, gamla motsättningar och saknar varje form av konkret plan för hur en demokratisk övergång faktiskt ska ske. Därför behöver vissa saker klargöras.

Iran står vid ett historiskt vägskäl. För första gången på decennier finns en verklig möjlighet att avsluta den islamiska regimens tyranni och bygga ett fritt, demokratiskt och inkluderande Iran. Mitt i detta avgörande ögonblick väljer dock vissa inom exiloppositionen att komma med personangrepp mot prins Reza Pahlavi istället för att diskutera konkreta vägar framåt. Det är ett destruktivt vägval som bara gynnar regimen.

En tydlig plan – inte tomma ord

Till skillnad från många andra har prinsen presenterat en offentlig och konkret plan för en fredlig övergång. Denna plan vilar på tre grundläggande principer:

1. Irans territoriella integritet – Nej till separatism och splittring.
   
   
2. Individuella friheter och jämlikhet för alla medborgare – Oavsett kön, tro eller etnicitet.
   
   
3. Separation mellan religion och stat – Ingen teokrati, utan sekulär demokrati.
   
   

Prinsen har dessutom tagit initiativ till att samla över 40 olika grupper och minoriteter till ett nationellt enhetsmöte där syftet är att tillsammans forma en gemensam färdplan för övergången och landets återuppbyggnad.

Ekonomisk återuppbyggnad med realistiska steg

Prinsen presenterar inte bara visioner – han har även lanserat Iran Prosperity Plan (IPP), en realistisk ekonomisk färdplan som omfattar:

1. En nödfas under de första 4–6 månaderna
2. En stabiliseringsfas på 18–24 månader
3. En långsiktig normaliseringsfas med internationella investeringar och återintegrering i världsmarknaden
   
   

Parallellt håller ett expertteam på att färdigställa en plan för de första 100 dagarna efter regimens fall – något som hittills saknas hos oppositionens andra aktörer.

Ledarskap utan maktbegär

Prinsen har visat att han är villig att leda men inte härska. Han har öppnat direkta kanaler till Irans väpnade styrkor och säkerhetstjänster, där närmare 20 000 individer redan uttryckt stöd för hans vision. Han har gång på gång deklarerat att han inte söker permanent makt – hans roll är att tjäna det iranska folket fram till fria val.

Förändring kommer att ta tid – och det måste vi förstå

Det är viktigt att förstå det iranska folkets perspektiv. Efter mer än fyra decennier under den islamiska regimens lögner och manipulationer är många skeptiska till att ta till gatorna utan en tydlig garanti för verklig förändring. Falska oppositionsrörelser, både reformister inom regimen och vänsterliberala eller neomarxist-ateistiska grupper utifrån, har upprepade gånger lurat ut studenter och unga under falska premisser, ofta för egen vinning. Resultatet har varje gång blivit fler avrättningar, tortyr, politiska fångar och ett krossat hopp om förändring.

SE ÄVEN: Khoshnood: Därför är Pahlavi nyckel till fred i Iran

Många av de studenter som en gång protesterade har nu egna barn, som också har blivit bedragna av samma krafter. Folket har lärt sig att överleva, att anpassa sig och att leva utan hopp om ett fritt Iran. De håller fast vid det lilla de har – ett liv som, även om det inte är fritt, ger dem viss kontroll. Rädslan för att förlora även detta, utan att något meningsfullt uppnås, är den främsta anledningen till att folket inte går ut på gatorna trots regimens försvagning efter Israels attacker.

Att tolka iraniernas passivitet som stöd för eller motstånd mot prinsen visar på en bristande förståelse för samhällets mentalitet. Folket befinner sig i ett limbo de inte själva kan bryta. Vad de behöver är en ledare som brinner för landet, är pragmatisk, har en tydlig plan, behärskar diplomati, är internationellt respekterad och kan förhandla med stormakter samt ena både inhemska och internationella krafter.

För dem som anser att prinsen inte är rätt person att leda: vad hindrar er från att bidra med er expertis under övergångsfasen och sedan, i ett fritt val, låta folket avgöra vem som är mest lämpad? Om ni tror er ha bättre idéer, visa det i handling – inte i pajkastning. Splittring och personangrepp gynnar bara en aktör: den islamiska regimen som i över fyra decennier har överlevt just genom att spela ut oppositionen mot sig själv.

Det är dags att sluta gräva i gamla kontroverser och historiska oförrätter som ingen ung iranier längre relaterar till. Få bryr sig idag om bråket mellan Mossadegh och shahen för över 70 år sedan. Många unga vet knappt vem Mossadegh var, andra ser honom som en del av den politiska naivitet som gjorde det möjligt för mullorna att ta makten från början. Oavsett var man står i den debatten är det en fullständigt irrelevant diskussion i dagens Iran.

Det är ännu mer meningslöst att använda dessa föråldrade narrativ som argument i den svenska offentligheten. Vad som är relevant för Sverige, för EU och för hela den demokratiska världen är att Iran befrias från islamism, terrorism och hot – både mot sitt eget folk och mot omvärlden. Prinsen har i detta arbete visat sig vara den mest samlande och konstruktiva kraften vi har just nu.

Så istället för att fastna i nostalgi över förlorade sovjetstödda rörelser eller jaga historisk hämnd, låt oss ta chansen att faktiskt bidra med något vettigt för Irans framtid. Delta, samarbeta och bygg – eller åtminstone låt bli att sabotera

Iran behöver en enande ledare, en genomtänkt plan och mod att agera – men också tålamod att låta den demokratiska processen ta den tid som krävs för att slå rot. Vi får inte kasta bort denna historiska chans genom splittring och kortsiktiga agendor.

Hanna Tehrani

Läkare och SD-ledamot i Göteborgs hbtq-råd