Vissa sångfåglar har dialekter och lär sig delvis hur de ska sjunga genom att lyssna på andra fåglar. De kan även ibland imitera andra arter, och papegojor kan som bekant ”prata” genom att härma människor.

Men liknande beteende är i det närmaste okända hos andfåglar, trots att tama ankor och gäss sedan länge levt nära människan. Om de var vanligt förekommande så borde med andra ord sådana beteende ha observerats.

Bland andfåglar är den australiensiska bisamanden (Biziura lobata) något av en avvikare, genetiskt, utseende- och beteendemässigt. Till exempel så kan dominanta hanar avge en skarp lukt och storleksskillnaderna mellan könen är ovanligt stora. Hanarna kan bli upp till tre gånger så stora som honorna. Eftersom hanarna kan vara aggressiva så hålls dessa fåglar sällan i fångenskap.

En analys av ett antal inspelningar av två bisamandhanar från 1987 och 2000 som publicerats i den vetenskapliga tidskriften Philosophical Transactions of the Royal Society B hävdar att bisamänder kan vokalisera ljud från omgivningen.

En hane vid namn ”Ripper” som var uppfödd i fångenskap vid ett naturreservat utan tidig kontakt med andra bisamänder införlivade ljud från sin uppväxtmiljö i sin uppvisningsritual. I en inspelning från 1987 kan man höra hur han imiterar en dörr som öppnas och stängs, mumlar och gör en uppsättning läten som låter som ”you bloody foo[l]”.

Den andra studerade hanen införlivade i stället en annan andarts kvackande i sin uppvisningsritual. I artikeln namnges även två uppgiftslämnare i Storbritannien som observerat, men inte dokumenterat, att bisamänder imiterar ljud från omgivningen.

Den som vill bilda sig en egen uppfattning om ”Ripper” den ”talande” anden kan klicka här för att lyssna på inspelningarna.

Läs även: Studie: Pilgrimsfalkens ”mustasch” skyddar mot solljus

Läs även: ”Hush, little baby”: Även främmande vaggvisor lugnar