Redan på 90-talet var Mauricio Rojas en omstridd debattör i frågor rörande invandring och integration. Han var kritisk till den förda politiken på området, och talade och skrev mycket om Sveriges höga migration och vad den skulle leda till.

”Inget land kan gå igenom en sådan omvälvande förändring utan smärtsamma konflikter. Att många i Sverige har trott någonting annat talar om en märklig aningslöshet som bara kan förklaras med hänvisning till landets säregna historia”, skrev han i sin bok I ensamhetens labyrint (1993).

För sitt engagemang fick Rojas betala ett högt pris. Han blev kallad för främlingsfientlig, i valrörelsen 2006 behövde leva under Säposkydd, och ungdomsförbundet i hans eget parti – dåvarande Folkpartiet – krävde hans avgång.

När alliansregeringens integrationsminister Nyamko Sabuni föreslog att Rojas skulle leda en utredning kring mottagningssystemet var det centerledaren Maud Olofsson som satte sig på tvären. Rojas skulle inte vara i närheten av frågor kopplade till invandring, enligt Olofsson.

Frustrerad med sig själv

Idag är det däremot få ledande politiker i Sverige som skulle anse att Rojas dåvarande utspel är kontroversiella.

När Bulletin frågar om han känner någon bitterhet eller frustration inför detta svarar han:

– Om det är någon frustration så är det med mig själv. För jag lyckades inte förmedla de här sakerna på ett sätt så att de kunde bli lite mer accepterade. I politiken är det inte så viktigt att ha rätt utan att få rätt, och det fick jag inte.

Vad kunde du ha gjort annorlunda?

– Det är en väldigt svår fråga. Jag bröt antagligen mot vissa kulturella regler i Sverige. Lite jantelagen och sådant, säger Rojas och fortsätter:

– Det fanns då en ovilja att ta till sig allt det som var en kritik eller funderingar kring hur utvecklingen gick. Det fanns många tecken på att det gick väldigt fel. Redan på 90-talet skrev jag en hel del om det.

”Fanns en väldigt repressiv hållning”

Rojas tror att den tidens politiska elit insåg att det fanns ett utbrett motstånd inom befolkningen mot den förda invandringspolitiken. En kritik som man inte ville legitimera.

– Det fanns en väldigt repressiv hållning gentemot dem som uttryckte andra åsikter. Man stämplade dem med ord som ”rasist” och mycket annat, på ett sätt som var väldigt kontraproduktivt. För det var inte alls rasistiska människor, utan det var ganska begripliga frågor från människor som tyckte att det här var fel.

2008 lämnade Mauricio Rojas Sverige. Han tror att det är mycket på grund av det och att han sysselsatte sig med flera andra saker som gjorde att han inte ”grävde ner sig i bitterheten” över hur han blev behandlad. 2018 till exempel var han – om än under en mycket kort tid – kulturminister i ursprungslandet Chile.

Pandemiåret 2020 återvände Rojas till Sverige. Trots att han tidigt var ute och varnade för utvecklingen förvånades även han över vad Sverige hade blivit; ett land där sprängdåd, skjutningar, gangstervåld och upplopp blivit en del av vardagen.

– Inte ens i mina mardrömmar hade det gått så illa som det hade gått.

Bok med partikamrat

Idag är Mauricio Rojas aktuell med boken Separatismen i Sverige (2023, Timbro förlag) där han står som redaktör tillsammans med partikamraten och riksdagsledamoten Robert Hannah (L).

Med separatism avser redaktörerna inte det som begreppet vanligtvis handlar om, det vill säga en rörelse eller en region som vill bryta med det egna landet och eftersträvar självständighet (till exempel Katalonien i Spanien eller Skottland i Storbritannien).

Begreppet är istället hämtat från Frankrikes president Emmanuel Macron, som i ett tal den 2 oktober 2020 varnade för de politiska krafter som ville skapa en separat samhällsstruktur som strider mot republikens värderingar samt separata lagar som står över landets.

– Krafter och rörelser som vill skapa enklaver, parallellsamhällen eller mikrosamhällen där det råder helt andra maktstrukturer, definierar Rojas begreppet.

Islamismen – den farligaste separatismen

Exempel på separatism som tas upp i boken är islamismen, gängkriminaliteten, klanväldet och hederskulturen. De skribenter som – utöver redaktörerna – har bidragit med egna kapitel är bland andra terrorforskaren Magnus Ranstorp, journalisten Sofie Löwenmark samt författaren och Bulletin-krönikören Per Brinkemo.

Macron syftade i sitt tal framför allt på den islamistiska separatismen, enligt honom ”ett medvetet politisk-religiöst projekt som konkretiseras genom upprepade avsteg från republikens värdegrund, som ofta resulterar i bildande av ett motsamhälle.”

Rojas menar att det är islamismen som är den mest systemhotande formen av separatism i Sverige idag.

– Därför att det är ett helt projekt om samhället, livet och allt möjligt med enorma resurser och stora länder som finansierar det här, säger Rojas.

Rent ideologiskt menar Rojas att det dessutom finns ett starkare fundament för islamismen än de andra formerna av separatism som nämns i boken.

L-ledamoten liknar den separatistiska företeelsen vid ett isberg, där toppen av isberget är det som oftast är i fokus.

– Det intressanta, som boken lyfter fram, är det som finns under den synliga ytan. Den stora massan av allt från dagmammor och koranskolor till klanerna. Det handlar om parallella samhällen, inte bara om individer som gör hemska saker.

– Vi har inte förstått hur stort det här är. Vi har enbart uppmärksammat det mest spektakulära och akuta.

”Inkluderingsextremism”

Den andre redaktören Robert Hannah (L) skriver i sitt kapitel om två fenomen som han menar har banat vägen för separatismen i Sverige – inkluderingsextremism och privatiseringsextremism.

Inluderingsextremism beskriver Hannah som en överdriven vilja hos vissa partier att öka mångfalden inom de egna leden. En företeelse som han menar har hjälpt personer med radikalt annorlunda värderingar att genomföra en sorts entrism i partierna.

– Man kan säga ”mångfaldspanik”, men i praktiken är det samma sak. Alltså att vissa politiska partier har varit extremt naiva och velat driva en linje om att alla människor som kommer hit är goda och vill väl. Det ser vi tydligt nu när det finns människor som skanderar att judar ska mördas efter Hamas terroristattacker, säger Hannah till Bulletin.

Som exempel tar han upp hur Mikail Yüksel, innan han bildade Partiet Nyans, inför riksdagsvalet 2018 lyckades bli partiets toppkandidat i Göteborg. Detta trots hans bakgrund i den högerextrema turkiska organisationen Grå Vargarna.

Socialdemokraternas Jamal El-Haj, som gång på gång uppdagats ha samrören med Hamas-kopplade personer, är ett annat exempel.

– Det är självklart så att man har haft dubbla måttstockar gentemot människor baserat på etnicitet.

”Privatiseringsextremism”

Med begreppet privatiseringsextremism avser Hannah de regelverk som gjort det möjligt för exempelvis islamister att driva skolor.

– Jag är för privatiseringar, men jag är inte för att vem som helst ska få ersätta välfärden eller utföra välfärden, säger Hannah.

Tillsammans med ”mångfaldspaniken” menar Hannah att regelverket kring privatiseringar inom välfärden har utgjort en cocktail som gynnat separatister.

– Medan vänstern har gett det största moraliska stödet så har i praktiken borgerligheten gett dem infrastrukturen genom sin privatiseringsextremism.

Har du sett något av de här problemen i ditt eget parti?

– Det finns i alla partier, självklart, sådana tendenser. Det finns inget parti i Sverige som är fritt från det här. Men i praktiken är det så att människor med Mikail Yüksels bakgrund hade aldrig lyckats i Liberalerna. Alla partier utsätts för försök till infiltration, men vissa partier har varit duktigare än andra på att hitta dem.

Hannah säger att de forskare vars arbete han har tagit del av menar att L och KD är de riksdagspartier som har varit minst infiltrerade av människor med andra åsikter.

– Men det köper jag inte riktigt, utan jag tror att alla är det. Däremot har Liberalerna en stor grund i att man inte tillräckligt tydligt och tidigt insåg att välfärden utnyttjas av separatister.

Kritiserar partistyrelsens beslut om slöja

I bokens avslutande kapitel presenterar Rojas och Hannah ett tolvpunktsprogram för att få bukt med separatismen i Sverige.

En av punkterna är att likt Frankrike införa en separatismlag – en ”samlad lagstiftning med specifika brottskategorier för separatistisk verksamhet”.

En annan är att införa slöjförbud i skolan upp till tolv års ålder. Robert Hannah har även han tidigare uttalat sig i den frågan och i en intervju med Nyheter Idag kallar han slöjan för en ”mobil Berlinmur” för unga flickor.

Övriga Tidöpartier är för att utreda ett slöjförbud i skolan och skulle Liberalerna instämma så finns det en riksdagsmajoritet för det.

Liberalernas partistyrelse tycker emellertid annorlunda och inför landsmötet den 17-19 november har man meddelat att man säger nej till att utreda ett slöjförbud i förskolan och grundskolans lägre årskurser, rapporterar Sveriges Radio. Enligt partisekreteraren Gulan Avci skulle en sådan åtgärd riskera att få motsatt effekt.

Mauricio Rojas håller inte med.

– Om vi tänker på alla de reaktioner och det motstånd som våra förslag kan ge upphov till, då kan vi lägga av helt enkelt, säger han och fortsätter:

– Vi måste markera att samhället inte är berett att förhandla om allt möjligt. Att det finns grundläggande regler och värderingar som vi ska strida för. Vi kan inte acceptera en sexualisering av 7–8-åriga flickor. Varför gör vi så mot en flicka som är 7–8 år? Varför tillåter vi apartheid, som egentligen slöjan innebär?

Även om förslaget skulle få motsatt effekt, som Avci hävdar, är ett förbud rätt väg att gå enligt Rojas. Han menar Sverige har accepterat alldeles för mycket och att det dags att ta konflikterna.

– Kanske inte alla på en gång, men vissa konflikter måste man ta. Vi behöver dra några röda linjer och bekämpa med kraft allt det som inskränker människornas, och inte minst unga kvinnors, frihet.

Läs även: Brinkemo möter Mauricio Rojas: Viktigt börja samtala med SD före valet