Tänk dig, för ett ögonblick, att du lever i en perfekt värld. Posten kommer varje dag. Elen strömmar utan avbrott. Tågen går punktligt och törs också stanna i Kumla.

Låter bra, va?

Inte om du är politiker.

En politiker strävar efter att bli vald. För att bli vald lovar man att undanröja hinder. Finns det inga hinder – måste man konstruera dem. 

En politiker kan knappast gå till val på löftet om att inte göra nånting. Den legendariske tyske kanslern Konrad Adenauer (1876-1967) kampanjade visserligen under parollen ”Keine Experimente”, men det löftet gällde då att fortsätta på den inslagna vägen med social marknadsekonomi, som varit så lyckosamt efter kriget. Adenauer lovade aldrig att han skulle vara helt passiv. Han lovade mer av det som fungerar.

Politiken lever således på löftet om reformer. Det leder till reformer även där sådana inte behövs, eller rentav vore skadliga.

Problemskapandets verktyg är många. Påstår man tillräckligt ihärdigt att ett förhållande utgör ett problem, kommer till slut fler att tycka det. Och då har man ett problem att åtgärda. En annan metod är att, medvetet eller omedvetet, åtgärda något som inte behöver eller kan åtgärdas, så att det i stället går sönder. 

Dessa grundläggande mekanismer är giltiga också i en icke perfekt värld.

För vi lever ju inte i en perfekt värld. Det finns reella problem. Posten kommer inte. Man kan bara dammsuga vissa tider på dygnet på grund av elbrist. Tågen törs inte stanna i Kumla.

Men det finns fler politiker än det finns problem. Ingen kan riktigt säga hur många. När journalisten Anders Isaksson (1943-2009) skrev Den politiska adeln (Bonniers, 2006) beräknade han antalet politiker till 35 000. Inte ens en seriekränkt intersektionell rättshaverist kan lista så många problem.

Läs också: Hur löser vi slutförvaret av Miljöpartiet?

Det uppstår således konkurrens om de reella problemen. Mindre lämpade politikerämnen trängs därvid undan från den faktiska problemlösningen och gör i stället karriär på hittepå-problemen.

Resurser ämnade för faktisk problemlösning åderlåts, och slussas i stället till konstruerad offentlig verksamhet. Det förekommer förstås lokala variationer, men grundstrukturen är liknande i varje kommun. I Stockholm, där jag bor, har vi numera genusneutrala trafikljus, offentligfinansierade klotterväggar och kommunala lånecyklar. Samtidigt har vi flest gängmord och sprängdåd i Europa.

Den senaste politiska åtgärden att drabba Stockholm gäller Bromma, på bekvämt cykelavstånd från stadens centrum. Där ligger sedan 1936 en fullt fungerande flygplats. En knutpunkt för mänskliga möten och handel för generationer av svenskar.

Det säger sig självt, att något som tillåts existera så länge till slut kommer att identifieras som ett problem av karriärlystna politiker.

Läs också: Nu har det blivit dags för den miljöpartistiska pyramiden

Åtgärden för dagen, mot problemet att det existerar en fullt fungerande flygplats, är avveckling. Men hav tröst. Avveckling tar tid. Vi hinner byta styre både i kommun och regering innan planerna har förverkligats. 

Då kommer vi att få se nya åtgärder för Bromma, fast då från andra hållet. Att bara låta något finnas är inte ett gångbart politiskt alternativ.

Som USA:s förre president Ronald Reagan (1911-2004) sammanfattade politikens uppgift: ”If it moves, tax it. If it keeps moving, regulate it. And if it stops moving, subsidize it.”