Detta är den tredje av en serie artiklar om islam är i Bulletin. Den första hade titeln Islam vs islamism: En vilseledande uppdelning, och den andra hade titeln Islamism – islams lydiga och trogna dotter.

Jag förväntade mig att vissa skribenter skulle insistera på en ståndpunkt som står i fullständig konflikt med den begreppsliga och analytiska dissektionen av termen “islamism”, enligt en kunskapsmässig grund som bekräftas av texter, berättelser och historiska traditioner.

Jag hade i dessa två artiklar presenterat ett stort antal exempel och modeller som formar intellekt, medvetande, praxis och beteenden hos varje muslim som följer sin religions läror.

Min förväntan visade sig vara korrekt. Jag läste faktiskt märkliga teorier som inte bygger på någon sammanhängande analytisk logik, utan som ignorerar den begreppsliga struktur som presenterades i de två föregående artiklarna, och som behandlar begreppet som om det vore reducerbart eller separerbart på ett förenklat sätt som inte speglar dess verkliga komplexitet.

För dessa gäller filosofen John Stuart Mills berömda uttalande: ”He who knows only his own side of the case knows little of that.”

Detta citat sammanfattar exakt tillståndet hos den som tror att en enda vinkel av en fråga räcker för att förstå helheten, medan han i själva verket bara känner till en mycket begränsad del av dess sammansatta struktur.

Det är viktigt att klargöra att problemet inte enbart handlar om meningsskiljaktigheter, utan om själva konstruktionen av begreppen. “Islam” och “islamism” behandlas ofta som två helt separata enheter, trots att den begreppsliga, sociologiska och historiska analysen visar på djupare strukturella samband än en sådan skarp uppdelning. De “smälter in i varandra”.

Islam, i sin helhetsstruktur, reduceras inte till enbart en individuell andlig upplevelse, utan presenteras inom sin textuella och historiska struktur som ett omfattande ramverk för tro, tillbedjan, moral och sociala relationer, grundat i Koranen och traditionen, och syftande till att reglera människans relation till Gud och samhället inom en sammanhängande normativ modell.

Ur detta perspektiv kan det som i islamisk litteratur kallas “sharia” förstås som det normativa referensramverk som översätter denna helhetsvision till ett beteendemässigt och rättsligt system.

Följaktligen innebär varje försök att skapa en absolut motsättning mellan detta ramverk och andra rättsliga eller värdemässiga system att individen ställs inför en konflikt mellan olika referensramar, vilket kan leda till en form av intern splittring på ett värdemässigt och normativt plan, eller det som kan kallas “alienation”, en form av förvirring mellan individen och dess inre struktur och alla aspekter av dess värdesystem.

“Självalienation” förstås här som ett tillstånd av intern splittring eller förfrämligande, där individen antar en “intern konstitution” hämtad från ett övergripande normativt system, vilket blir en styrande referens för handling, moralisk bedömning och beslutsfattande.

I detta fall ses religionen inte bara som en uppsättning separata rituella handlingar, utan som ett sammanhängande normativt system som definierar individens uppfattning om rätt och fel, plikt och förbjudet, både på medvetande- och beteendenivå.

Följaktligen skapar varje fundamental konflikt mellan denna “inre konstitution” och andra rättsliga, sociala eller värdemässiga system ett konstant tillstånd av kognitiv och beteendemässig spänning, vilket kan förstås som en form av intern alienation eller en konflikt mellan överlappande normativa referenssystem inom samma mänskliga individ.

Baserat på allt ovanstående är det tydligt att de mer precisa läsningarna av islam inte enbart kan reduceras till en politisk beskrivning under termen “islamism”, utan snarare måste förstås som en omfattande tolkning av texterna som, utan omsvep, presenterar en helhetsvision av världen baserad på centrala begrepp såsom takfir, jihad, islamisering och sharians överhöghet, som leder mot en teleologisk vision av en enhetlig social och politisk modell för “återupprättandet av det islamiska kalifatet” (något jag tidigare har sagt flera gånger och som förtjänar upprepning).

Inom detta ramverk kan denna typ av intellektuella konstruktion förstås som en form som kan placeras inom det som i filosofisk och politisk analys kallas “totalitär ideologi”, där inget utrymme lämnas för pluralism i referenssystem eller autonomi i den normativa strukturen, utan där olika livsområden integreras i ett enda tolkande system.

Faran med sådana ideologiska strukturer ligger i deras tendens att omvandla tolkning till absolut norm, normen till ett allomfattande system, och systemet till en slutgiltig referens som inte tillåter pluralism eller motsägelse.

Avslutningsvis: hanteringen av sådana intellektuella strukturer bör inte ske genom känslomässig reaktion eller förenkling, utan genom djup kritisk förståelse och epistemologiska analysverktyg. Vi står inför en verklighet som är synlig framför våra ögon: den europeiska civilisationen är i verklig fara, och det är självklart att vår uppgift är att täppa till de luckor som hotar dess sammanhållning, inte att öppna dem.