Under sitt nästan hundraåriga liv hann prosaisten, essäisten och kärnfysikern Ernesto Sabato (1911 – 2011) med att publicera tre romaner. Att det inte blev fler beror på att Sabato är en av litteraturhistoriens strängaste perfektionister. In i det sista vägrade han att lämna något litterärt medelmåttigt efter sig.

Förlaget Modernista har nu tagit det imponerande initiativet att publicera Sabatos tre romaner, allt annat än prov på medelmåttighet, i en och samma volym med titeln Argentinas galenskap: de tre romanerna – Tunneln; Om hjältar & gravar; Abaddon, utplånaren. För de magnifika översättningarna till svenska står Martin Rogberg, Peter Landelius och Annika Erntsson.

Lite vårdslöst brukar många säga att Sabatos romaner genremässigt tillhör den magiska realismen. Men glöm att du kan hitta något som liknar en text av Gabriel Garcia Márquez. I Sabatos romaner finner du nämligen i det som berättas aldrig något som är direkt riktat att verka mänskligt förlösande och hoppingivande.

I Sabatos litterära universum dras man inte sällan ner i det allra mörkaste i det mänskliga psyket. Detta gäller inte minst debuten Tunneln (1948). Denna förstapersonberättade kortroman har inte mycket av magisk realism över sig. Snarare ligger romanen både genremässigt och i sin mästerlighet närmre den existentialistiska romanen. Den läses också främst för att den är så obarmhärtigt psykologiskt välskriven.

Läs även: En bok är en bok, en ljudbok en ljudbok

Berättaren i Tunneln är den plågade och världsfrånvände konstnären Juan Pablo Castle, och romanen handlar om hans komplexa förhållande med en gift kvinna vid namn Maria Iribarne Hunter. Castle får först syn på Maria på ett av sina vernissage, när hon tittar på en av hans målningar. Vid åsynen av detta väcks ett hopp hos Castle att Maria är någon som verkligen kan förstå hans konst på djupet. På detta vis, föreställer sig Castle, är hon också någon som kan skåda in i hans själ.

Castle lyckas, trots sin sociala tafatthet, så småningom få ihop det med Maria. Hans paranoia och svartsjuka, båda återspeglingar av hans djupt inrotade och patologiska misstänksamhet mot den mänskliga naturen, ska dock snart bryta ner förhållandet. Paranoian och svartsjukan leder Castle till slut att knivmörda Maria.

Direkt efter mordet uppsöker Castle den blinde Allende som är Marias man. Castle anklagar ironiskt nog Allende för att ha varit den som tagit Maria ifrån honom. I tumultet som uppstår förklarar den fysiskt blinde Allende för den mellanmänskligt blinde Castle att Maria inte bedragit Castle. Tvärtom är det ju hanrejen Allende som är bedragen. Allende förklarar också för Castle att Maria var på djupet förälskad i Castle. Efter att ha besökt Allende lämnar Castle frivilligt över sig till polisen.

Sabato är genomgående i sitt författarskap inspirerad av Dostojevskij. Men, eller kanske just på grund av det, har Sabato med karaktären Castle lyckats skapa ett slags motsatsfigur till Raskolnikov. Den utblottade studenten Raskolnikov tror i sin blinda nihilistiska övertygelse att han kyligt och utan samvetskval kan begå ett rånmord på en osympatisk pantlånerska. I stället går det dock upp för Raskolnikov efter mordet att han har en själ genom de starka och uppslukande samvetskval han drabbas av.

Castle å andra sidan är en karaktär som tror att han i Maria funnit en själsfrände som kan se in i hans själ. Men Castles själ, om det finns något sådant som en själ, är bortvänd, som en tunnel där inget mänskligt ljus kan tränga in eller siktas.

I fängelset visar Castle heller inga särskilda samvetskval. Eller som han själv insiktsfullt om sin egen mänskliga brist uttrycker det: ”som en gäspande avgrund”. Få är så pass mänskligt inkrökta som karaktären Castle, men Tunneln med sin extrema karaktärsskildring ställer ytterst närgånget många existentiella frågor på sin spets.

Sabatos andra roman, Om hjältar & gravar (1961), är egentligen det enda av hans romaner som tillnärmelsevis skulle kunna genrebestämmas som magisk realism. Centralt i romanen står en förälskelse mellan de tonåriga ungdomarna Martin och Alexandra. Alexandra tillhör en av de sista i en gammal oligarkfamilj. Med denna familj bor hon i en gammal förfallen herrgård. Denna förfallna herrgård är beläggen mitt i ett lika förfallet område som en gång i tiden varit ett av Buenos Aires mest fashionabla.

Läs även: Dostojevskij och spelberoendets mörka psykologi

Till herrgården tar Alexandra med Martin. I huset lever en minst sagt burlesk samling existenser, bland annat Alexandras far, den tyranniske och paranoide Fernando Vidal Odal. Fernandos paranoia består i en besatt misstänksamhet mot blinda människor som han tror konspirerar om att ta över världsherraväldet.

Fernandos konspirationsteori leder honom ut på Buenos Aires gator där han spionerar och förföljer blinda ända ned i underjorden. I karaktären Fernando och hans paranoida konspirationsteori är det lätt att se paralleller till Castle i Tunneln. Skildringen av Fernando och hans paranoida konspirationsteori kan också tolkas som en svart parodi över antisemitismens skeva världsuppfattning. Den förfallna herrgården och familjen kan i sin tur läsas som en allegori över Argentinas mörka och döende koloniala arv, och den ovissa och kaosartade framtid detta arv vid tiden syntes gå till mötes.

Som romanbygge har Om hjältar & gravar en labyrintisk berättarstruktur. Romanen bjuder ändå på lika hejdlöst medryckande som hallucinatorisk läsning. Som kärnfysiker var Sabato också väl förtrogen med logiken. Det finns därför alltid i hans romaner en tydlig logik att hålla fast i, hur underligt och kaotiskt det som händer i dem än ter sig. Om hjältar & gravar är inte bara Sabatos magnum opus, utan också ett av de absolut främsta sydamerikanska bidragen till den moderna klassiska världslitteraturen.

Sabatos sista roman, Abaddon, utplånaren (1974), är hans svagaste. Eller roman och roman. Abaddon, utplånaren är mer att läsa som ett slags litterärt allkonstverk där prosa får samsas med lyrik, essäistisk, litteraturkritik, filosofiska analyser och självbiografiskt berättande.

Det som den manliga berättaren i Abaddon, utplånare behandlar är både det sammanbrott som drabbade Argentina under 1970-talet och 1900-talets värsta mänskliga katastrofer, såsom atombomben över Hiroshima och Vietnamkriget. Undergångsstämningen i Abaddon, utplånaren är tätt, och boken skänker i sitt bildade och historiska blickfång eftertänksamhet. Abaddon, utplånaren är dock en ytterst fragmentarisk bok. I långa stycken är boken en ofärdig skapelse. Bokens största styrka ligger i att den skänker stor nyfikenhet i att gå vidare och utforska Sabatos mer renodlade essäistik.

Tommy Gunnarsson