I en debattartikel i DN och senare i en tevesänd partiledardebatt tar Magdalena Andersson i för kung och fosterland och för allt vad tygen håller, och såväl anklagelser som invektiv haglar över den sittande regeringen. Men den tidigare statsministerns absurda överdrifter är ett tecken på desperation, och att S sjunger på näst sista versen, skriver Torsten Sandström.
Den 7 maj lät DN sin favoritpolitiker komma till tals på debattsidan. Alltså inte Liberalernas partiledare ledare förstås, utan den tidigare statsministern Magdalena Andersson. Detta under den något dramatiska rubriken ”SD:s högerregim hotar grunderna i vår demokrati”.
Läs även: von Seth: Magdalena Andersson är Sveriges Donald Trump
Artikeln är inte otippat ett frontalangrepp på SD – och därmed den moderatledda regeringen. SD beskrivs som ondskans bastion, ett skräckens parti som styr och ställer i Sverige. Även om jag själv inte röstar på SD så måste jag reagera på de fundamentala överdrifter som Andersson presterar. Hon hoppar på ett parti som inte ens sitter i regeringen utan enbart utövar viss makt från baksätet via Tidöavtalet.
SD agerar således närmast som partierna V, Mp och C gjorde under Anderssons tid i vid regeringsmakten. Då var avtalssamverkan i riksdagen något bra för landet. Nu är den däremot ett hot mot demokratin. Anderssons syfte är förstås enbart att åstadkomma splittring och få borgerliga väljare att rösta på Ssocialdemokraterna nästa vända vid valurnorna.
Tyvärr erkänner hon inte att hon talar för sin svårt sjuka mor, det vill säga ett socialdemokratisk parti som i åtta år regerat landet med förödande verkningar. Det goda är dock att hennes partis väg tillbaka till makten tycks alltmer blockerad. Vänstern går tillbaka. Och om nuvarande ungdomsgeneration röstar som skedde ifjolårets skolval så blir det bara omkring 40 procent osäkra vänsterröster i framtiden.
Det vet naturligtvis S-partiet och därför använder man desperat metoden att smutskasta sin främsta konkurrent i form av SD. Vid förra söndagens partiledardebatt i SVT fortsatte hon på utfrysningens väg varvid de fyras gäng bemötte Åkesson med brutala hånflin i stället för en rimligt anständig och neutral debattstil.
Läs även: Ahmed: Magdalena Andersson ljuger hejdlöst
Hennes ord i den debattartikel jag nyss nämnts innebär en grov överdrift som går bortom all sans och måtta. Så här skriver hon:
Det är någonting fundamentalt som står på spel de kommande åren. Vårt lands själ. Vilka vi är här hemma, och i omvärldens ögon. Det Sverige som vi älskar och är stolta över. Där demokrati och tillit frodas. Och där människor möts för att samtala, debattera och utveckla vårt gemensamma samhälle.
Uppenbarligen menar hon att Socialdemokraterna representerar det goda gemensamma samhällets själ och att socialdemokratin ständigt agerar propert. En märklig synpunkt. Hennes grova smutskastning av SD för att försöka vinna väljare är helt enkelt oanständig. Vad hennes parti vill politiskt sett mörkas, medan mängder av ostyrkta invektiv slungas mot SD, regeringen och Tidöavtalet.
Anderson agerar således inte som en politisk tänkare, utan som en brutal politisk hantlangare. Statsminister Kristersson yttrande i tevedebatten bekräftar i stort min åsikt om Andersson, om än på det balanserade vis som tillkommer en statsman.
Det är alltså Andersson själv som hotar svensk demokrati och det öppna samtalet. Hon respekterar inte rösterna från 20 procent av väljarkåren. Hennes bild av Sverige är så förvrängd att den enbart kan förklaras av missmod och desperation. Att svensk socialdemokrati är körd är därför min tro och åtminstone min förhoppning.
Läs även: Hjort: Magdalena Andersson förklarar krig mot demokratin
