En sidolinje i vänsterns skräckscenario avseende vår planets framtid är narrativet om invasiva arter. Bara själva begreppet visar att det i grunden rör sig om skrämselpolitik och inte vetenskap. Bilden av något otäckt som anfaller människan blir på så vis ett viktigt komplement till delvis obevisade påståenden om uppvärmningens effekter. Skräck föder än mer otäcka bilder och politiska förbud.

Läs även: Lindén: Nu vann även småpartierna

Därför njuter jag i fulla drag över det politiska tumult som enligt SR P1 Morgon (16/8) utbrutit i Polen. Här har en forskare – som sysslar med just invasiva arter – kommit fram till att arten tamkatt art är invasiv. Det verkar vara en högst rimlig slutsats för den som tagit kineseriet avseende invasiva arter på allvar. Tama katter som art har sedan flera tusen år utbrett sig över Polen – och tidigare även över andra delar av världen – genom människans försorg. Därför åsätts de närapå dödskallestämpel i den politiskt korrekta miljöforskningens register i Polen.

Anledningen till att jag njuter är att polska kattägare självfallet blivit så tvärförbannade att forskaren måste tillägga att han inte vill se katter utrotade, men att de ändå är invasiva och att de dödar 130 miljoner småfåglar i Polen per år. Det som sker visar med största tydlighet att talet om invasiva arter är rent hokus pokus. Det visar också att miljörörelsen är bankrutt på förnuft.

Förstå mig nu rätt. Visst finns det många arter som spridit sig genom människans eller sin egen försorg till nya miljöer där de historiskt inte tidigare funnits. Människan är själv en sådan art. Det är ju i själva verket något högst naturligt att arter breder ut sig respektive konkurreras ut under tusentals år av biologiskt liv på Jorden. Men det blir ovetenskap då invasion kopplas till skräck och utrotning i samhällets och skattebetalarnas regi. En god del av invasionen har varit synnerligen nyttig, som olika sädesslag, grönsaker, frukter, tamdjur, något som inte minst hästar, katter och hundar visar. Därför förefaller definitionen som invasiv vara onödig. Det verkar rimligare att nöja sig med att peka ut arter som är tydligt skadliga för människa och samhälle.

Läs även: Gustavsson: Inför andrahandsval till riksdagen: Slipp bortkastade röster

Men poängen med invasionssnacket är ju att politisera och åstadkomma skräck för att kontrollera människor. Därför finns det starka samhällskrafter som intensivt värnar klassificeringen av arter som invasiva. Politiker och medier yrar om saken så gott som dagligen. För att inte tala om Sveriges hundratusentals byråkrater. Och det svenska Naturvårdsverket – en jättestor statlig byråkrati med tentakler till många andra myndigheter – sysslar på skattebetalarnas bekostnad med det hokus pokus jag nu talar om. Alltså ännu ett av många exempel på samhällsskadlig byråkrati!

Därför måste en synnerligen allvarlig invasiv art pekas ut: den statliga byråkraten. Visst är många administratörer nödvändiga i en modern välfärdsstat. Men i vårt land har de vuxit ut till en landsplåga, som är synnerlige kostsam dessutom. Ett par hundra svenska myndigheter har enbart legitimerande funktioner, alltså att visa att samhället fungerar bra, även om motsatsen gäller och inga nyttiga och viktiga beslut fattas.

Visst är den invasiva byråkraten skapad av människan och till råga på allt genom politiska beslut. Före Gustav Vasas tid var han- eller honbyråkrater sällan synbara i Sverige. Byråkratens ursprung står att finna i länderna kring Medelhavet, förmodligen åtminstone sedan faraonernas, romarnas och Karl den stores tid. I socialdemokratins Sverige har de en tydlig vänsterpolitisk funktion. De ska backa upp partiets politik och indirekt locka väljare. Tyvärr har denna invasiva människoart numera en djup kontroll över det svenska samhället. Detta innebär att de ofta går i socialdemokratins ledband.

Läs även: Lidström: Ett demokratiskt rättsväsende kräver jury

Många av dessa skadliga individer borde nationen upphöra att sysselsätta. Att det i stället ständigt anställs nya byråkrater sammanhänger med att politikerna vill kontrollera folket, så att det går i takt med statsledningens behov. Så var det under antiken. Så är det också idag.