Jag fick en broschyr i brevlådan häromdagen från Centern där det utlovas ”Krafttag för jämställdheten”. Ett av förslagen är ”Att män som slår [underförstått kvinnor] inte ska komma undan.”

Läs även: Sandström: Inslag av naturrätt i svensk rättstolkning skulle vara en bra idé

Vad som här följer är inte avsett som en kritik av Centern som parti, utan som en analys av det faktum att ett sådant förslag antas locka väljare. Detta visar i sin tur på en utbredd okunnighet om principerna för ett väl fungerande rättsväsende och samhälle.

Att ingen man som slår, eller att ingen kvinna som slår, eller att ingen tjuv som stjäl cyklar ska komma undan, kräver att mängder av oskyldiga män och kvinnor döms för misshandel och för cykelstöld. Det existerar här i jordelivet ingen möjlighet att åtala och döma precis varenda en som begår en viss typ av brott, eller något brott överhuvudtaget, utan att mängder, horder av oskyldiga också döms. Det är därför principen om att ”det är bättre att fria än att fälla” gäller i ett fungerande rättsväsende.

Individen står i ett brottsmål ensam gentemot staten. För att individens rättigheter då inte ska förtrampas så måste han få tillgång till bastanta lagliga garantier, garantier som ofta leder till att skyldiga undkommer straff. Den som döms ska ha överbevisats bortom rimligt tvivel. Principen får absolut inte vara att för varje verkligt, eller påstått brott, måste någon dömas.

Okunnigheten hos oss svenska medborgare om rättsväsendets funktion och principer är tyvärr djup. Huvudorsaken är att det sedan länge är i stort sett frikopplat från medborgarna. Det är istället så kallade experter som styr; jurister som sköter själva rättsväsendet och politiker som, på för väljarna oklara vis, ger instruktioner, som lagstiftning, till detta rättsväsende. Huruvida juristerna sedan följer vad politikerna beslutar är också mycket oklart för oss väljare.

Medborgarna i Sverige har, som alla folk, ett ”allmänt rättsmedvetande”. Det är dock länge sedan som detta rättsmedvetande kom till praktiskt uttryck. Dessutom är det synnerligen osäkert om det rör sig om ett ”allmänt rättsmedvetande”, singularis, eller om flera. Inte enbart på grund av den stora invandring som nyligen skett av människor från annorlunda kulturer, utan också därför att vi medborgare inte handgripligen deltar i rättsväsendet.

I Sverige fanns det under medeltiden nämnden, lekmän som var en del av domstolen. I England, senare infört i alla Storbritanniens kolonier, utvecklades nämnden till en jury, personer som lottas fram bland medborgarna, och som endast avgör skuldfrågan. I Sverige blev nämnden istället gradvis dagens system med nämndemän. På 1800-talet var de tolv stycken och personvalda av bönderna. Numera är de endast tre personer som utses av kommunfullmäktige, och som i tingsrätten dömer tillsammans med en domare, med samma tyngd som domaren.

Att kommunfullmäktige utser nämndemän påstås allmänt vara demokratiskt. Men detta är en illusion; få eller ingen väljare röstade 2018 i kommunalvalet utifrån vilka nämndemän som kommunfullmäktige skulle kunna tänkas utse. Knappt någon väljare vet ens vilka nämndemännen är.

Det är absurt att det skulle vara demokratiskt, därför att det parti jag röstade på, på ett för mig som väljare oklart sätt, samråder med andra partier i kommunfullmäktige, partier som jag inte röstade på. Ur detta ska hypotetiskt komma de nämndemän som vi väljare, som knappt vet något om processen, önskade oss. Jämför detta med 1800-talets personval av nämndemän då alla bönder var samlade i sockenstugan.

Att istället lotta fram medborgare till olika uppdrag är inget konstigt; det var så de ursprungliga demokratierna, som den i Aten, fungerade.

Läs även: Dahlman: Rädda vår rättstrygghet från nämndemän

Om Sverige ska återfå ett demokratiskt rättsväsende borde vi framförallt införa ett system med jury, och det i alla domstolar, åtminstone i första instans. För att följa Tocquevilles tänkande är juryn den viktigaste institutionen hos ett fritt folk. Att sitta i en jury är då för det första en plikt, precis som värnplikten var. Den person som sitter i en jury får genom rättegången en grundlig, praktisk utbildning i hur rättsväsendet fungerar. Domaren instruerar juryn i vad den har och inte har att beakta.

Med en jury skulle kanske inte rättvisan, som sådan, varken bli sämre eller bättre här och nu. Effekterna är istället både mer långsiktiga och mer djupgående. Medborgarna blir praktiskt medvetna om vad rättvisan kräver, hur den fungerar, vad den kan och inte kan åstadkomma.

I ett samhälle, där en stor del av medborgarna en eller flera gånger under livet suttit i en jury, utbildas ett informeratallmänt rättsväsende. Medborgarna kommer sedan att som väljare kunna göra mycket bättre val av riksdagsmän som stiftar lagar. Riksdagsmännen måste i sin tur då argumentera mycket bättre kring lagar och rättsväsendet.

Jag läste i Juristtidningen att det görs en del enkäter för att utröna vad det allmänna rättsmedvetandet säger i diverse frågor. Så kan man dock inte gå till väga. Det är en oerhörd skillnad mellan vad man tror sig komma att göra i en hypotetisk situation, och vad man faktiskt gör (avslöjad preferens) när man befinner sig i en viss situation.

Jamen, invänder en vän som är jurist, det svenska folket är numera för oinformerat för att kunna delta i rättsväsendet, vi kan inte återgå till hur det var förr eller införa ett system med en jury. Detta kan inte vara sant. Så pass tafatta och obildbara är vi inte.

Här tänker jag på vad officerare har sagt till nyinryckta beväringar: Du kan fem gånger mer än du tror att du kan, och tio gånger mer än vad din mamma tror att du kan.

Det kan hända att ett system med jury inte skulle fungera så väl i början. Låt gå för det. Kanske domaren i början bör instruera juryn under en dag eller två extra. Kanske detta blir kostsamt, kanske en del domslut blir annat än optimala.

Men vad är alternativet? Det vi ser framför oss utan bland annat jury är att omkring 35 000 yrkesverksamma jurister i Sverige sköter rättsväsendet. Nominellt så ska de ta sina instruktioner från en riksdag, en riksdag vald av väljare som inte begriper mycket alls av hur rättsväsendet fungerar, och som, i exemplet i början, kan lockas till att rösta för att ”ingen ska komma undan”, en ambition som närmast liknar lynchjustis.

De flesta jurister är säkert rättskaffens människor, fyllda av god vilja. Det blir ändå ett kotteri, ordet är i sammanhanget inte alls för starkt, av 35 000 personer, frikopplade från folkviljan, eller åtminstone frikopplade från en informerad folkvilja.

De kommer att, som experter gör på alla områden, driva iväg och skapa sig sitt eget rättsväsende, ett rättsväsende som, i experternas ögon, stiger i aktning om de obildade bönderna, 10 miljoner svenska medborgare, inte förstår eller uppskattar det. Många är redan de som bemötts på ett synnerligen nedlåtande vis av jurister när de använt begreppet ”det allmänna rättsmedvetandet”.

Läs även: DEBATT: Till försvar för nämndemannakåren

Återigen, det är så alla frikopplade expertområden fungerar, nästan oavsett god vilja, något jag diskuterade i en tidigare krönika om forskning. Vi har fått själlös betong inom arkitekturen, som knappt någon förutom arkitekter och kommunalråd uppskattar, modern konst som gemene man förkastar och obskyr forskning på våra högskolor. Ett expertdominerat rättsväsende tar oss ofelbart i liknande riktningar.