Organisationer inom bistånd och klimat har goda syften. Med de bemöts ofta helt okritiskt i media, vilket är orimligt för organisationer som omsätter miljarder och har sina egna, kommersiella, intressen.
Läsaren baxnar kanske över min rubrik. Vad sjutton rör det sig om, tänker hon eller han? Enligt min mening är det fråga om något viktigt som få kritiserar. Alla har förstås hört talas om det militärindustriella komplexet i USA och Sverige, alltså nätverk som sysslar med förmedling (avyttring) av försvarsmateriel till respektive stat. Men det finns även andra viktiga svenska nätverk som är värda att kritiseras.
Jag tänker främst på två typer av organisationer – i allmänhet föreningar eller stiftelser – som i stor industriell skala och med affärsmässiga metoder producerar politisk ideologi. Den ena typen tar sikte på välgörenhet i form av stöd till u-länder. Den andra sprider propaganda om miljö och klimat. Båda varianterna är givetvis lagliga – emellanåt gör de även nytta. Men de får ändå inte gå fria från kritik, enligt min åsikt.
Läs även: ”Det finns inga belägg för att bistånd fungerar”
Mest pengar – det rör sig om miljarder – omsätter en lång rad organisationer som sysslar med att dela ut bistånd till fattiga länder. Det ömmande ändamålet är av största betydelse för den kommersiella framgången. Organisationerna vänder sig nämligen till allmänheten, som man vill samla in pengar från. Vi stöter dagligen på dem i centrum av svenska städer. Där jagar insamlare omkring och försöker binda upp enskilda till månatliga penningbetalningar på tillsvidarebasis.
Det ”goda ändamålet” blir på så vis nödvändigt för framgång. Många av de rörelser jag skriver om har en vidlyftig administrativ apparat som ska försörjas genom dyrbar annonsering, reklamutskick och arvodering av jägare i stadens centrum. Värst är höga löner för ledningen, som framgått av exempelvis skandaler inom Röda Korset. Att alla utgifter kostar stora slantar är uppenbart. Men det biståndsindustriella komplexet vilar på tanken att ändamålet helgar medlen. Det syns i mängden pengar som hanteras av Röda Korset, Rädda Barnen, Diakonia, Amnesty, Läkare utan gränser – för att bara nämna några av sammanlagt femtiotalet organisationer.
Läs även: Lidström: Lägg ner Sida och biståndet så fort som möjligt
Det andra komplexet tillhandahåller – mot betalning – ideologi om miljö och klimat. Jag tänker nu på rörelser som Greenpeace, Naturskyddsföreningen, WWF, Fältbiologerna och många dussin andra liknande rörelser. Det goda ändamålet rör främst skydd av mark och miljö. Mer tveksamt är spridandet av FN:s budskap om en nära förstående klimatkris. Via systematisk skrämsel underlättas en storskalig insamling av pengar, som används för ännu mer propaganda. Även här sker insamlingen i stor skala. Meningen är att försörja mängden anställda – på hel- och deltid – i den ideologiska affärsrörelsen, så att produktionen av ideologi håller grytan kokande.
Många irriterade läsare undrar kanske vad det är som är fel med de organisationer jag nu pekar finger åt. Organisationernas allmänna syften vill jag inte kritisera. Men formerna är provocerande. Att driva kommers i välgörande syfte är enligt min mening problematiskt. Och väl avlönade bossar försörjs i första hand innan pengar delas ut. Vidare är reklambudskapen jobbiga – fulla med skrin om död, svält och elände. Allt för att samla in pengar och försörja ledningen i rader av svällande propagandaorganisationer.
Läs även: Rapport: Svenskt miljardbistånd i Afghanistan har gett svaga resultat
För att verksamheter av det slag jag talar om ska ha framgång måste de göra anspråk på att agera nyttigt och att göra det på sanningens eller vetenskapens grund. Det budskapet missbrukas ofta via överdrivna och ibland helt felaktiga påståenden.
Vidare är det svårt att acceptera hur svenska medier konstant betraktar de organisationer jag nämnt som sanningsvittnen. De beviljas var dag intervjuer i svensk press. Och de statsfinansierade SR/SVT behandlar organisationernas företrädare närmast som heliga forskare. Det som exempelvis Afghanistankommitténs ledare säger om talibanernas behov av stöd behandlas som ett utflöde av vetenskapliga rön (trots att kommitténs personal är helt beroende av olika bidrag från stat och enskilda).
Och vad Naturskyddsföreningen, Greenpeace eller WWF påstår om en nära förestående klimatkris ses som ord från forskarens läppar. Alla uttalanden av nyss nämnt slag är självfallet partsinlagor, som kan vara sanna , men lika gärna motiverade av de berörda organisationernas egna kommersiella intressen.
Det är därför jag talar om dessa nätverk som ideologiproducenter via metoder som närmast kan ses som industriella. Deras verksamhet måste sättas under lupp!
Torsten Sandström
Professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet och upphovsman till Anti-PK-bloggen.