I dessa dagar har den svenska regeringen börjat transportera hem palestinier från Gaza, det vill säga inte bara personer som beviljats svenskt medborgarskap, utan även sådana med blott uppehållstillstånd. Vilket är anledningen till följande funderingar.

Läs även: Ahmed: Därför reser jag till Israel nu

Ett. Under två årtionden har den svenska befolkningen ökats med sammanlagt omkring två miljoner människor från utlandet. De allra flesta har beviljats svensk medborgarskap och på den vägen fått dubbla pass. I detta fall talar vi alltså om palestinier, som beviljats flyktingstatus. Andra palestinier har enbart fått uppehållstillstånd.

Två. Trots svenska regeringars varningar om osäkerhet i Gaza har ändå flera hundra av dessa palestinier återvänt och bosatt sig eller vistats i Gaza. Som bekant har ett förfärligt krig sedan en månads tid rasat i Gaza, efter de rysliga terrordåd som Hamas begick i Israel med 1200 civila dödade israeler, runt 200 soldater, samt ett par hundra civila som bortförts som gisslan till Gaza. Allt tyder på att Hamas terrorister hyllats som segrare vid återkomsten till Gaza med sina israeliska fångar. En stor del av befolkningen där stödjer uppenbarligen terroristerna (men inte alla förstås).

Tre. Sedan kriget drabbat folket i Gaza – självförvållat måste man nog säga – har svenska medier bekymrat sig för de palestinska flyktingarna, alltså nya svenska medborgare eller personer med svenskt uppehållstillstånd, och ropat på att de med regeringens stöd ska transporteras till Sverige. Så har också skett.

Min slutsats av punkterna ovan är att den svenska nationen deltar i en omfattande roulette med asylrätten. Åtskilliga palestinier som beviljats svenskt pass har återvänt frivilligt för att bosätta sig, liksom för att turista. Även personer som beviljats uppehållstillstånd i vårt land har rest till Gaza. Under många år har palestinier åkt dit trots tydliga varningar från svenska UD. Nu kräver de hemfärd i svensk regi.

Man måste för det första fråga sig om de verkligen haft skäl till asyl i Sverige. Deras kamrater utan svenska pass har uppenbarligen utan besvär kunna återvända till Gaza.

Mina funderingar rör för det andra den svenska statens hjälp med hemtransporten. Förvisso är situationen i Gaza synnerligen svår. Men ska den svenska staten fungera som en svängdörr, som först enkelt beviljar asyl på skäl om svåra förhållanden i Palestina, för att i nästa steg ställa upp på att de som frivilligt återvänt – trots varningar om stora risker i Gaza – ska räddas tillbaka till det Sverige som beviljat asyl till personer som därefter valt att återvända till Palestina?

Att ett svenskt pass innebär en rätt att vistas i vårt land är klart. Men är det en reseförsäkring till personer som återvänt till det land med samma regim som de tidigare valt att fly från? Ska passet vara ett skyddade dokument även för den som återvänder till Sverige i rollen som potentiell sympatisör med Hamas?

Någon invänder att man måste visa barmhärtighet. Jag inser att det måste ske då goda skäl finns. Men varje klok nations ledare måste säga som president Kennedy, nämligen att man inte ska fråga vad USA lan göra för dig, utan vad du kan göra för USA. Sverige kan inte vara en brevlådenation där en flyktings svenska pass är en garant för ännu en resa till vårt land från den plats han eller hon redan lämnat under uppgivande av flyktingskäl.

Läs även: Norell: Att relativisera Hamas brott och göra sig blind

Min kritik går ut på att svenska regeringar odlat en myt om ett svenskt Sörgården, en Lyckans hemvist på jorden. Alltså den ”moraliska stormakt” som svenska politiker skrutit om. Detta har lett till att antalet svenskar ökat med omkring 25 procent på bara två decennier. En liknande folkomflyttning har nationen aldrig upplevt. Merparten inflyttare gör förstås rätt för sig – de jobbar hårt och betalar skatt. Men alltför många andra försörjs genom offentliga bidrag till sammanlagda jättebelopp (och ett bedrövligt utanförskap). Och slutligen har vi tyvärr den minoritet som normalt befolkar klanernas dödliga gäng i svenska förorter, där deras framfart fått folkets tilltro att skälva rörande den svenska nationens säkerhet och framtid.

Mot denna bakgrund finns det, såvitt jag förstår, anledning att vid rättstillämpningen öka kraven för beviljande av asyl – på sikt bör helst kvotinvandring vara det lämpliga verktyget. Dessutom bör svenska politiker ta kål på myten om Sörgården, landet där manna regnar från himlen. Sverige måste utvecklas till en kravställande nation, där medborgarna inte framstår som ansvarslösa subjekt och det offentliga ses som deras förmyndare (alltså grundtanken bakom Kennedys tal).

Detta innebär att regeringen bör problematisera en räddningsaktion av palestinier – med eller utan pass – som av fri vilja återvänt till det Gaza man tidigare (vid asylprocessen) försäkrat vara mycket farligt. Att det nu är ett helvete är en annan sak. Men det är något som vederbörande resenärer själva i hög grad ligger närmast till att bära ansvaret för.

I och för sig rör problemet nu bara omkring 500 personer i ett sönderskjutet Gaza. Och UD signalerar – alltför diskret – att vederbörande ska betala för sin räddning. Men problemet är större. Det rör vådan av en storskalig och dåligt kontrollerad invandring. Den så kallade moraliska stormakten överträffar sig själv i att vägra tala om individens ansvar. Och kravlösheten återspeglas i dödliga skjutningar, kravaller och palestinska demonstrationer för Hamasterrorister.

Kloka ledare talar som Kennedy. Men i Sverige ses sådant språk som auktoritärt och repressivt. Hit har tidigare IS-terrorister och deras familjer återvänt från Syrien. Nu riskerar den svenska staten att rädda Hamas-terrorister undan det krig de själva startat.

Läs även: Göranson: Var stolta över Sveriges ”rykte i världen”