Den 7 oktober attackerade terrorrörelsen Hamas flera israeliska samhällen och mördade omkring 1 200 människor i en våldsorgie av våldtäkter, stympningar och tortyr (i skrivande stund pågår fortfarande identifieringsprocesser på grund av det brutala våld många av offren utsattes för). I dokument funna på dödade terrorister framgår att syftet var dels att döda så många civilister som möjligt, och så blodigt som möjligt, dels att ta gisslan. Denna sedan flera år planerade attack syftade i sin tur till tända en brand längs Israels gränser även mot Libanon och Syrien.

Läs även: Skogkär: Utan skyddsbehov i Gaza

För att rätt förstå Hamas bevekelsegrunder är det viktigt att komma ihåg att denna terrorattack aldrig hade ägt rum om inte Hamas hade räknat med att Iran och libanesiska Hizb’allah skulle ge sig in i leken. Veckorna före attacken var en grupp ledare från det iranska revolutionsgardet – ledda av chefen för i Qudsstyrkan General Qaeni – i Beirut för möten med Hizb’allahs ledare Hassan Nasrallah och ledare för Hamas och Palestinska Islamiska Jihad (PIJ), och redan i juni var Hamas ledare Ismail Haniyeh (som jag träffat i Gaza för flera år sedan) i Teheran och träffade president Ebrahim Raisi.

Endast en liten grupp inom Hamas visste den exakta tidpunkten för attacken, men klart är att Hamas då fick klartecken och löfte om stöd. Hur långt det stödet sträcker sig kommer att visa sig i takt med att den israeliska motoffensiven tar fart.

Iran, Hamas och Hizb’allah är alla del av vad som kallas Muqawwama, eller ”motståndet”. Den doktrinen har några grundprinciper gällande Israel och judarna som folk och nation. Och grundläggande är att Israel måste försvinna som stat och judarna aldrig kan få finnas till som ett folk med eget land. En av Hamas ledare, Razi Hamed, uttryckte det som att: ”We must terminate Israel. We must teach it a lesson”. Han sade vidare att: ”The al-Aqsa flood (det namn Hamas gav sin attack) is only the first time. There’ll be a second, third and fourth time”. Bland grundprinciperna märks:

• Fred med Israel är inte möjligt och kan aldrig accepteras. Kortare vapenvilor (Hudna) är tänkbara när man behöver en respit från striderna, men aldrig en permanent fred.
• Man behöver inte vänta på att uppnå någon militär paritet med Israel. Tvärtom läggs vikt vid en ständig strid, där innovativ taktik och press på Israel genom terror (som den 7 oktober) ska leda till framgång.
• Man ska inte slåss om territorier utan syftet är att ”blöda” Israel till nederlag genom ständiga attacker och därför är det bättre att rikta in sig på civila mål, som nu senast. Brutaliteten är del av denna taktik, då den ska ingjuta skräck i fienden. Strategin går inte ut på att vinna snabba segrar, utan förhindra att Israel vinner. Därav vikten av att få omvärlden att tvinga Israel till en vapenvila.
• Till skillnad från till exempel Yassir Arafat, eller andra arabiska nationella frihetskamper som den i Algeriet mot Frankrike, ligger fokus på jihad av religiösa skäl. Man slåss för Allah, inte för nationen.
• De nuvarande arabiska staterna är ingen modell. I stället gäller det att bygga upp en islamisk stat baserad på religiös lagstiftning. Det är skälet till att Hamas och Hizb’allah lägger vikt även vid utbildning och hälsovård.

Den sistnämnda paragrafen är intressant även för en svensk publik, eftersom det är samma princip som ligger bakom våra inhemska islamiska rörelsers (inom främst Muslimska brödraskapet) försök att bygga vad som brukar betecknas som ett muslimskt civilsamhälle med egna, från majoritetssamhället fristående, institutioner.

Möjligen har denna attack medfört att mångas skygglappar för vilka Hamas och andra militanta islamister är och vad de står för (ett förintande av Israel och av judarna som folk samt ett islamistiskt styrt rike), nu har fallit.

Läs även: Hjort: Magdalena Andersson, Dr El-Haj och den hemske Mr Hamas

Men vad attackerna också har visat är hur oerhört spritt antisemitism och judehat faktiskt är i Väst. Redan innan Israel ens hade påbörjat någon form av motåtgärder bröt demonstrationer ut som firade Hamas mord och övergrepp på allt från bebisar till handikappade gamlingar. Även här i Sverige, vilket möjligen inte borde ha överraskat någon. Judiska centralrådet i Sverige kunde till exempel meddela att judiska hatbrott kom in redan samma kväll (7/10), alltså långt innan någon israelisk motoffensiv ens påbörjats. Mönstret var detsamma på många andra håll. Och precis som i Sverige är det främst muslimer och vänstergrupper som står för den absoluta majoriteten av dessa antisemitiska angrepp. Antalet anmälda hatbrott med antisemitistiska motiv ökade med 50 procent i Sverige, och med ännu mer i länder som USA och Storbritannien.

Efter ett visst initialt stöd direkt efter det att första dygnets fasor blev tydliga, gick det inte lång tid innan diverse apologeter, från akademiker till politiker, snabbt krävde att Hamas brutala våld måste sättas in i ”ett större sammanhang” som det hette. Detta sammanhang handlade om att det egentligen var Israel som var den skyldige här; att Hamas (som ständigt användes för att representera alla palestinier) bara gjorde ”motstånd mot ockupationen”; att Israel är ett apartheidland och ”kolonialister”. Individer från lärare och elever på prestigeuniversitet i USA till FN:s generalsekreterare talade om att terrorattacken den 7 oktober (den värsta massakern på judar sedan Förintelsen) berodde på att palestinierna varit ockuperade av en apartheidstat i decennier.

Om syftet verkligen var att sätta in attacken i ett större sammanhang, hade det ju varit på sin plats att i så fall också förklara Hamas ideologi; belysa att Hamas (och många andra palestinier) aldrig varit intresserade av en fredlig lösning på konflikten; man borde ha framhållit att det var Yassir Arafat som sade nej till en tvåstatslösning 2000 i Camp David; hållit fram att Israel lämnade Gaza 2005 och således inte ockuperade Gaza längre; att Hamas mål är att utplåna Israel, ett mål som delas av militanta islamister på många håll, inklusive den iranska regimen.

Den israeliska motoffensiven, som kom först flera veckor efter attacken den 7 oktober, under vilken tid palestinierna varnades för att vara kvar i områden Israel hade som mål i enlighet med de lagar som styr hur krig ska föras kan tilläggas, kritiserades för att bryta mot just de lagarna. Israels delblockad mot Gaza utmålades också som ett brott, trots att en blockad inte alls behöver vara olaglig. Men nyanser och rena fakta kastades snabbt över bord i den flod av antisemitiska utbrott som spreds runt om i Europa och USA. Ett öppet brev från hundratals studenter och lärare på Princeton gick så långt att man beskrev Israels motoffensiv som värre än Hamas mord, våldtäkter och kidnappningar.

Det finns i allt detta anledning att stanna upp vid de fakta och förklarande faktorer som dessa yttranden, öppna brev och upprop medvetet bortser ifrån, eller helt enkelt inte bryr sig om.

För det första har inte Gazaborna levt under israelisk ockupation de senaste 56 åren (sedan sexdagarskriget 1967), som FN:s generalsekreterare Guterres påstod. I september 2005 evakuerade Israel sina sista bosättningar där. De växthus och odlingar som fanns lämnades kvar för att kunna användas av invånarna på plats, varpå Gazaborna snabbt förstörde alltihop. Evakueringen var ett led i Osloprocessen och tanken var att Gaza, enligt planerna i Osloöverenskommelsen, skulle inlemmas i det område som skulle bli en palestinsk stat. Fyra månader senare, I januari 2006, vann Hamas Gazas första allmänna val.

Och i juni 2007 drev Hamas ut den palestinska myndigheten i ett kort men blodigt krig. Sedan dess har man, utan blygsel, byggt upp sin militära kapacitet i akt och mening att bedriva krig och terror mot Israel. Hamas hat mot Israel (och judarna som folk) bottnar inte i någon säkerhetsbarriär eller blockad. Det är själva Israels existens som utgör källan. Anklagelsen att Gaza är världens största utomhusfängelse stämmer, men det är Hamas som är fångvaktare, och det är de som sett till att Gaza är ett fattigt område förtryckt av en brutal islamistisk regim, som sedan 2007 tappat av stora delar av det bistånd som godtrogna regeringar i Västeuropa öst in i området. Resurser man nu med framgång använder sig av för att förlänga lidandet för Gazas befolkning.

För det andra: Israel är ingen “kolonialmakt”. En kolonialmakt (typ Frankrike och Storbritannien under 16–,17- och 1800-talen) utgörs av stormakter som antingen fördriver eller pådyvlar en inhemsk befolkning diverse påbud, förtryck och ofta begår rovdrift på råvaror. Inget av detta stämmer här. Det fanns en judisk statsbildning i Israel 1 500 år innan de första muslimska invandrarna kom till området.

För det tredje: Israel är ingen ”apartheidstat”. Apartheid var ett juridiskt system skapat i Sydafrika i mitten på 1800-talet för att hålla nere den svarta inhemska befolkningen, och för att säkerställa den vita minoritetens överhöghet. Det är höjden av okunnighet, ren illvilja eller dumhet att beskriva både de israeliska araberna eller araberna på västbanken eller i Gaza som om de levde under apartheid. Araberna i det demokratiska Israel har precis samma rättigheter som alla andra medborgare i landet.

Läs även: Brinkemo: Palestina och Israel mellan klan och stat

Precis som i alla andra liberala demokratier finns det problem för minoriteterna, men inget av det når upp till den absurda anklagelsen om apartheid. Araberna på västbanken och i Gaza har aldrig varit medborgare i Israel och den nuvarande situationen – när delar av dem lever under en ockupation – beror på det krig som Egypten, Syrien och Jordanien satte igång 1967, och som de förlorade. Den tvåstatslösning som var tänkt att lösa ut konflikten, accepterades inte av vare sig Israels arabiska grannar eller av det palestinska ledarskapet.

För det fjärde: som liberal demokrati strävar Israel efter att följa de lagrum som gäller för väpnade konflikter (Laws of armed conflict, LOAC och International Humanitarian Law, IHL). Det gör däremot inte Hamas, och har aldrig gjort. Terrorattacken den 7 oktober var bara den senaste i raden av flagranta brott mot dessa lagar, parat med en brutalitet som söker sin like i modern tid. En brutalitet som man dessutom gjort sitt bästa för att sprida, och på inget sätt försökt att dölja. Att medvetet rikta in sig på ickekombattanter (civila) är ett kännemärke på Hamas sedan decennier, något som stått klart för alla som inte medvetet tittat bort.

För det femte: det står helt klart att Hamas apologeter inte överhuvudtaget motiveras av mänskliga rättigheter eller omtanke om döda och skadade i Mellanöstern. Det räcker med att jämföra de våldsamma reaktionerna på Israels motoffensiv (reaktioner som började redan innan offensiven sattes igång), och den totala brist på reaktioner på det syriska inbördeskriget eller på det många mord, arresteringar och försvinnanden på Gazabor som Hamas ägnat sig åt sedan 2007. Knappast någon av de många akademiker, mediafolk eller kändisar har protesterat mot att den syriska regimen dödat uppemot 500 000 av sina egna medborgare, fördrivit över 5 miljoner ut ur landet och skapat nästan 7 miljoner interna flyktingar.

Det krävs ingen stor tankemöda för att utläsa både en stor portion hyckleri, antisemitism och ren dumhet, i alla dessa demonstrationer och krav på att Israel ska upphöra att existera. Med sådana ”vänner” behöver palestinierna inga fiender.

Läs även: Koraszewski: Palestiniernas värsta fiende är deras blodtörstiga supportrar