Under en vecka på Côte d´Azur laddar jag batterierna med energi från solen. Här är fortfarande behaglig sommar i slutet av september. Det på vintern så omtalade mikroklimatet i skydd av Alperna fungerar normalt året runt som barriär mot dåligt väder samt promotor av ett skönt klimat. Temperaturen förefaller därför alltid gynnsammare än på näraliggande platser i norr och syd. Luften mellan bergen och havet är mättad av fukt och av gröna dofter. Solens reflexer i havet gnistrar. Allt bidrar till ett gott humör.
Mängden väl beställa gäster från utlandet (och Paris) kan förefalla stötande och kan få svenskar – som av medierna matats med klasskampens paroller – att tappa sugen. Och visst är de materiella skillnaderna mellan permanentboende och gästande påfallande. Nedanför mig på havet ligger för ankar en hel flotta av privatägda jakter i miljardklassen. Som ett pärlband i skyn syns jetflyg på väg ned mot flygplatsen i Nice. Och tusentals nöjeslystna fördriver tiden. Medan de flesta andra arbetar.
Man skulle kunna tro att denna miljö är ett växthus för svåra klassmotsättningar. Men så är det inte. Den politiska likgiltigheten är stor och intresset för att rösta är lågt. Det tycks som vänster-högerskalan fått maka åt sig för olika alternativa rörelser. På Côte d´Azur förefaller detta logiskt (liksom på många andra ställen i Frankrike). Här lever lokalbefolkning och gästande resenärer i ett slags symbios. Båda är beroende av varandra för sin existens. Båda sidor ger och tar, låt vara att de bofasta människorna må tycka att resenärerna tar för mycket plats.
Jag funderar över skillnaden mellan politiska åsiktsyttringar jämfört med Sverige. I vårt land röstar närmast halva befolkningen på partier som idogt vilar på klasskampens budskap. Och valdeltagandet är högt. Är svenskarna mer politiskt initierade och kloka? Inser inte fransmännens vänsterbudskapets välsignelse?
Sannolikt är det nästan tvärtom. I Sverige har socialdemokratins budskap blivit något av en trygghetsreligion som framför allt kvinnor tillber. För fransmännen har vänsterns långvariga närvaro avslöjat budskapets otidsenlighet. Socialistpartiet är närmast utraderat!
Orsaken till den svenska – och i någon mån nordiska – särställningen går enligt min mening att förklara. För svensk del är det tydligt hur socialdemokratin genom lagstiftningen och statsapparaten byggt en försvarsborg för sin egen maktställning. Detta har inte bara skett genom demokratiskt vedertagna metoder i stil med ett omfattande system av offentliga bidrag. Det har genomförts med medel som i andra nationer ses som odemokratiska. Genom lagstiftning har S-partiets satelliter, framför allt fackföreningar och hyresgäströrelsen, blivit en del av den offentliga makten. Och det svenska skolsystemet har också infogats i ett system som baseras på vänsterns ideologi, vilket inneburit att kunskaper nedprioriterats så att sociala dogmer om jämlikhet, likvärdighet och feminism blivit övergripande målsättningar. Även statsapparaten – som i såväl Sverige som Frankrike är alltför tung – har i vårt land förvandlats till en S-märkt bastion. Detta genom att tillsättningsmakten missbrukats så att hundratals statliga myndigheter fyllts med personer som hyllar socialdemokratins program.
En annan viktig kugge i S-partiets ritning för sin svenska bunker gäller nationens medier. Här syns Olof Palmes strategi tydligt. Hans linje för makt över SR och SVT är väl känd (men lite omtalad). Likaså hans modell att bygga särskilda statliga skolor för utbildning av journalister. Resultatet har blivit dagens vänsterinriktade mediesverige. Till bilden hör även mediernas pressade ekonomiska ställning, något som medfört att medieföretagens ägare tvingats koncentrera sig på att räkna pengar och därför överlämnat en stor mängd makt över tidningarnas innehåll till kadrer av journalister väl pålästa i vänsterns program.
På så vis har socialdemokratin tagit ett kraftigt och långvarigt grepp över den svenska nationen. Sammantaget har statsapparaten och lagstiftningen använts för att bygga ett värn för partiet visavi sina motståndare. Ett värn som fungerar även då S-partiet är i opposition. Normalt ska som bekant lagen i en demokrati stå fri från band till enskilda partiers strävan efter kontroll. Men i vårt land har lagen missbrukats. Dessutom har S-partiet köpt röster på löpande band via offentliga bidrag. Inte undra på att svenska folket till hälften lutar åt vänster.
Det franska folket har som sagt påtagligt tillbakavisat vänstern. Man har genomskådat socialistpartiet. Det förefaller som om denna utveckling sakta håller på att ske även i Sverige. Man kan kanske säga att SD är den rörelse som tydligast driver oppositionen mot vänsterns strukturella grepp över statsapparaten. Socialdemokratins smygande annektering av det offentliga Sverige, som jag nyss skissat, bemöts med en populism, nu från höger. SD:s retorik tar förvisso i grunden främst sikte på invandring, men jag tror att partiet gärna vill ta över vänsterns hittillsvarande samhällskontroll.
De svenska medierna är likväl den främsta bromsklossen mot en sundare svensk politik utan socialdemokratisk betong. Ett annat hinder är att den borgerliga oppositionen alltför länge vuxit upp under ständig beskjutning från socialdemokratins många bastioner. Partierna hukar och ursäktar sig. Man talar i alla fall inte öppet om socialdemokratins snedvridning av demokratin. Dessutom undviker tyvärr även de svenska universitetens statsvetare att tala om de problem jag lyfter i denna artikel. På så vis är vårt land politiskt annorlunda.
Ett fritt Sverige kräver att socialdemokratins redprint nedmonteras. Många besvärliga lagändringar krävs, exempelvis inom arbets- och hyresrätten. Vidare måste det svenska utbildningssystemet frigöras från S-partiets övergripande och kunskapsfientliga dogmatik. Rättsstaten måste dessutom befästas genom att tillsättningsmakten neutraliseras, lagprövningsrätt regleras, tjänstemäns övergrepp åter straffsanktioneras, domare tillsätts utan politiskt inflytande och så vidare. Slutligen måste staten upphöra att kontrollera medier och journalister via statliga bidrag (av alla de former) samt skräddarsydda utbildningar.
Först då S-partiets modell för Sverige ersätts av vanliga europeiska lösningar slutar nämligen halva befolkningen trollbindas vänsterns anspråk på att äga nationen. I Frankrike har vänsterns magi brutits.
