Svensk politik har fastnat i en vänsterliberal drömvärld där den som kritiserar invandring, brottslighet och utanförskap framställs som samhällets fiende. Medierna bär stor del av skulden, och samma mönster syns i Paris, skriver Torsten Sandström.

Vad är det som händer i Sverige och Europa? Jag upphör inte att förvånas. Okej, jag är till åren kommen och antagligen fast i äldre värderingsmönster. Men jag följer svenska och utländska medier noga. Anser mig därför – rätt eller fel – som hyfsat välunderrättad. Min slutsats blir att den politiska utvecklingen i vår världsdel haltar sig fram – eller snarare bakåt. Politiska partier har sedan länge funnits i många nationer med de mest skiftande åsikter – hur man än mäter från vänster till höger eller enligt GAL-TAN. Så de dogmer som presenteras känns inte särskilt mycket nyare idag jämfört med min ungdom. Det måste vara något annat. Det politiska samtalet var i min ungdom mer öppet i den meningen att rader av olika pregnanta stridsfrågor stod under debatt. På så vis blev politiken mer konfrontativ i en kedja av sakfrågor. Umgänget var mer artigt, men samtidigt mer tydligt i kritiken. Till bilden hörde att mediernas hederskodex var en annan. Journalister skulle rapportera kritiskt sakligt, men förväntades att i stor utsträckning avstå från egna politiska värderingar av partiernas lösningar. Ytterligare en mycket viktig förutsättning var socialdemokratins omfattande maktposition genom rader av val inom stat och kommun. Det var okej att kritisera dem, men de bestämde lika fullt.

Enligt Torsten Sandström tar journalister parti för protesterna och upploppen i Frankrike, och samma vänsterliberala mönster syns i Sverige. Foto: Jorge Jaramillo/Wikimedia Commons (CC BY-SA 4.0, beskuren) / Privat

Med neutrala medier som förr hade Sverige varit ett bättre land

Sandström: Huliganer i Paris – rödgrön röra i Sverige

Public service ska enligt regelverket vara oberoende. Men ordet har urvattnats steg för steg, från ordbokens betydelse till Sveriges Radios egen tolkning. Resultatet är ett frikort för journalisternas politiska åsikter, skriver Torsten Sandström.

I det svenska mediesamhällets centrum står ordet ”oberoende”. Många medier säger sig vara oberoende. Och i lagstiftningen för public service krävs att rapporteringen är saklig och oberoende. Det låter väl bra? Men just den sköna klangen i ordet är det farliga. Häromdagen sa nämligen SR:s chef Cilla Benkö om nyheten att brittiska BBC skulle skära ned sin personal: jag är rädd för att antalet ”fria oberoende” journalister kommer att minska. Det gäller alltså att granska vad som menas med ”oberoende” då gammelmedierna predikar. Ett naturligt första steg är att rådfråga Svenska Akademiens ordbok, SAOB, om vad som menas med ”oberoende”. Jag citerar (något förkortat):

Torsten Sandström menar att SR:s tolkning av ordet ”oberoende” ger journalisterna frikort att politisera. Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio/Privat

Public service bör hålla sig till ordbokens betydelse av ”oberoende”, inte sin egen

Sandström: Hur ordet ”oberoende” vrängts för att ge SR/SVT frikort

Två miljoner nyanlända på 20 år har satt enorm press på Sverige. Nu har demografin blivit de rödgröna partiernas räddningsplanka i valet, och Socialdemokraterna borde be nationen om ursäkt, skriver Torsten Sandström.

Sveriges demografi blixtbelyses i höstens val. Två miljoner nyanlända på bara 20 år. Förmodligen är det ett historiskt europarekord för en svensk nation som på relativt kort tid gått från en befolkning på 8 till 10 miljoner (plus 25%).

Torsten Sandström menar att både Nooshi Dadgostar och Magdalena Andersson borde skämmas över valrörelsen. Foto: Privat/Bene Riobó, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

De rödgröna räddades av demografin och V av fusk

Sandström: Valrörelse i skuggan av en ny demografi

Socialdemokraternas röda linjer mot SD har vuxit till ett hot mot den öppna politiska debatten och saknar stöd i regeringsformen, varnar skribenten inför höstens regeringsbildning, skriver Torsten Sandström.

Socialdemokratin är som bekant ursprungligen ett klassparti för arbetarkamp. Senare, genom Olof Palmes försorg, har arbetarnas rörelse ersatts av en samverkan för globalisering. Detta resulterade – efter bland annat tjugo år med massinvandring från utlandet – i att S-partiet stegvis har förlorat väljarstöd. Man framstår idag sannerligen inte som ett parti för en riktigt hårt arbetande befolkning. Det är mot den bakgrunden som Socialdemokratin börjat tala om röda linjer mot SD. I flera val har SD beskrivits som nazianstucket, medan ingen alls röd tejp klistrats på Vänsterpartiets kommunister, som flera S-regeringar gärna samverkat med. S-partiet under Magdalena Andersson har i valrörelsen saknat rimligt enhetliga politiska mål för nationen. Det är därför som socialdemokraterna hamnat i ett politiskt moras av röda linjer, framför allt mot SD, men även mot Kristerssons regering. Resultatet har blivit en kraftig utvidgning av hur begreppet demokrati ska definieras. Socialdemokratins och de vänsterliberala har nämligen tillfört ett virrvarr av red tape!

Torsten Sandström menar att socialdemokraternas röda linjer mot SD saknar stöd i regeringsformen. Foto: Privat/Arild Vågen, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Kompromisser mellan partierna hindras av krav som saknar grundlagsstöd