När minister Carl-Oskar Bohlin (M) publicerade sin egen version av en SVT-intervju kallade DN:s Ann Hedenmo det trumpism. Ett lågvattensmärke som visar hur journalister blivit politiska predikanter, skriver Torsten Sandström.

I dagens DN utmärker sig som vanligt Ann Hedenmo som en politiserande journalist. Ständigt försöker hon förmedla sina egna åsikter. Under en bild av den moderata ministern Carl-Oskar Bohlin skriks följande rubrik ut: ”Trumps förakt för journalister syns bland kopiorna i Sverige” Många minns kanske orsaken. Bohlin blev för mer än en månad sedan intervjuad av en SVT-journalist vilkens namn jag helst vill glömma. Frågorna var som vanligt skruvade och politiskt vinklade (åt vänster). Bohlin såg med oro framför sig ett färdigklippt resultat sändas på SVT någon vecka före valdagen. Klokt nog – med tanke på hur majoriteten journalister brukar agera – publicerade han därför sin egen version av intervjun på nätet. Ridå! Luften gick ur SVT. Och Bohlin fick naturliga sympatier från publiken.

Torsten Sandström kritiserar DN-journalisten Ann Hedenmo för hennes text om ministern Carl-Oskar Bohlin (M). Foto: Bene Riobó, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons / Privat

Självutnämnt oberoende journalister har blivit predikanter, och SR och SVT bör saneras eller läggas ned

Sandström: Hedenmos förakt för sanningen

EU:s nya förpackningsförordning tvingar även små exportföretag att registrera sig i upp till 27 länder. Det är ännu ett tecken på att unionen har tappat sansen och att EU-kursen måste läggas om, skriver Torsten Sandström.

Ta betäckning! Huka er gubber och gummer, nu laddar EU om! EU har nämligen nyligen satt ännu en mastodontförordning i kraft. Nu om förpackningsavfall rörande papper, plast osv. Den förkortas PPWR och betyder Packaging and Packaging Waste Regulation. Bakgrunden är kraftigt svällande massor av avfall, som i dagens Europa uppgår till 180 kg per människa och år. Problemet är alltså påtagligt. Men som vanligt slår EU:s byråkrater till med storsläggan. En 300 sidor lång förordning med som vanligt extremt krånglig utformning av paragraferna. Hundratals svårtolkade regler måste nu alla företag – såväl stora jättar som små tillverkare och exportörer – lära sig tillämpa. Innan export kan ske måste nämligen registrering ske hos var och en av de tänkbart aktuella mottagarländernas nationella myndigheter, sammanlagt 27 stycken! En helvetisk pappershantering uppstår med andra ord på rader av främmande språk. Den kommer att kräva juridisk expertis över alla nationella gränser. Inga undantag finns för småföretag med få anställda. Följden blir förstås en extremt krånglig och dyrbar procedur för registrering. Många företagsledare runt om i unionen klagar högt. Ursprungligen var meningen att PPWR skulle träda i kraft först 2035. Men länder som Österrike och Spanien insisterade på att registrering i varje mottagarland måste ske genast. Nu är PPWR formellt på plats, utan att de juridiska kunskaperna och myndigheternas beredskap är fixad. Alltså ännu ett exempel på hur byråkratin och politikerna inom EU förlorat sansen. Det är självklart att produktionskostnaderna kommer att öka rejält och göra europeiska varor ännu dyrare.

Torsten Sandström menar att EU:s nya förpackningsregler blåser upp ett avfallsproblem till en byråkratisk katastrof. Foto: Pexels/Privat

EU-parlamentet bör läggas ned och Bryssel ägna sig åt handel och fred

Sandström: EU:s förpackningshelvete borde markera vägs ände

Talet om biologi och etnicitet inom delar av SD stöter bort väljare. Men vänsterliberalernas eftergivna drömpolitik har varit lika felaktig och fått närmast katastrofala följder, skriver Torsten Sandström.

Man kan förstå att Jimmie Åkesson är trött på sitt partis femtekolonnare. Om du kollar Alternativ för Sveriges (AfS) närstående organ Fria Tider och dess läskiga spalter på nätet så förstår du vad jag menar. Där är den eviga frågan ”ras”. Det finns fortfarande politiker även inom SD som mer eller mindre fördolt talar om biologi, gener och etnicitet som grunden för politisk sammanhållning inom en nation. De för mig mest kända är Björn Söder och Richard Jomshof (men flera finns tyvärr). Deras åsikter är för mig en barriär för röstande på SD, även om jag ibland uttrycker sympati för SD:s ställningstagande i några frågor – främst kritiken av Reinfeldts och Löfvens naiva attityd till en fri invandring. Alltså en passivitet som fått närmast katastrofala följder för Sverige. En annan sak är att majoriteten nyanlända är skötsamma och att åtskilliga lämnar viktiga bidrag till vår nation. Jag har själv kunnat konstatera detta vid livsuppehållande vårdinsatser! Rasfrågans biologiska grund är ytterst svag och sannolikt obefintlig. Att människor jorden runt ser olika ut har sin genetiska förklaring. Men biologin visar inte att språket och politiska värderingar är delar av människans DNA. Socialt inlärda mönster – som språk, religion och kulturella val – förknippas tyvärr ofta med hudfärgen. Men det är givetvis fråga om vad du och jag har lärt oss sedan barnsben i Sverige – eller vad invandraren har med sig vid flytten hit. Det är inget konstigt med det. En svensk agerar efter några år i Argentina som en sydamerikan. Sak samma gäller för omvänd flytt. Men, som sagt, därmed anser jag inte att svenska politiker handlagt frågan om invandring okej. Passivitet, naivitet och rentav dumhet har ofta präglat politiken. Följden har blivit: öppna dörrar, bidragspolitik, utanförskap och omfattande problem (inte minst via det blodiga klanvåldet). Till detta kommer en falsk ideologi som leder vilse. Förnuftiga politiker borde ha agerat annorlunda. En kravfull politik hade gett klart bättre resultat. Men krav är tyvärr tabu för vänsterliberaler. Man föredrar drömmar. Det är klart som korvspad.

Foto: Axadem, CC BY 4.0, via Wikimedia Commons

Både rasbiologi och drömpolitik har fört Sverige vilse

Sandström: Det finns galna politiker inom alla partier

V-ledamoten Mohamed Ali blev svensk medborgare efter ett tidigare avslag, medan en väletablerad EU-medborgare med svensk familj fortfarande väntar. Okomplicerade ansökningar borde prövas snabbt, skriver Torsten Sandström.

Den inkryssade V-mannen från Somalia står i mediernas centrum. Med all rätt. Hur kan ett svenskt parti till riksdagen rekrytera en färsk svensk medborgare med ett förflutet i Sverige som knappast tyder på någon skötsamhet? Jag vill nu vända på frågeställningen. Vad sysslar Migrationsverket med? Man borde visa återhållsamhet med ansökningar om medborgarskap i fall där bristande vandel visats? Låt mig därför berätta om hur Migrationsverket segar med behandlingen av ett fall som jag uppfattar som solklart: medborgarskap borde ha beviljats med vändande post. Men inget händer. Min vänfamilj bor sedan 2019 i Sverige. Hon är svenska och han sydvästeuropé – alltså EU-medborgare – som vuxit upp med sina föräldrar i Tyskland. Hon har efter universitetsstudier börjat jobba i Tyskland för ett stort multinationellt svenskt företag. Hon träffade mannen på jobbet 1991 och gifte sig 1994. Hennes karriär gick vidare till en av företagets arbetsplatser i Sverige 2019. Mannen följde med och fick också – liksom förut – jobb hos bolaget på den nya orten i fråga. Med följde också deras två barn med svenska pass. Barnen är nu omkring 30 år. Alla fyra medlemmarna i familjen jobbar och försörjer sig galant. Vad jag vet syns ingen kriminalitet eller skumraskaffärer. Alltså en skötsam svensk familj. Enda problemet är att mannen efter sex år i Sverige saknar svenskt medborgarskap.

Torsten Sandström jämför sin väns väntan på medborgarskap med hur riksdagsledamoten Mohamed Ali (V) beviljades medborgarskap. Montage. Foto: Sveriges riksdag/Privat

Varför fick V-ledamoten Ali medborgarskap när skötsamma sökande står i kö?