Den som ser en treåring rita och måla får en god insikt i den nutida konstens stora problem. Det lilla barnet har ännu inte fått träning i att hålla i en krita eller penna. Det spretar hit och dit. För övrigt är den unges bildliga förmåga outvecklad: vilka fenomen som i verkligheten är stora och små växlar. De käraste föremålen blir uppförstorade, övriga minimala eller så anser hon eller han dem inte ens dem värdiga att nedtecknas. Den bristande förmågan att avbilda kan dock överkommas med några års erfarenhet och övning. Därtill krävs motorisk sysselsättning med penna eller krita.

Läs även: Konsten ska inte vara någon hjälpreda åt klåfingriga moralister

Men den som inte lär sig hantera en penna ligger illa till handgripligt sett. Däremot kan år av övning medföra fantastiska resultat, där handens grepp och sinnets mognad kan komma att nå konstnärliga höjder. Jag minns mina unga år då jag och mina bröder satt timvis vid bordet med penna i hand och ritblocken framför oss. Visst gav det goda resultat, även om vi inte uppnådde några svindlande konstnärliga höjder.

Jag har ofta förundrats över delar av den samtida konsten. Sällan ser jag alster som visar på långvarig övning med pennan i hand, i kombination med talangfull förmåga att forma och färga. Däremot förfäras jag över simpla sammansättningar av hopsamlade föremål. Lika illa tycker jag om personer som ställer ut sig själva eller vill att jag ska se på en film om något de spelat in för att ställas ut på ett galleri. Det är alltså fråga om föga manuellt krävande objekt, som alltså varken kräver handens skicklighet eller ögats och intellektets avancerade förmåga. Det är ”ingen konst” med andra ord. Ofta lanseras objekten med pretentiösa, flummiga eller politiska titlar som avser att försöka blåsa konstnärligt liv i eländet.

Läs även: Lindén: Könskonst, en tröttsam termometer i samtidens armhåla

Och således min förklaring till den nutida konstens sluttande plan. För det första: handen och pennan har under några decennier förpassats ut hanteringen. ”Välskrivning” har helt förlorat terräng för att ersättas av knappande på datorer. It-kunskap är förstås viktig, men den har av naiva svenska pedagoger fått fritt fram – man har sett det som framtiden – vilket det måhända är. Men klokt skolfolk måste kunna balansera, så att inte pennan och handen går förlorad. Att handens motorik förlorats är fullt klart. Handarbetslärare klagar över elever med handikapp avseende denna förmåga på grund av bristande träning. Om generationer av elever saknar motorik via penna och pensel så går det förstås ut över konsten. Och jag menar att vi ser detta i dagens konstgallerier och muséer. Där visas allt oftare verk som inte kräver fingerfärdighet.

För det andra har en form av värdenihilism tagit grepp över kulturen. Det rör sig om en politisk rörelse inom vänstern som ansluter till gällande likhetsdogm. Därför postuleras det att alla människor har lika värde, vilket är oriktigt ty de har enbart enligt lagen lika rätt, med vissa undantag. Det är därför inte förvånande att den som önskar vara konstnär också ska bli erkänd som sådan, utan kritisk granskning av de alster som presenteras. Märk att likhetsideologin (liksom kristendomen!) bygger på att det är själva tanken eller ambitionen som är avgörande, inte praktiken, något som gör att upphovsmannens ord om sitt verk hamnar i centrum. Det är därför vi ser djupsinniga och politiska titlar även på de mest simpla alster.

För det tredje förklaras urspårningen av hur marknadens entreprenörer agerar. Också de personer som arrangerar utställningar saknar normalt grepp om penna eller pensel. De vet däremot hur marknadsföring ska gå till. Genom samverkan mellan gallerister, medier, finansiärer och konstnärer in spe har därför en helt ny konstsyn lanserats. Den bygger inte på förmåga och excellens, utan på pengar. Med reklam går allt som sagt att sälja. Bukowskis auktionshus annonserar ut sin börslista.

För det fjärde beror nutidens konstkris givetvis på naiva kritiker som vuxit upp utan egen kunskap och förmåga att gestalta konst. De har som antytts samarbetat nära med entreprenörerna. Kritikernas resultat har skapats av intet, annat än barnslig undfallenhet gentemot de fixare som – om möjligt – vet ännu mindre om konstnärliga uttryck än granskarna själva. Därför har det som ställts ut per definition betraktas som konst, ty det påstår experter in spe. Ingen har som bekant vågat säga att kejsaren är naken. Så kallat stora konstnärer har på så sätt skapats av ingenting. Därför har exempelvis Andy Warhol och Jeff Koons hyllats och kunnat sälja futiliteter mot jättepengar. På så vis har en flummig konstsyn skapats och blivit etablerad.

Någon kanske invänder att nya konstformer i många tider alltid mötts av konservativ kritik. Viktiga exempel är impressionister och kubister. Min kritik av nutidens utveckling skulle därför kunna bero på sådan oförståelse för det nya. Men jag tror inte att invändningen är relevant. Ingen kan påstå att de tidigare ismer jag nyss nämnt saknar teknisk kvalitet vad gäller behandling av färg och form. Men de typer av konstverk vi nu ser på många utställningar – alls inte alla förstås – kännetecknas just av en total simpelhet, normalt i kombination med en högtravande eller svepande titel, som vill lansera något märkvärdigt. Det är på så vis närmast en bunt ord som ställs ut, inte handens och ögats högt kvalificerade verk.

Om kritikerna fungerat som tänkt – och trycket från entreprenörerna saknats – hade alltså bildkonsten haft bättre förutsättningar. Men i grunden kvarstår ändå den nutida bristen på handens motorik, som är en förutsättning för framväxten av god konst. I och med att fingrar och penna inte längre funkar som förr tvingas vi nöja oss med substitut. Det har sannerligen konstens entreprenörer lyckats utnyttja. Billiga surrogat – eller symboler – är vad som många gånger ställs ut idag. Mediernas kritiker har alltså inte gjort sitt jobb, utan fallit i farstun för trycket från så kallade experter. De har inte som barnet i Andersens saga förmåtts ropa att kejsaren är naken.

Läs även: Sjunnesson: Att gömma budskapet i verket – om dolda provokationer i konst och litteratur.