Vår främste arbetarförfattare Eyvind Johnson var aktiv i motståndskampen mot nazismen i Norge innan och under andra världskriget. Han skrev i tidskriften Håndslag som gjordes i Sverige och smugglades in i Norge. Men han ville få in vittnesmål från torterade norska motståndsmän som fångats av tyska och norska nazister och undgå den svenska presscensuren.

De gånger då han hade fått in sina texter i anti-nazistiska tidskrifter hade dessa dragits in 1940-43 genom det så kallade transportförbudet med hänvisning till ”till landets yttre och inre säkerhet ”. Pressen fick alltså trycka sina alster men inte distribuera dem.

Eyvind Johnson, som hade satt igång med sin omfattande trilogi om den anti-nazistiska fastighetsmäklaren Johannes Krilon och fått ut del I på Bonniers, kom då på ett snilledrag: att skriva in de norska tortyrberättelserna i del II, Krilons resa, 1942.

Den första delen, Grupp Krilon som utkom 1941, inleddes med att huvudpersonen stod vid en Mälarö och att hans anletsdrag beskrevs detaljerat, för att inte säga långrandigt. Krilons näsa ägnas ett par sidor:

Krilon var också musikalisk, därom vittnade både näsvingar och öron. Näsvingarna var känsliga och väl hållna, det vill säga inte fnasiga fast det var januari. De ingick som en vackert svängd fortsättning i bågvecket från mungiporna, de inte helt hopfällda vingarnas innerkurva. Över dem höjde sig den stilrena näspelaren, som geometriskt sett närmast kunde liknas vid en lång smal, triangelbaserad pyramid, fast präglad av det levande mänskligas mjukhet.

Krilons näsa var fint klassisk, en av de sällsynta näsor som inte nordiska snuvor, fall från ställningar, hoprynkade fnysförakt, nattliga slagsmål eller alkoholiskt eller moraliskt fördärv i förbindelse med växlande klimat gjort slut på eller bringat ur form. Det var en i möjligaste mån rak, lagom vinklad näsa, nu med en rodnad som var friskhetens och inte bakteriernas eller brännvinets, det var helt enkelt en karaktärsnäsa...

Läs även: Sjunnesson: Frihetlig konservatism, vår tids upprorsrörelse?

Eyvind Johnsons modernistiska omständliga berättarteknik, inspirerad av James Joyce och Marcel Proust, var inget som de statliga censorerna förstod sig på, anade han, antagligen med rätta.

Så i del II lät han trycka de texter som Sveriges regerings kontrollanter av kultur och press hade stoppat. Bonniers hade heller inga invändningar. Författarvännen Vilhelm Moberg fann tilltaget fyndigt, fast hans egen beredskapsroman, Rid i natt, var helt annorlunda med folklig nationalromantik och en försäljningssuccé.

Jens Liljestrand och Torbjörn Elensky har på senare år beskrivit Eyvind Johnsons kämpande humanism och återupprättat hans demokratisyn.

Salman Rushdie skrev en populär roman, Midnight’s children (1981) som jag läste på min första indienresa 1984. Jag skrattade åt den kvicka intrigen som vill få ärkefienderna, det muslimska Pakistan och det hinduiska Indien, att försonas genom de barn som föddes på den första natten den 15 augusti 1947 då Indien blev fritt från Storbritannien och delades upp i två länder. De kunde färdas med telepati över den indiska subkontinenten och mäkla fred.

Rushdie fortsatte i liknande magisk realistisk och postmodern prosa i boken The Satanic Verses (1988). Den romanen är svårläst, även om den vann några priser innan kontroversen startade, och hade nog glömts bort om inte några kränkta litterärt bevandrade muslimer i London ögnat i den. Bokens tema är indiska migranters förvirring i Västvärlden och kärlek samt kritik av slutna religiösa system, med Rushdies ironi, men definitivt inte en anti-muslimsk bok.

Tvärtom trodde Rushdie att hans bok skulle få västerlänningar att bättre förstå brunhyade asiater och behandla dem bättre än vad som var fallet i det då bitvis rasistiska England. Han trodde aldrig att hans avancerade postmoderna prosa skulle kränka några muslimska läsare. Vad som skedde var att hans mordiska och mäktiga kritiker inte, liksom även jag, orkade läsa hela boken, utan gick på hörsägen.

Få ilskna muslimer har tagit sig igenom den och presenterat tydlig kritik utifrån bokens gestaltning. Liksom med Krilons resa doldes kontroversiella budskap i en höglitterär genre. Dock räckte inte de fantasifulla ordmassorna och de förvirrande intrigerna, med schizofrena drömscener som utspelas i Arabien på 600-talet, till. Rushdie blev, som vi vet, dödshotad. Att namnet Rushdie kommer från den rationalistiske muslimske 1100-talsteologen Ibn Rushd, som menade att Koranen inte skulle tolkas bokstavligt, är en ödets ironi.

Vår egen Lars Vilks försökte också smyga in farliga budskap i sina konstverk efter rondellhundsteckningarna 2007. Han målade därför in miniatyrer av sin rondellhund i porträtt. Minimala hundar på någon millimeter finns i hans personportätt och landskapsbilder, målade med förstoringsglas och miniatyrpensel. I teorin skulle den muslimska aktivisten Fatima Doubakil ha kunnat beställa ett porträtt av Vilks och få med en teckning av Mohammed som hund, utan att ha upptäckt den.

Vilka slutsatser går att dra av dessa tre försök? Eyvind Johnsons inskrivna skildringar från Norge gav aldrig upphov till något rabalder, men både Rushdie och Vilks hotades till döds. Islam är deras gemensamma nämnare.

Men om Eyvind Johnson skildrat muslimer 1942, låt oss säga ett kort satiravsnitt om Jerusalems nazisympatiserande stormufti Amin al-Husseini? Ett verk på svenska skulle knappast ha stört troende muslimer utanför Sverige och här fanns ytterst få.

Läs även: Lars Vilks – en minnesteckning

Reaktionerna på Rushdie och Vilks måste dels förstås i relation till de miljontals muslimer som befinner sig i Europa, dels utifrån den islamistiska motståndsrörelsen under 1900-talet, som existerar i en fredlig och en våldsam religiös väckelse, jihad.

Illvilliga muslimska betraktare av Rushdies och Vilks verk har idag stöd långt inne i akademin och kan finna saker att reta sig på överallt. När danska webbkalendern Fri Debat listar hot mot yttrandefriheten världen över, dominerar islam.

Eyvind Johnson credo från Krilonböckerna gäller än idag:

Jag är krigförande. Jag är på den sidan som strider för FRIHETEN ATT VARA MÄNSKA, för det högsta av allt. Friheten att leva tryggt. Friheten för varje mänska att yttra sig öppet /... / Friheten är inte någonting man får alldeles gratis. Framtiden är heller ingenting man får till skänks, jag menar den ljusa, den fria och fina. Jag kan upprepa vad jag lovat er ännu en gång och vad jag kan lova världen: en ljus, en fin och fri framtid, och stora ansträngningar, stora offer för att nå den.