Som bekant har Stockholms tingsrätt häromdagen dömt en klimataktivist efter att denne gjort motstånd mot polisen vid en klimademontration på Kungsgatan i Stockholm. Resultatet av klimataktionen blev trafikstockning och att många poliser sattes i arbete.

Läs även: Göranson: Historien om Sverige – woke eller vetenskap?

Det intressanta är inte att mannen dömts för ”ohörsamhet mot ordningsmakten”, med stöd av 16:3 brottsbalken, utan att han beviljats frihet från påföljd i enlighet med 29:6 i samma lag. Inget straff med andra ord för den som brutit mot lagen. Detta beslutade således nyligen Stockholms tingsrätt genom en majoritet av nämndemän. Yrkesdomaren, det vill säga rättens ordförande, var skiljaktig, men överröstades av de juridiska amatörerna i nämnden.

Så här motiveras domstolens majoritet sin eftergift av påföljd:

Det är fråga om ett akut nödläge och effekterna av klimatförändringarna är redan påtagliga. Vetenskapen är i stor utsträckning enig om orsakerna till klimatkrisen och kan med stor säkerhet förutsäga konsekvenserna för livsbetingelserna på jorden. Det står klart att följderna kommer att bli katastrofala om inte nödvändiga åtgärder vidtas för att sänka utsläppen. Det står vidare klart att tiden för att vidta åtgärder är mycket knapp. Det kan också konstateras att varken föregående eller nuvarande regering har vidtagit tillräckliga åtgärder. X har agerat på grund av att ett av rättsordningen skyddat viktigt intresse är utsatt för fara och att han har begått sin gärning i syfte att undanröja den faran. Mot denna bakgrund menar vi att det framstår som uppenbart oskäligt att utdöma påföljd. Denna bör sålunda efterges.

Det är klart att en domstol kan bevilja straffeftergift åt en brottsling, i enlighet med 29:6 brottsbalken. Men för detta krävs det tydliga bevis om att det föreligger omständighet som otvetydigt pekar på att den tilltalade ska få ett lägre straff än brottets straffvärde motiverar. Temat måste med andra ord vara tunga skäl som rättsligt kan ses som viktigare än själva brottet.

I den aktuella tvisten bygger tingsrätten sin dom på en prognos, klimatkris, vars infriande inte alls är säkert. Förvisso tror en majoritet politiker detta. Men straffbefrielse förutsätter tydliga bevis av juridisk dignitet – om orsak och verkan – och inte bara antaganden om vad som ska ske. Krisen måste givetvis dessutom vara nära förestående i tiden – alltså det enda tänkbara scenariot under överskådlig tid. Pågående omställning från oljeberoende kan mycket väl visa sig tillräckligt för att minska uppvärmningen. Demonstranten agerar med andra ord politiskt och inte av något slags akut klimatnöd.

Dessutom har på senare tid, i ett stort antal tvister i liknande mål runtom i landet, andra demonstranter som hindrat trafiken dömts till böter. Detta har som bekant några gånger även hänt klimatrörelsens särskilda gullegris Greta Thunberg. Demonstrationerna på Kungsgatan har hindrat trafiken, kostat polis och domstol arbete och pengar samt drabbat enskilda bilister. Det rör sig alltså inte om ett obetydligt straffvärde.

Politiska aktioner ska dessutom i princip inte ta över lagen. Beaktas måste förstås risken för upprepad brottslighet om påföljd efterges (liksom i detta fall) för trafik som hindras. Viktigast är kanske risken för fortsatta demonstrationer med väsentliga störningar av samhället. Om ingen påföljd döms ut blir straffprocesser i framtiden rena farsen, det vill säga ett nöje för klimataktivister som bara kostar ordningsmakt och samhälle stora pengar.

Läs även: Gästkrönika: Geert Wilders seger skänker hopp till Europa

Så den dömde demonstranten agerar alltså inte med stöd av ett objektivt samt akut nödtillstånd avseende klimatet. Så förhåller det sin enbart i hans och hans kamraters föreställningsvärld. Vad medier och politiker påstår om krisens akuta karaktär är ovidkommande. Nu gäller det lagens spelregler. I vår rättsordning har enbart reglerats metoder för att granska, rapportera och begränsa den uppvärmning och de utsläpp som följer av CO2.

Centralt är även att den dömde genom sin klimataktion inte minskade halten av utsläpp –bilköerna på Kungsgatan ökade dem tvärtom. Hans agerande är således ett personligt beslut och en åtgärd enbart i propagandasyfte. Syftet att driva propaganda omfattas inte av 29:6 brottsbalken. Klimataktivisten har alltså självmant och med öppna ögon trotsat lagen.

Enligt min mening har således domen fått en medvetet felaktig lydelse. Nu har åklagaren klokt nog överklagat. Jag har svårt att tro att hovrättens domare godtar tingsrättens bedömning.

De nämndemän som står bakom domen – måhända med någon rättslärd aktivists hjälp – har alltså dömt efter sina egna privata åsikter snarare än lagen. Det är något synnerligen allvarligt i en rättsstat – oavsett om det straff som rätteligen borde ha dömts ut är lindrigt. Det är faktiskt i strid mot gällande rätt att befria en klimataktivist från påföljd som normalt ska utdömas. Personligt motiverad aktivism från domares sida under myndighetsutövning – alltså även från nämndemäns sida – kan straffas enligt 20:1 B brottsbalken för tjänstefel.

Det går inte att utesluta att någon juristdomare vid domstolen bistått majoriteten med att skriva domskälen. Tanken bakom en sådan aktivism är att genom en domstolsprocess framtvinga ett ställningstagande i högre instans till de politiskt aktivas fördel. En åtgärd i detta syfte är något extremt allvarligt för ett rättssamhälle, där domare inte ska agera politiker. Jag menar alltså att domen hotar den svenska rättsstaten. Domen handlar faktiskt om främjande av politisk fanatism som stödjer organiserad brottslighet.

Om jag har rätt är en brottsanmälan förmodligen att vänta mot de politiserande domarna – om och när tingsrättens dom undanröjts. Jag hoppas verkligen att det kommer att ske.

Läs även: Brinkemo: Svenskar saknar förståelse för ondskan