Det som hårdast har triggat högeropinionen tycks vara de mörkhyade skådespelarna i det första avsnittet. Många har tolkat det som en ambition att demonstrera politisk korrekthet och dragit paralleller till valet av en mörkhyad skådespelare i huvudrollen i en serie om Kleopatra. Från vänsterhåll har man i stället sett serien som ett sätt att blidka det som man uppfattar som en växande nationalkonservativ opinion. Men att dregla likt en pavlovsk hund inför allt som visas på public service är att göra det alltför lätt för sig.

Läs även: Ahmed: Rösterna ur oktoberpogromen glömmer jag aldrig

Efter att ha sett tre avsnitt av serien har jag naturligtvis inga andra möjligheter att bedöma hur korrekt berättelsen är än ett allmänt intresse för arkeologi och vår förhistoria. Jag läser gärna populärvetenskapliga artiklar som rapporterar om forskningsresultat i dessa ämnen. Sådana resultat är inga eviga sanningar, men de bör ändå klassas som evidens till dess att de falsifierats av senare forskning.

I första avsnittet berättas om de jägare/samlare som för mer än 10 000 år sedan kom till Skandinavien. En grupp kom söderifrån, och det är helt korrekt att de enligt dna-analyser bör ha haft blå ögon och mörk hud. En annan grupp, som kom den norra vägen, var mer ljushyllt. Serien berättar att de efter hand blandade sig och att resultatet blev ett mellanting när det gäller hud-, hår och ögonfärg.

Frågan är då om dagens svenskar är ättlingar till de mörkhyade jägarna, eller åtminstone till blandningen mellan två grupper. Vissa tycks ha uppfattat att detta är programmets budskap och därför reagerat starkt på sociala media. Men serien ger i själva verket ett annat svar. Jägarna/samlarna har lämnat ett avtryck i dna-profilen hos dagens svenskar, men det är ett ganska litet spår. Programledaren testade sitt eget dna och fann att arvet från dem som först kom till vårt land bara svarade för 10–15 procent av hans genetiska arv. Den som oroat sig för att vi mer än marginellt härstammar från de brunhyllta och blåögda kan sova lugnt.

De första invånarna i det som blev Sverige var ensamma herrar på täppan i bortåt 8 000 år. Sedan kom en immigrationsvåg av jordbrukare som hade sitt ursprung i Mellanöstern och södra Europa. Programmet förklarar att det skedde successivt under en period som började för cirka 6 000 år sedan. En stor del av berättelsen utvecklar hur livet tedde sig under den här tiden. De nyanlända levde i harmoni med jägarbefolkningen, sida vid sida men utan att de i nämnvärd grad blandade sig. Det nya sättet att leva lade en grund för utvecklingen fram till våra dagar och det är lätt att uppfatta bondefolket som våra förfäder och rötter.

Men dna-analysen visar att så inte är fallet. Immigrationsvågen för 6 000 år sedan har inte heller den gjort någon större avtryck i vår arvsmassa, i programledarens fall i storleksordningen 20 procent. Till minst två tredjedelar kommer alltså vårt genetiska arv från någon annan är de tidiga jägarna och bönderna.

Svaret kommer i del två av Historien om Sverige. Där berättas om en tredje immigrationsvåg med rötter i Yamnayakulturen i nuvarande Ukraina.

Den handlar om ett folk med hästar och vagnar, med en kultur mer baserad på boskapsskötsel än odling, som under en kort period för 4 800 år sedan marginaliserade de kulturer som sedan lång tid hade bott i vårt land. När Yamnayafolket spred sig nere på kontinenten handlade det ofta om yngre män som gärna dödade befintliga män och ”gifte sig” med kvinnorna. De grupper som kom till Sverige via Finland och Baltikum kan i större utsträckning ha kommit som hela familjer. Det handlade ändå om en immigration med en aggressiv kultur jämfört med den som påbörjades drygt 1 000 år tidigare.

Efter de mest typiska fynden – en båtliknande ceremoniell yxa – har den svenska varianten av Yamnayafolket kallats stridsyxekulturen. De var också de första i vårt land som talade ett indoeuropeiskt språk, det språk som sedan successivt utvecklades till våra dagars svenska.

Efter stridsyxefolket har ingen immigration skett till Sverige som mer än marginellt gjort avtryck i vårt dna. Jägarna och bönderna försvann som folkgrupper och finns bara kvar som dna-spår. Genetiskt är dagens svenskar i stort sett identiska med stridsyxefolket.

Om man kan tala om ”urfolk” i Sverige – vi har ju inte blivit koloniserade under modern tid av emigranter från Västeuropa på det sätt som skedde i Nord- och Sydamerika och i Australien – skulle jag vara benägen att betrakta stridsyxefolket som det svenska ”urfolket” och att det fortfarande är dominerande i vårt land. Det är naturligtvis en slutsats som inte dras i Historien om Sverige.

Läs även: Sjölander: Israel och den pinsamma styrkan

De följande två avsnitten behandlar hur stridsyxekulturen vidareutvecklar sig till bronsålder, järnålder och vikingatid. Berättelsen ger en bild av kontinuitet. Det folk som först kom till Sverige i den sista delen av stenåldern blir kvar i vårt land men förändras genom att ta emot kulturella impulser från omvärlden. ”Svenskarna” är också många gånger den givande parten genom att resa ut till platser många hundra mil från hemmet.

Det är en bild av förfäderna som det känns stimulerande att identifiera sig med, trots förekomsten av slavhandel, röveri och människooffer. Det var inte bättre på andra håll. Som en fransk historiker uttryckte saken: ”Vikingarna var varken bättre eller sämre än korstågen” – bilden hänger på vem som skriver historien.

Är Historien om Sverige tillrättalagd för att vara ”politiskt korrekt”? Jag har svårt att se några starka tendenser åt det hållet. Möjligen kan den utförliga berättelsen om hur de immigrerande bönderna levde i harmoni med den tidigare befolkningen, och hur de levde sida vid sida med respekt för varandras kulturella olikheter, uppfattas som en vink om hur vi bör se på den nu aktuella immigrationen. Men den som vill kan lika gärna söka stöd i beskrivningen av hur hotfull och förödande stridsyxefolkets immigration måste ha uppfattats av de befintliga bönderna och jägarna.

Jag har heller inga skäl att ifrågasätta forskningsunderlaget för avsnitten om kvinnors och samers roll. Samtidigt passar det naturligtvis dagens opinionsklimat att lyfta fram sådana saker. Mycket som jag själv hade varit mer intresserad av att få djupare belyst har det inte funnits utrymme för. Det är oundvikligt.

Trots att detaljer kan ifrågasättas, som Österödskvinnans jakt i en granskog, är mitt lekmannaintryck att serien så här långt återger vetenskapens nuvarande ståndpunkt på ett balanserat och allsidigt sätt. Anklagelserna om woke-agenda förefaller i stort sett överdrivna.

Hur är det då med kritiken om eftergifter till en nationalistisk opinion? När det gäller andra folk anses det ju i hög grad lovvärt att intressera sig för vem man är och var man kommer ifrån. Det uppmuntras till och med genom bidrag från stat och kommun. Så varför skulle det vara fel när det gäller Sveriges och svenskarnas historia? Om Historien om Sverige kan hjälpa oss att bättre se och uppskatta vår nationella identitet har serien haft en viktig uppgift i en tid då många sett svenskhet som barbari och frånvaro av egen kultur.

Läs även: Lindén: Kanske hade Verner von Heidenstam rätt