Vi lever just nu i en märklig politisk tid. Det som oroar mig är att svenska politiker och medier inte öppet funderar över vad de ställer till med. Läsaren anar kanske vad jag syftar på, nämligen det storskaliga frälsningsmöte som pågår varje dag på temat ”hållbarhet”. På sistone har det rapporterats dygnet runt om förhandlingarna i Glasgow mellan tusentals ditflugna deltagare från hela jordklotet, som tydligen inte har att iaktta den annars så populära flygskammen. Det ceremoniella spelet är högt uppskruvat.

Mötesdeltagarna framställs som frälsare som kämpar för civilisationens överlevnad. Det gäller att sätta ett avtal på pränt före ett visst klockslag, som om skeenden i atmosfär och i djupa vatten effektivt kunde regleras med pennstreck i en världsekonomi som i huvudsak baseras på fria marknader. Reglerande avtal blir oerhört svåra att kontrollera och sanktionera, om det nu inte bara är ihåliga löften, konflikter och mer klimatångest som blir följden av avtalen i Paris och Glasgow. Trots att påtaglig osäkerhet råder om uppvärmningens omfattning och orsaker framställs krisen som ett faktum. Svåra strategiska beslut skyndas fram i stället för att arbetas igenom under lugna former med ett kritiskt sinnelag.

Läs även: Dahlman: Mera kärnkraft – för klimatets skull

Nu ska inte läsaren tro att jag är skeptisk till att mänskliga utsläpp från kol, olja och gas skadligt kan påverka människans klimat. Kruxet är hur stor betydelse CO2 egentligen, liksom vilken inverkar: den har ju nämligen även positiva effekter som termen just termen växthusgas). Självfallet är även jag alert och engagerad. I egenskap av gammal gröna vågare, jägare, svampplockare och vandrare med hund i skog och mark, har jag stor förståelse för att det gäller för människan att hushålla med naturens resurser. Men ett öppet samtal om ekonomiska behov och miljörisker har ändå största prioritet.

Det vi ser i nutid är inte det fria kritiska samtalet. Enligt min mening möter vi motsatsen. Nämligen en hysterisk skräckpropaganda som – liksom texten till det klimatavtal som nyss nämnts – kokas samman genom tolkning av i huvudsak ett enda ord: hållbarhet. Varje sekund förklaras därför att förbränning av X är ohållbart, att bränsle från skogsråvaror som också släpper ut CO2 vid förbränning däremot är hållbart, att minskningen av gammelskogen leder till utrotning, att strandnära bebyggelse hotar människor och biotoper och så vidare. Allt presenteras som om de vore vetenskapliga sanningar av högsta dignitet. Den som ens ställer försiktiga frågor påklistras epitetet ”klimatförnekare”. Det vi ser påminner om en häxprocess.

Läs även: Lindén: När får klimatrörelsen sin Ulrike Meinhof?

Det är detta enögda och oklara synsätt som skrämmer mig, genom att det upptar så stor plats i dagens samhällsdebatt. Nästan ingen politiker höjer rösten med en kritisk undran. Det är självfallet allvarligt att hållbarhetshysterin stänger ute viktiga diskussioner om alternativ till fossila lösningar. Denna ensidighet i debatten riskerar att få kolossala följdverkningar.

Det råder exempelvis en ekande tystnad om behovet av svensk kärnkraft – helt nyligen har dessutom två reaktorer stängts ned i landet – medan man i Frankrike planerar för det enda vettiga, det vill säga utbyggnad. Trots att elpriserna i södra Sverige rusar möts energikrisen med naiva förhoppningar om att vindkraften ska lösa det ökande behovet av elektricitet som den svenska industrin ropar efter.

Läs även: Frankrike satsar på nya kärnkraftsverk för att klara klimatmålen

Slutligen menar jag som jurist att hållbarhetsdogmatiken hotar den svenska rättsstaten. Det lagstiftas för glatta livet och till stora samhällskostnader med Mp-politiker som överstepräster. Tusentals offentliga tjänstemän och representanter för miljöorganisationer agerar dagligen officianter vid hållbarhetens dimmiga altare. Och miljöjournalister – som har kritisk rapportering som samhällsuppgift – blåser under scenariot av samhällets snara undergång.

Tro och flummiga lösningar ersätter ett förnuftigt utnyttjande av statens resurser. Oklar ramlagstiftning blir resultatet.

Torsten Sandström
Professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet och upphovsman till Anti-PK-bloggen.