I en krönika den 22/5 kritiserade jag en artikel i SvD av tre statsvetare med den klatschiga rubriken ”Är kärlekens tid över i politiken?”, en hyllning till socialdemokratins försök att styra landet via decemberöverenskommelsen (2014) och jöken (2018). Den var också ett försök att presentera nutidens Sverige som en oas för individuell frihet. Min kritik gick ut på att de tre författarna försökte blanda bort korten, genom att tala om individualism. Socialdemokratins ideal är än idag inte den enskildes frihet, utan skydd för den egna korporativa rörelsens kollektivism.

Läs även: Socialdemokratisk riksdagsledamot avgår efter misstänkt sexköp

Men nu måste jag säga några ord om den ”kärlek” som de tre pläderar för. Till skillnad från beslutsfattande över staten i riksdagen rör kärlek och sexualitet givetvis frågor som avser individens frihet. Förvisso har bondesamhällets kollektiva och inskränkta syn på erotik sedan länge övergetts. Och visst har Strindberg och arbetarrörelsen sitt finger med i spelet för den nutida utvecklingen.

Jag tror att de tre statsvetarna bygger sitt tänkande kring kärlek på idéer i en bok av historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh, med den egendomliga titeln ”Är svensken människa?” (2006). Även dessa två författare talar nämligen om en svensk väg mot politisk individualism – där den numer välbekanta termen ”statsindividualism” lanseras. Dessutom talar de vagt om ”en svensk teori om kärlek”. De menar att Sverige utvecklats bort från kollektivets beroende till en ren kärlek på den individuella autonomins grund. Om jag förstår dem rätt är det en plädering för enskildas frihet att söka kärlek – inom eller utom äktenskapet – samt att bryta upp en familjerelation om man så önskar. Det är statens uppgift att stödja den enskildes väg till kärlek, tycks författarna mena.

Det ligger nog en del i detta. Jag tänker dock inte nu kommentera denna juridiska och moraliska fråga. Som sagt har bondesamhällets många religiöst färgade sexuella tabun avseende kontroll över män och framför allt kvinnor med all rätt krossats. Det intressanta är nu att samtliga fem författare pläderar för individuell kärlek i det svenska samhälle som socialdemokratin regerar via kollektiva maktstrukturer med rötter som snart är hundra år gamla.

Många människor världen runt anser att sexuella preferenser är en privatsak. Var och en har rätt att styra över detta lyckorike efter bästa förmåga. Vi står alltså inför en frihetssfär som staten ska hålla fingrarna borta ifrån. Men så är det inte riktigt i Sverige.

Läs även: Altstadt: Därför kommer aldrig Pride-tågen att gå i Förorten

Tvärtom har den svenska socialdemokratin satsat på individualism och frihet just inom sfären för kärlek och sexualitet. Inom området för familj och samlevnad har alltså Socialdemokraterna utvecklat en politik för frigörelse (låt vara att barnkonventionen blivit ett problem i frihetssången). Här gäller inte kollektivens gråa betong, utan politiska ideal om öppenhet, fria val, abort, barnrättigheter, nakenhet för den som vill, och så vidare. Sverige har till och med visat officiell stolthet över att vara den fria sexualitetens förlovade land. Filmer som Nyfiken Gul och andra har gjort succé och skandal världen runt.

Min poäng i denna text är att peka ut den s-märkta frihetsoasen i ett annars så kollektivt, korporativt och byråkratiskt Sverige. Varför har det blivit så? Ett svar är förstås att kärlek svårligen kan regleras genom staten och lagstiftningen, även om det förstås länge skett tidigare i auktoritär form. Men då så mycket annat regleras i Sverige känns svaret otillräckligt avseende nationens kärleksliv.

Jag vill därför peka på den förklaring som den brittiske författaren Roland Huntford lanserat i sin bok ”Det blinda Sverige” (”The New Totalitarians”, 1971). För Huntford är sexualiteten – liksom för övrigt alkoholtraditionerna – att se som säkerhetsventiler i socialdemokratins nationsbygge. Hyllandet av friheten att älska ska enligt Huntford ses som ett nödvändigt frihetligt mönster i ett annars så kollektivt, korporativt och byråkratisk statsbygge. Han skriver om hur RFSU och skolmyndigheter på S-regeringars uppdrag utvecklat den frigjorda sexualitetens nation.

Huntfords läsvärda bok är dock delvis föråldrad och återger inte helt korrekt den svenska verkligheten. Men boken beskriver tydligt de olika verktyg som den svenska socialdemokratin använt vid bygget av kollektivens Sverige. Även om Huntfords mönster har sina brister är själva helheten, enligt min mening, synnerligen viktig för förståelsen av dagens Sverige.

Den som så önskar kan läsa Huntfords verkligen läsvärda bok helt gratis. Då boken kom ut sågs den som en främmande svordom i socialdemokratins heliga samhälle. Idag bör jordmånen vara bättre. Så ladda ner och njut av intressant och viktig samhällskritik!

Det finns alltså mycket att foga till Huntfords syn på svensk sexualitet rörande svensk lagstiftning och kultur sedan hans bok kom ut för femtio år sedan. Detta utvecklas i boken Betongväldet, av Jakob E-son Söderbaum (red.), Carl-Johan Ljungberg och Christian Swedberg.

Det intressanta är alltså hur de fem vetenskapligt skolade författare som nämndes i inledningen i socialdemokratisk anda hyllar den fria kärleken, samtidigt som de talar som om individualismen också präglar dagens samhällsstruktur. På så vis trollas förstås socialdemokratins kollektiva betong bort genom dimmiga ord. Och hundra år av liberalers kamp för sexuell öppenhet försvinner också i kärlekens dimmor, eller reduceras till blott stödtrupper för socialdemokratiska regeringar.

Läs även: Dahlman: Fegt med Pride-fest på Södermalm när homofobin finns i förorten

Enligt min åsikt är det nödvändigt att studera dagens svenska korporativa strukturer med öppna ögon. Och inte försöka tränga in dem i en förvrängd berättelse om socialdemokratins syn på samhället.